"Vara mamma hemma är att leva farligt." Så inleddes DN-reportaget från Klockarvägen i Åkersberga 1972. Faran bestod i att inte räknas ekonomiskt. Att snyta snor och laga mat var obetalt arbete och gav inga pensionspoäng. Hemmafrun var en kvinna som levde på sin makes nåder och i snön på Klockarvägen radade de upp sig. Sonja som skulle vilja jobba "som vanligt folk", Ulla-Britt som tycker att hon blir slö av att gå hemma, Eva som längtar ut ibland. Men drömmen om jobb stupar på daghemsbrist, dåliga kommunikationer och låglöneyrken som gör att det knappast lönar sig - eller till och med går back - om också hon jobbar.
Bilderna och berättelserna från 1972 luktar vått ylle och instängdhet. Männens frånvaro är så påtaglig att man nästan kan se dem sväva utanför bildens ram i sina blåställ och kostymer, upptagna med varandra och med att dra in pengar till amorteringar och mat. Vi kan bara gissa vad de tänkte och kände. Ibland måste de ha legat vakna och känt ensamförsörjarens tunga ansvar som ett tryck över bröstet. Drömmen om hemmafrun måste också för många män i verkligheten ha blivit en mardröm.
De enda som var riktigt lyckliga under den korta hemmafrueran var kanske barnen. Från min uppväxt i en förort inte olik Åkersberga minns jag armén av deltidsarbetande kvinnor som varje eftermiddag hastade mellan pendeltåget, affären och hemmet. Irriterat körde de ut oss ur köket och reste med hjälp av dammsugaren en bullermur kring sin trötthet. Sedan den obligatoriska brickan med bullar och saft blandad med lika delar vatten och skuldkänslor. De enstaka hemmamammorna framstod vid jämförelse som under av tillgänglighet.
För Klockarvägsbarnen modell 1972 måste det ha varit ljuvligt med dessa mammor som inte kunde ta sig hemifrån. Många av barnen har återvänt som vuxna och beskriver drömmande hur de sprang mellan husen. Fria, och trygga.
Man anar att de skulle vilja ge sina barn en sådan barndom de själva hade. Men det går ju inte. När den vuxna människan har fått smak på den frihet som en egen inkomst och en egen yrkesidentitet ger vill hon inte motas tillbaka till hemmacellen. Klockarvägen är inte längre ett barnens paradis övervakat av vingklippta mammaänglar. I dag måste barnen gå på dagis för att inte bli ensamma, som Josefine - ett av -72 års Klockarvägsbarn - uttrycker det. Och båda föräldrarna måste arbeta för att det ska gå ihop. Det är fortfarande farligt att vara mamma hemma, men framför allt är det ekonomiskt omöjligt. Klockarvägen i dag luktar Gore-tex och bensinångor från bilarna som går i skytteltrafik till jobb och dagis. Hemmafru är det heller ingen som vill vara. Man blir, som Mats som arbetar hemma med andra barnet beskriver det, socialt isolerad. En pappa modell 2002, som speglar sig i Klockarvägens kvinnoöden från 1972:
- Jag trodde att det var bättre förr. Min mamma var hemmafru. Jag blev överraskad av hur artikelns kvinnor beskrev sitt liv. Det var så tragiskt.
Pojkens ljusa minnen mot den vuxne mannens upplevelse av hemmaförälderns ensamhet. Att ha ett arbete handlar inte bara om pengar. Att vara delaktig i och bekräftas av en vuxengemenskap är också viktigt, det vet alla som provat på föräldraledighetens tillstånd av långsamhet och upprepning.
Samtidigt den glädje man går miste om när barnet tillbringar större delen av sin vakna tid någon annanstans. Och oron, skuldkänslorna inför de barn som driver omkring i allt större flockar, övervakade av allt färre vuxenögon. Vem ser mitt barn när hon gråter? När de stora pojkarna kastar sand i hans ögon? På 70-talet byggde man efter politiska påtryckningar rekordsnabbt ut barnomsorgen. Pedagogik var viktigt och de som arbetade inom barnomsorgen formade vår framtid. I dag har man decentraliserat ansvaret för underfinansieringen av barnens värld och tvingar därmed skol- och daghemspersonalen att betrakta varje barn som en resultatenhet. Vi frågar inte längre barnen om de är lönsamma investeringar i framtiden: vi lägger bördan av att vara olönsamma direkt på deras axlar från födseln.
Den lilla gruppen hemmavarande Klockarvägsföräldrar denna aprildag 2002, en man, tre kvinnor, skulle alla vilja vara hemma mer och under en längre tid när barnen är små. Det är inte främst den gängse kvinnofällan - deltidsarbetet - som efterlyses. Snarare en arbetsvecka som består av färre hela dagar. Om man som Åsa - femton månader på bilden från 1972 - reser 3 timmar till och från jobbet varje dag äts deltidsarbetets tidsvinst upp i bilköer.
På bilden från Klockarvägen 2002 är det nästan lika många kvinnor som män. Låt vara att nästan alla män på bilden är pensionerade och kvinnorna deltidsarbetande. I dag arbetar Klockarvägens kvinnor, ibland till och med på samma arbetsplatser som männen, om än inte i samma positioner och med lika höga löner.
Men barnen är någon annanstans. Man anar dem utanför bildens ram: 25 tvååringar hopträngda i slitna lekrum, 35 sjuåringar i ett klassrum som stavar sig igenom återanvända läseböcker. På sätt och vis är det de som har fått betala priset för mödrarnas villkorliga frigivning.