Bredbentsrock har ersatts av folkpunk.
Musik
Lars Winnerbäck
Scen: Lisebergshallen, Göteborg
Hockeystämningen är obligatorisk på en Lars Winnerbäck-konsert. När ett fullsatt Lisebergshallen stämmer upp i hejaklackshyllningar känns det som en underdrift att kalla Linköpingssonen för ett fenomen. Hur Winnerbäck nått sin popularitetsposition är svårare att begripa.
Resan har gått sida vid sida med hjältarna - från visrockens Stefan Sundström till hulkrockens Ulf Lundell och alla amerikanska dito i den Stora Manliga Berättartraditionen.
Fast att kalla Winnerbäck för arvtagare känns fel, alldeles för ofta är han mer av imitatör.
Med undantag för att musiken är simplare och texterna stapelvaror av jämngråa stenkonstruktioner. För det vandras gärna bland ruinerna. Möjligen är han aningen mer gatusmart, men med få undantag - däribland den onödigt bortslarvade "Elegi" - saknar Winnerbäck förebildernas poetiska finess.
Men kanske handlar framgångsformeln om balansen mellan det välbekanta och den sparsamma oförutsägbarheten, förmågan att ändå få det att verka som om det här inte handlar om rutin. Den sidan är Winnerbäcks styrka på scen, där han gärna tassar på den folkhemska skaren.
Hans gamla E Street Band, bredbentsrockarna Hovet, har ersatts av ett The Pogues-klingande sjumannaband med fioler, mandoliner och dragspel. Trots att Winnerbäck irrar runt i Östeuropa och besjunger hatkärleken till huvudstaden i "Stockholms kyss" är det mer frejdig pubstämning än melankoli. I synnerhet under irländskt folkpunkiga öppningslåten "Farväl Jupiter".
Senaste skivan heter "Daugava" efter en flod i Riga och nog flyter det på. Lars Winnerbäck lämnar inte något som helst tuggmotstånd. Inte ens när han tolkar singer/songwritern Ani
DiFranco eller försöker vara lite samhällstillvänt eftertänksam, en mullrigt allvarlig Lundell-karaktär som både "spridit lite värme" och "spridit lite frost". "Jag har nästan glömt hur kul det här var", säger han efter en keltiskt hetsig "Gå på vatten".
Men ofta är det outhärdligt tråkigt. Hovet hade ändå flera växlar, från det muskulösa till det viskande. Anna Stadling gör visserligen en fin insats som duettpartner i balladen "Om du lämnade mig nu" och konserten piggnar senare till något i och med publikfavoriten "Hugger i sten". Likaså extranumret "Elden" med flammande videoprojektioner och pianoackompanjemang bjuder mer dynamik.
Annars blir det under drygt två timmar lite som en sådan där hockeymatch på teve som bara fortsätter och fortsätter medan favoritprogrammen utgår. En sudden death där målet aldrig kommer.