Med taxi till dödsriket

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Ben Gibbard

I mitten av 90-talet skrev Ben Gibbard akustiska låtar under det ironiska namnet ”All-Time Quarterback”. Kort därefter bildade han bandet Death Cab For Cutie med Chris Walla och Nick Harmer. ­Senare tillkom Jason McGerr.

Skivor: ”Something about airplanes” (1998), ”We have the facts & we’re voting yes” (2000), ”The Photo Album” (2001), ”Transatlanticism” (2003), ”Plans” (2005).

Tillsammans med Jimmy Tambarello från Dntl har Ben Gibbard electropopprojekt The Postal Service som släppte ”Give up” (2003). Det blir en ny skiva, men oklart när.

”En samling melodier som skimrar så stillsamt att man undrar om de ens tål att spelas i radio.”
Nils Hansson, DN

”En trettioårskris har aldrig låtit vackrare.” Kristin Lundell,
Svenska Dagbladet (6 av 6)

”Gibbard skjuter knäskålarna av teorin om att unga debutanter har tagit patent på den bästa och mest odödliga popmusiken.”
Markus Larsson, Aftonbladet (4 av 5)

”En briljant skiva med några ­riktigt fula skönhetsfläckar.”
Klas Ericsson, Expressen (4 av 5)

Bild

Ben Gibbard är en amerikansk indieikon. Efter electropopsuccén The Postal Service släpper hans andra band Death Cab For ­Cutie nya skivan "Plans" på ett stort bolag. DN ringde upp indieförrädaren i Seattle.

Ben Gibbard är en amerikansk indieikon. Efter electropopsuccén The Postal Service släpper hans andra band Death Cab For ­Cutie nya skivan "Plans" på ett stort bolag. DN ringde upp indieförrädaren i Seattle.

Det är en snudd på klassisk hi­storia. Några killar blir valda sist på gymnastiken och startar ett popband. Under kärva förhållanden spelar de in ett knippe smarta sånger om obesvarad kärlek. Det låter där­efter, ­lo-fi-skramligt och introvert, fullproppat med popkulturella referenser. De kallar sig Death Cab For Cutie efter en låt av Bonzo Dog Doo Dah Band i Beatles-filmen "Magical Mystery Tour". De älskas intensivt av en liten men trogen skara.

- Men vi var aldrig ett creddigt band. Allt det där är en efterkonstruktion. Jag vet vad jag talar om. Jag var där hela tiden, säger Ben Gibbard på telefon från sitt nyköpta hus i Seattle.

Annons:

Förutom att vara den musikaliska motorn i popbandet Death Cab For Cutie utgör den 29-årige sångaren ena halvan av electroprojektet The Postal Service som sålde ofattbara 600 000 exemplar av sin debut "Give up". En framgång som har satt sin prägel även på Death Cabs två senaste album - "Transatlanticism" och nysläppta kritikerfavoriten "Plans" - som båda har en mjukare och mer genomarbetad ljudbild än föregångarna. Färre gitarrmattor och fler lager med klaviatur, men samma melodiösa popsånger i botten.

- Det kommer alltid finnas folk som föredrar våra tidiga grejer, trots att det risiga ljudet bara handlade om att vi inte visste vad vi höll på med i studion. Om vi hade varit lite kunnigare hade vi sannolikt fått helt andra fans i början, säger Gibbard och skrattar.

Det finns ett allvar dolt i skrattet. I takt med den förfinade produktionen har Death Cab For Cutie förlorat mycket av sin indiecred till förmån för ett bredare genomslag, mycket tack vare flitig exponering i ­tv-succén "OC" om stackars rika ungdomar i Kalifornien. När ursprungsfansen rynkade på näsan svarade Gibbard med att spela in en Phil Collins-cover och lämna det lilla bolaget Barsuk för den multinationella jätten Atlantic Records. Det var sista spiken i indiekistan.

- Jag har fortfarande inte gjort någon enkät bland våra tidiga fans, så jag vet inte hur många som har vänt oss ryggen, men för mig var det ett aktivt val att gå till ett stort ­bolag. Jag muckar medvetet gräl med ­indiesamhället, antar jag.

Varför det?

- Jag har ledsnat på attityden. Det finns en tendens att dissa alla som det går bra för. Inte sagt att jag blivit paranoid och tror att ett gäng galna indiekids är ute efter mig med baseballträn, men det är svårt att vara ledsen för att man plötsligt når ut med sin musik till betydligt fler människor.

- Om några gnäll­spikar vill ligga hemma och krama våra första demoinspelningar och tycka att vi är ett gäng förrädare & ja, då får de gärna ligga kvar där. Vi fortsätter spela våra låtar på vårt sätt. Jag ligger verkligen inte sömnlös.

Den avslappnade tonen till trots är det uppenbart att ämnet berör Ben Gibbard. Han återkommer gång på gång till samma scen, där pålästa indiemänniskor med "rätt" skivsamling låser in sig på sina smakfullt inredda rum och äcklat vänder bort blicken från allt som omfamnas av en bredare publik.

Han vet vad han talar om. Ben Gibbard har varit en av dem. Och han kommer aldrig att glömma känslan när skolans idrottshunk plötsligt dök upp i Nirvana-tröja. Som om Kurt Cobain tagits som gisslan av fienden. Så någonstans förstår han att en stor del av Death Cabs ursprung­liga publik sätter rödvinet i halsen när tonåringar i svindyr "OC"-utstyrsel hånglar loss till Death Cabs sorgsna jag-är-så-ensam-att-klockorna-stannar-ballader.

- När man växer upp är det lätt att definiera sin identitet genom att vara en del av en liten grupp med personer som gillar samma skivor och filmer och som föraktar allt annat. Det är förstås otroligt patetiskt och väldigt ytligt. Och de flesta växer ifrån den inställningen, men inte alla. För min del handlar det om att fortsätta skriva så bra popsånger som jag bara kan. Och förhoppningsvis lyckas säga något relevant.

Om förra skivan var en novellsamling om kärlekens omöjlighet är nya "Plans" en berättelse om att växa upp. Att titta sig i spegeln och inte känna igen ansiktet som förvånat stirrar tillbaka. Att resa bort bara för att längta hem. Att stadga sig i utkanten av staden.

Lugnt och fint, med andra ord. Om det inte vore för att liemannen lurar bakom varje hörn. På "Plans" gör nämligen Death Cab For Cutie skäl för sitt kryptiska namn. Döden är ständigt närvarande, tätt sammanflätad med kärleken. Eller som Gibbard själv sjunger i nyckelspåret "What Sarah Said" som utspelar sig i ett väntrum på en akutavdelning: "Love is watching someone die. So who's gonna watch you die?"

Alla tecken finns där. Från rastlösheten i det ljuvliga öppningsspåret "Marching bands of Manhattan" via nostalgin i "Summer skin" till den lika avskalade som ödesmättade kärleksförklaringen i "I will follow you into the dark". Ben Gibbard verkar stångas med en tidig livskris.

- Tja ... jag fyller ju 30 först om ett år, så jag har väl några år kvar i mig (skratt). Men ärligt talat, det är inte så att jag plötsligt fått dödsångest och stirrar uppgivet in i väggen, det handlar snarare om att inse att man inte är ung och odödlig längre, att det finns människor i mitt liv - särskilt en människa - som jag vill tillbringa resten av mitt liv med. Och när man väl vågat tänka den tanken fullt ut, då knockas man plötsligt av insikten att den personen en dag kommer att dö.

- För mig är det en väldig romantisk, öm tanke. Ett sätt att vårda ­varje stund som man får tillsammans.

Texterna är mer direkta på de ­senare skivorna. Är det något som du medvetet strävat efter?

- Absolut. När jag repar gamla ­låtar brukar jag ofta ta mig för pannan: "Vad försökte jag egentligen säga med det här?" Länge gick jag in för att maskera vad texterna handlade om. Jag hoppades väl att någon skulle missta det för djup­lodande poesi med avancerande metaforer och kryptiska rader. Med åren har jag lärt mig att man kan vara lika målande och beskrivande med raka texter.

Han fortsätter:

- Jag är attraherad av idén med låtskrivaren som en litterär skribent med fiktiva motiv. Det är otroligt frustrerande att man förväntas tala sanning så fort man hänger på sig en gitarr. Om jag säger att "jag sköt en man i Memphis bara för att få se på medan han dog"& då tycker en del att jag står däruppe och ljuger, men ingen går fram till en romanförfattare och säger: "Du har ju inte alls arbetat som sophämtare!"

- Det enda som inte kan vara påhittat i en sång är själva känslan. Då blir det bara tomma ord. Men jag vill inte vara den sortens person som dumpar hela mitt privatliv i en massa främmande människors hörlurar. Särskilt inte nu, när folk faktiskt lyssnar.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

westerbergpuff
Foto:Henrik Montgomery/TT Talmannen Per Westerberg.

 Försvårar regeringsbildning. Statsvetare kritiska till agerandet. 419  48 tweets  371 rekommendationer  0 rekommendationer

 Stefan Löfven: Jag är öppen för samarbete i olika former. 3  2 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 Arnholm ny FP-partisekreterare. Tar över efter Nina Larsson.

Anna-Kinberg-Batra-144
Foto:Roger Turesson

 ”Det är upp till honom.” Annars släpps han inte fram som statsminister. 33  7 tweets  25 rekommendationer  1 rekommendationer

 Coca-Cola lanserar läsk. Den kolsyrade drycken kommer att börja säljas igen men inte i butiker. 5  4 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

lask144
Foto:Alamy
Annons:
sdsthlm500
Foto:Agnes Stuber

 ”För att motverka segregation.” Fick kliva fram när toppnamnet avgick. 608  86 tweets  520 rekommendationer  2 rekommendationer

 Nis Hur sörjer valresultatet. Här gick SD från 6 till 21,5 procent av rösterna. 385  44 tweets  341 rekommendationer  0 rekommendationer

filipstad2-244
Foto:Jonas Lindkvist

 SD:s 31 nya ansikten till riksdagen. Få kvinnor får plats. 30  8 tweets  22 rekommendationer  0 rekommendationer

 Lokal för valvaka. SD erkänner – låtsades ha firmafest. 77  6 tweets  70 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:

 Misslyckad design. Colombianska cykellagets tävlingsdräkter har vållat en Twitterstorm. 206  14 tweets  190 rekommendationer  2 rekommendationer

cykeldrakt244
Skärmdump: Twitter

 ”Måste stå tillsammans.” Mobiliserar kampanj mot religiös extremism. 37  3 tweets  34 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: