Men vad har de på huvudet?

Så började en av deras shower, men gör det förmodligen inte längre, allt är i rörelse när de jobbar. Zinat ­Pirzadeh och Margareta Hammar har var sin livshistoria att berätta och de använder den på scenen.

Zinat flydde med sin lille son från ett tvångsäktenskap i Iran till friheten som skulle finnas i Sverige.

Margareta Hammar var ung och rebellisk och stack från Edsbyn för att söka efter sig själv.

Zinat blev syokonsulent i Rinkeby och skrev noveller och började en karriär som ståuppartist. Hon arbetar med många projekt samtidigt och har just fött sin andra son som ammas mellan giggen.

För Margareta blev det teaterdrömmar och små roller i "Seinfeld" och "Startrek" och ståuppslit i Los Angeles. Nu ligger karriären i Sverige och hon har jobb på små ståuppklubbar i London och Paris.

De står upp var och en för sig, men just nu gör de det tillsammans. Zinat Al Sadat Pirzadeh och Margareta Hammar fick jobbet att göra föreställningen "Stå upp för mångfald" som spelas på 26 olika länsmuseer i höst och knyter ihop projektet Nya Historier, ett försök att baxa museerna närmare dagens Sverige. Ännu har de två en bit kvar på den långa vägen mot humorns höjdpunkt, men det hindrar inte att de står för något mycket spe­ciellt. Att museerna föll för just dem är inte konstigt.

- Vi tar upp fördomar, invandrares fördomar om svenskar och svens­kars fördomar om invandrare.

Artisten Maggan har folkdräkt. Zinat använder mammas burka på scen och skojar både med den och friheten, som den svenska friheten för kvinnor att jobba halvt ihjäl sig.

"När man ser en kvinna under en burka tror man hon är helt förtryckt och inte har någon möjlighet att yttra sig. Tro mig, det är många satkärringar som bor under burkan, jag var själv en av dem i elva år", brukar Zinat säga från scenen.

Margareta Hammars historia: Jag ville ut, ville ha fart och action. Det var ett sökande efter identitet men också mångfald som saknades i Edsbyn då.

Det blev tre år i Paris med ­dramatubildningar och försök att slå igenom som skådespelare.

- Jag bodde sex år i New York och sju år i Los Angeles. Efter många års slit gick jag en ståuppkomedi-kurs i Los Angeles. Ägaren på Comedy store hade en fantastisk show. Där gick jag upp och famlade i handväskan och började prata om att jag dras till korta män, jag är väldigt lång.

- Jag hade några slitmånader när jag åkte runt på Open mike-ställen; man skriver upp sig på en lista och får stå i kö. Man kunde få vänta till klockan elva på kvällen då man äntligen fick sina fem minuter. Då kanske det bara var ljusteknikerna och några stackare kvar.

- Så for jag hem till Sverige för att känna hur det var att jobba här. I Stockholm råkade jag se att det var ståupptävling på Berns. Då gick jag upp i den där röda klänningen och körde lite "korta män".

- Jag vann inte men blev "upptäckt" och kastades direkt ut på olika större scener. Men jag hade ju bara fem minuters svajigt material.

Det tog flera år innan den svenska ståuppkarriären tog fart och Margareta Hammar hade ett fun­gerande material. Nu kan artisten Maggan stå där på Raw och Sys­terobror i sin röda klänning och vara en universellt sökande, på irrande resa genom psyko­login.

- Just nu är rollfiguren en kvinna som maniskt försöker hitta kärlek via män. Jag fascineras av själva manin, den är så rolig att spela på och luras lite: Är hon ­galen eller låtsas hon?

- Efteråt kommer tonårstjejerna och äldre män och säger: Åh, vi känner igen oss. Det är liksom ­and­rogynt.

Folkdräkten Margareta bär när hon står upp för mångfald är från Boda utanför Rättvik där hennes mamma är född. Mamma bar den när hon träffade sin blivande man på en hembygdsgård.

- Min morfars far satt i riksdagen och han gick alltid till jobbet i dalmasdräkt. Så jag tänkte att den traditionen kan jag fortsätta med.

- Men jag står inte för Dalarna, jag är hälsinge rakt igenom, det har jag förstått nu. Min dialekt har blivit tjockare och tjockare med åren. Jag åker ofta till Edsbyn, inte bara när det är SM i bandy.

Zinat Al Sadat Pirzadehs historia: Jag är född i Iran. Jag har fem bröder. Efter revolutionen blev allt som man varit stolt över något att skämmas över. Pappa var elitbrottare och hade fått medalj av kungen, men efter revolutionen var det bara skamligt.

- Livet blev oändligt svårt. När jag var 18 år och klar med mina gymnasiestudier förälskade jag mig. Alla i min familj blev skraja: nu kommer hennes rykte att trampas på, nu blir hon aldrig gift. Det första man tänker på numera i mitt land när en flicka föds är att hon måste hitta en bra man.

- Min mamma och pappa ville mitt bästa, de gifte bort mig mot min egen vilja och flydde till Sverige. Jag kunde inte finna mig i äktenskapet hur jag än försökte. Jag trodde att killen jag var kär i skulle komma och rädda mig. Man är så ung, man är så korkad. Och jag var ännu mer korkad för jag vägrade låta min man komma nära mig. Han antog att jag inte var oskuld.

- Så jag fick gå till läkare för att bevisa det.

- När jag hörde att den jag var kär i hade gift sig insåg jag att jag måste finna mig i äktenskapet.

- Så fick jag ett litet barn som inte är så litet längre, han har mustasch och är 18 år. Han har vuxit upp i Sverige och druckit Arlamjölk, då blir man klok och snäll.

- När jag väntade honom bestämde jag mig för att fly. Om jag skilde mig skulle jag förlora honom för alltid, i Iran tillhör barnen pappan när de fyllt sju år. Jag lyckades inte förrän han var två år.

- Jag flydde under kriget med en massa soldater som var deserterade. Ingen utom jag hade ett barn som grät och det hände att de ville slå ihjäl mig för att vi kunde bli de som avslöjade dem.

- I Turkiet väntade vi länge på den som skulle smuggla oss vidare. Pengarna sinade och till slut bodde vi bredvid bordellen. På nätterna kom männen och sparkade på dörren. Jag var så rädd, jag var ju bara 22 år med ett litet barn. Så jag tog fram burkan igen.

När Zinat slutligen kom fram till Stockholm efter att ha varit på väg i ett år blev hon utvisad. Hon levde gömd i Norrland och fick hjälp av svenskar.

- Jag levde på att plocka bär till Vivo med min lille son. Ibland kom det någon gubbe och sa att jag tog deras bär men då hän­visade jag till "allemansratten", det var nästan det enda ord jag kunde.

- Jag ville bli skådespelare och rollerna jag fick var: kvinna jagad av kronofogden och hedersmordhotad. Så jag gav upp skådespelartankarna och läste psykologi. Jag gick på Lärarhögskolan och blev syo-konsulent på Rinkeby­skolan.

- Jag anmälde mig till en hattmakarutbildning, jag älskar att sy. Det var bara två sökande så istället föreslog de en kurs för folk som ville lära sig tala inför publik. Jag tar den, tänkte jag, det finns ingen hårdare publik än ungdomar. Och vem håller i kursen om inte Adde Malmberg

- Jag brukar säga att jag har blivit människa i Sverige. Här fick jag tid att reflektera över Iran och revolutionen och avrättningarna. Jag hade sett så många döda, så för att överleva hade jag lärt jag mig att stänga av mitt hjärta.

- Nu är bröderna inte sura längre. Nu uppmuntrar de mig. Inte undra på att man blir komiker.