Däremot skulle jag bli lite irriterad om vår
korrespondens läckte ut. Varför? Jo, dels för att det vi skriver är helt privat, oss emellan.
Men framför allt för att vi, och BARA vi, kan avgöra när ett uttalande är gjort på fullaste allvar, utan en gnutta ironi i botten. Vi känner varandra. Om någon utomstående skulle rycka loss saker vi skriver ur sina sammanhang skulle vi förmodligen kunna framställas som nazistiska, blodtörstiga psykopater. Vilket ingen av oss är. Våra skitiga elakheter är en del av en jargong som grundar sig på en överenskommelse oss emellan. Vi kan läsa varandras nyanser. Det kan ingen utomstående och det skulle inte Mustafa Can kunna.
Jag kan också tänka mig att det faktum att Elit påstår sig kunna göra livet surt för andra och sabba deras karriärer sticker i ögonen på folk. Men på vilket sätt skiljer det sig från vilket vanligt socialt nätverk som helst, som man har oturen att inte få vara med i?
De egna gynnas alltid.
Ewald von Schütt
Själslig soptipp
Det är med bestörtning och ilska som jag tar del av artikeln om mejlinglistan Elit; Alexander Bards "skötebarn".
Visst vet jag att det finns hat, ilska, arrogans och en massa annat som hör till den mörka sidan av mänskligheten.
Men att det finns ett sällskap som använder detta forum som en själslig soptipp - det gör mig övertygad om att dessa människor inte har förtjänat mitt stöd som mediekonsument. Så, hädanefter inga cd-skivor som herr Bard varit involverad i, inga radio/tv-program som herr Alsing varit med i etc.
Det som är mycket patetiskt och slående i detta, är ju senaste Bris-rapporten som påtalar att den elektroniska mobbingen har ökat bland barn och unga; kan detta vara en gren av denna?
Än en gång så framstår journalisten Mustafa Can som en man av heder för mig, och en man som bidrar med rättspatos och humanism i en tuff medievärld.
Peter Fredriksson
Stockholm
Svenska folket står bakom
Jag är gammal medie- och kommunikationsstudent. Jag ville bara säga att det är just sånt här som journalister bör uppmanas att uppdaga - Mustafa visar ett bejublat prov på yrkeskodex som är ovanligt nu för tiden! Men man kan bara fråga sig vad följden för den enskilde journalisten blir i detta fall. Jag tror att åtminstone att hela svenska folket (DN-läsarna) står bakom. Etik och moral inom medievärlden kan aldrig bli en för diskuterad fråga.
Nu väntar en diskussion bland de övriga inblandade i historien, vi vill läsa vad Alexander Bard säger.
Ann Rinaldo
Tack för ert försvar!
Tack för att ni är så modiga, som välformulerat beskriver något otäckt och därmed ger "listan" mindre makt! Jag är rädd att Mustafa Can och Maria Schottenius kommer för lida för sitt patos, men det är ni som försvarar det mänskliga samhälle de flesta av oss vill ha! Tack igen!
Maria
Helt absurdt
Att det finns slutna sällskap och ordnar med en agenda jag aldrig skulle befatta mig med, kan jag förstå. Men en "Elit" som får sin livsluft av att förtala och håna personer vare sig de gjort något "speciellt" eller bara är offentliga på något sätt, är helt absurt. Alla personer som finns på listan och inte tar tydligt avstånd, tänker jag på intet sätt gynna. Som en markering för egen del (och kanske som ett föredöme) för att stå upp för det jag tror på.
Inger Wallin
Haninge
Rädslan att bli avvisad
Stackars hatande människor ... Eller? Det är verkar uppenbart att de gått med på denna lista på grund av det mest fundamentalt mänskliga önskan att få bekräftelse och rädslan att bli avvisad. Precis det som sker dagligen på skolgårdar överallt. En stackars liten mobbare skriker hest och högt, och får med sig andra rädda och osäkra människor som inte heller vågar vara sig själva. En dålig självkänsla pumpas upp genom att trycka ner andra. Det är en "elit" utan goda föredömen.
Jag är övertygad om att flertalet duktiga och intelligenta människor som ingår på denna lista, inser vad det handlar om och tyst backar ut från listan. Den lille mobbaren blir kvar ensam på skolgården. Gör det onda - få det onda. Det kallas karma.
Sven Peter
Farlig lek
Det kan tyckas vara en "ploj", när folk med formuleringsförmåga och kunnande medvetet spelar ett rollspel där de vräker ur sig saker de aldrig får säga annars. Men uppenbarligen drabbar denna lek de som inte får vara med och leka. Det är tragiskt i sig, men det allvarligaste är att journalister frotterar sig i slutna sammanhang med de som de ska förhålla sig kritiskt till, och att personer med humanistiska yrken ägnar sig åt en fascistoid hobby. Hur vet de att "leken" inte går ut över allvaret? Hur påverkar privat information journalisternas omdömen? Som journaliststudent blir man oerhört besviken. Men förhoppningsvis kan avslöjandet bidra till att sådana kotteribildningar motverkas och att debatt väcks om nöjesjournalistikens villkor.
Nils Wadström, Journalistlinjen, Nordiska folkhögskolan, Kungälv
Svensken under ytan
Jätteintressant! Det förvånar mig inte alls. Ur mitt danska perspektiv kan jag inte låta bli att dra paralleller till invandrardebatten, ett ämne som danskarna alltid hånar oss svenskar för att sopa under mattan och inte våga ta upp till ordentlig diskussion. Denna mailinglista "Elit" (i vilken stad annan än Stockholm, tragiska huvudstad, är detta förresten ett positivt ord) bevisar för mig att danskarna kan ha rätt. Alla radikala åsikter - för vi är tillräckligt smarta för att vilja uppfattas som civiliserade - uttrycks i smyg. Rasismen och intoleransen ligger sannolikt och pyr under vår oförargliga yta av konsensus, så kallad jämställdhet samt humanism. Med stora fester på migrationsverk och simulerande apatiska flyktingbarn. Fy fan!
Johan Bergström, Köpenhamn
Elit är ett rollspel
Att håna och skvallra i slutna rum - fysiska likväl som abstrakta - är inte konstigare än att delta i rollspel där man tillfälligt ikläder sig roller som mördare, hora eller rent av politiker. Detta är uppenbarligen en lek, där deltagarna bereds tillfälle att avvika från gängse normer under kontrollerade former, en ventilering av det egna psyket. De som drabbas är i regel (såvida inte en journalist gör ett avslöjande) endast de som redan är initierade - därav lojalitetskraven och slutenheten. Denna typ av verksamhet speglar uppenbarligen ett behov hos människan att få leva ut sin elakhet och förfalla till skvallerpressens nivå.
Journalister och forskare utövar inte sina yrkesroller dygnet runt, utan är som alla andra fria att ha ett privatliv med tramsaktiviteter.
Utöver detta kan förstås verksamheten i sig utgöra ett ypperligt tillfälle att bedriva fältstudier i exempelvis psykologi.
Niklas, Shanghai
Cynismen breder ut sig
Cans artikel sätter fingret på ett intressant fenomen för den svenska journalistiken - en utbredd cynism och arrogans. Vilket väl på något sätt bevisas av att jag inte blir särskilt överraskad över att se att de flesta journalistnamnen i Cans redovisning är med i Bards obehagliga lista. De flesta är ju företrädare för den egocentrerade och otäcka syn på journalistik som härskar på kvällstidningarnas nöjessidor och i Nöjesguiden.
John Bye, Göteborg
Hej härliga DN!
Jag är nog inte den enda som reagerat på Cans usla artikel. Jag är för irriterad för att skriva långt och uppbyggligt, men snälla, detta var så långt under DN:s standard. Can verkar använda ert utrymme och den chockade och ovillige läsarens uppmärksamhet för att ösa ur sig sin högst personliga heliga vrede över något som inte verkar vara hans business. Vad kändisar och vem som helst skvallrar om har ingen annan med att göra. Herregud. Och tonen i artikeln är ohållbar - obehaglig. Personangrepp. Blä. Ja, ni förstår mig nog. Tack för ordet.
Åse Bruun
Stort ego - liten självkänsla
Den gemensamma nämnaren för Elitisterna synes vara kombinationen av stort ego och liten självkänsla, kryddat med total brist på empati och ödmjukhet. Den sortens person tål inte kritik, avskyr motgång och kliver över lik för att nå sina mål. Bard och hans förnuftsbefriade Mensa-anhang tycks tro att livet går ut på att vinna till varje pris, att vara bäst, mest, vackrast, rikast, sexigast, läckrast - och att denna strävan går att försvara som varandes ett konstverk. Hat som skön konst. Sist det var på tapeten var det i färgerna rött-vitt-svart.
Johan Kylander, Creative Director
Humorlös journalist
Att Mustafa Can avslöjar sig som totalt humorlös är tråkigt och påverkar all hans journalistik. Att visa sådan oförståelse för den mänskliga naturen som han gör i artikeln leder till att de känslomässiga bilder han målar från Irak får en pretentiös, kletig ton.
Dag Kättström, Nacka
Bästa på länge!
Mycket bra skriven artikel om det mest osmakliga nätverk jag läst om på
länge. Är det så här det går till i slutna kretsar måste det få komma ut.
Fascistisk människosyn i humanistisk förklädnad.
Gunnar Sandelin
Socionom & frilansjournalist
Ang übermobbning
Artikeln för tankarna till flickböckernas collegemiljö där en självutnämnd elit stod över alla andra och hade järnkoll, man kan också täbka på gänget Pink girls i Saturday night fever - och som sådana företeelser fnysa åt dumheterna MEN när vuxna hemfaller åt sådana pubertala yttringar blir det inte längre bara något som man rycker på axlarna åt.
LÄGG DÄRTILL att dessa vuxna tillhör dem som syns och hörs i samhället/massmedia då blir det illavarslande. Att forskare och universitetsfolk ofta lever i förlängda studentikosa, eftergymnasiala stadier, förklädda till intelektualism, har man väl märkt. Men att dessa tillsammans med kända TV-soffpratare, journaliser mm ägnar sig åt hemlig mobbning och gottande sig åt skitsnack och förtal är elände utan like. Jag hoppas att din artiken Mustafa, sätter riktigt många käppar i hjulet för "elitisternas" ordinarie verksamheter.
Jag vet i alla fall vad jag kommer att tänka på, varje gång jag ser Alexander Bard eller Jessica Gedin, och för att inte hemfalla åt deras retorik, skall jag inte avslöja
vad jag då tänker.
Kristina
Årets viktigaste
Mustafa Can levererar en av årets viktigaste artiklar.
Joakim Hasselgren
Hör inte hemma på förstasidan
om kändisELIT..en "farlig ankdammsnyhet", men absolut inte ,som idag, hör hemma på första sidan? Vad tror tidningens red om "oss" vanliga prenumeranter? När är förstasidans rubrik en "viktig" nyhet ? Förtroendet för tidningen känner jag att kan urholkas ... därmed inte sagt att nyheten inte skall finnas på annan plats!
Lars Hansson
Sorgligt och patetiskt
Tack Mustafa Can, för att du satte spotlighten på denna sällsynt osmakliga mailinglista! Liksom många andra läsare var det med stigande förvåning och förfäran jag läste din artikel. Jag hoppas att detta inte tystas ned, och att de inblandade verkligen får schavottera i media. Jag kan tänka mig att ett sort antal personer i Sveriges s.k. kulturelit vred sig i ångest när din artikel briserade på onsdagsmorgonen, och vi kommer nog att få se många desperata försök att rädda äran, och inte minst den offentliga bilden, från dessa personer. Vad jag läst i Expressen där flera av medlemmarna uttalat sig, verkar attityden vara "stick huvudet i sanden" ... "vadå, det är väl inget fel att vara med i en hemlig lista, tonen är trevlig, man måste få avreagera sig". Sorgligt och patetiskt är vad det är, och det faktum att medlemmarna inte upprörs och reagerar på vad som skrivs visar att de saknar både hederskänsla och medmänsklighet. Vad skönt att det då finns någon som du, som drevs av en genuin vrede och upprördhet och inte låter dig dras in i Bards och kompanis sjuka jargong.
Eva Broman
Samma drivkrafter som lösnummerförsäljing
Artikeln och fenomenet "Elit" väcker flera intressanta frågor.
Personligen tycker jag att flera av dem har självklara svar. För många människor är uppenbart så inte fallet. Ett bevis för detta påstående finns i kvällstidningarnas försäljningssiffror.
För det första, kan "Elit" betraktas som ett "slutet rum"? För det andra är det av betydelse att de som ingår i "Elit" har informell och formell makt?
För det tredje, vad är drivkrafterna bakom "Elit"?
Uppenbarligen är inte "Elit" ett slutet rum.
Självfallet har makten betydelse i praktiken.
Makten saknar betydelse på ett filosofiskt plan, vilket omfattas av den tredje
frågan.
Jag vill påstå att drivkraften för "Elit" har stora likheter med kraften som får handen att söka plånboken i syfte att köpa tidningen som iskuterar storlek på "don" och frotterar i häxjakt på personer som inte gjort mycket mer än att vara "dumma jävla tjockisar".
"Elit" förstärker en redan sorglig bild av vårt samhälle. Jag bekymrar mig dock mer för den långt större krets av människor som, enkelt uttryckt, köper omnämnda tidskrifter.
Kära nån. "Elit" är ju inte så många trots allt.
Har du kära läsare nu en bild av mig som en person som ser med förakt på min omgivning? Fel. Däremot har jag svårt att delta i den skara som krasst konstaterar att "samhället ser ut så här.
Peter Andersson
Tystnad = samtycke
Svaga människor behöver svaga människors samtycke och eftersom den svenska modellen för samtycke är tystnad behöver man ju inte göra något alls på en maillista. Ingen utmärker sig genom att inte svara och ingen ser vilka som är där och håller med. Jag gissar att ingen har mod att sticka ut nacken och säga att det där var väl dumt. Men det behöver de ju inte heller.
Undrar just hur många av dessa sk "personligheter" som skulle säga motsvarande vid ett fikabord. Eller, som är mer intressant, sitta tyst kring fikabordet och lyssna till kraftiga utfall om att chefen nog är pedofil. Och därmed hålla med talaren.
Fredrik Fagervall, Ldingö