Samma kväll som DN träffar Messiah Hallberg på Östermalmskaféet Sture-katten går fem olika ståuppframträdanden av stapeln i Stockholm. Vi befinner oss mitt i en humorboom där huvudstadens pub- och teaterscener används för att lyfta fram nya förmågor. Messiah Hallberg ställde sig första gången på en scen förra vintern, efter en tids rastlöshet.
– Jag ville testa mina gränser, kände att jag alltid spelat safe. Nu fanns en inre röst som sa åt mig att våga testa något nytt, säger den välkammade Messiah Hallberg och smakar på sin vaniljbulle med en gaffel.
Den som sett Messiah Hallberg på en scen vet att det välkammade håret är en viktig del av hans image. Med mikrofonen i handen är Messiah Hallberg en dryg stekare som i monotont röstläge kan få en hel publik att skratta bara genom att säga ”jag såg en fattig man på gatan i dag”. Messiah själv kallar sin scenpersona för ”ett intellektuellt asshole”.
Utgår dina skämt från ditt eget människoförakt?
– Jo, jag klumpar ihop människor, utgår från fördomar och åsikter som det finns en bit av i mig, men det är väldigt hårdraget på scenen.
Förstår publiken att du egentligen inte är så dryg som du är på scen?
– På Norra Brunn fick jag en gång höra ”fan vad kul, en riktig stekare”. Visst, vissa tror att jag är helt ärlig, men det är samma folk som tror att det är sant när jag säger att marockaner bara äter dadlar.
Hur känns det att vara ett så trovärdigt svin?
- Smickrande. Jag dikterar själv vad som är roligt och låter inte allmänheten bestämma, jag vill inte sprida fördomar utan bara framföra det jag själv skulle skratta åt. Det finns killar som går upp på scenen och skämtar om att de inte vet hur en tvättmaskin fungerar. Jag förstår inte varför, det där är redan gjort.
Vilka ämnen håller du dig borta från?
– Att skämta om hur tråkiga kvinnliga komiker är, det är känsligt. Även om de vet att jag skämtar.
Messiah Hallberg säger att han ser kontrovers som en trend i Humor-Sverige, att allt fler komiker tar med publiken på en egen resa i stället för att leverera något förväntat.
– Som konstform håller svensk stå-upp på att förädlas och är inte längre krogunderhållning med bonnstämpel.
Men är publiken med på det, hänger alla med på din ”resa”?
– Jag har aldrig tokbombat, men ibland levererar jag guld och ingen skrattar. Fast det gör mig inte direkt ledsen. Det kan sitta 200 idioter i publiken, om de inte skrattar är det inte fel på mig, det är fel på dem.