– Hello Kitty, är inte hon på väg ned? säger en kollega med tonårsbarn.
Jag himlar med ögonen.
Nej, den japanska katten är inte på väg ned. Hon har en befäst position. Ve den flickförälder som vägrar rosa rosetter, paraplyer, simpuffar och underbyxor med Kittys porträtt. Försöka går ju, men ibland man får välja sina strider.
En som tog strid mot Hello Kitty och hennes kaninkompis Cathy var Dick Bruna, skaparen av Miffy, en helt annan kanin. Dick Bruna stämde det japanska Sanrio (som äger Hello Kitty) för upphovsrättsintrång i och med de slående likheterna mellan Miffy och Cathy. Det blev en rättsprocess i flera instanser som slutligen förliktes i juni, då Sanrio lovade att skänka 150 000 euro för återuppbyggnaden efter jordbävningen i Japan. Men man kan förstå Dick Brunas frustration.
Trots uppenbara likheter – de stora ansiktena, det gulliga uttrycket, de klara linjerna – är skillnaderna stora mellan figurerna.
– Miffy är aldrig maskinell. Visst är hon kommersiell, men Dick Bruna är en konsekvent och kompromisslös konstnär; man kunde nästan säga fundamentalistisk, säger Sune Nordgren.
Han är chef på konsthallen Vandalorum där en stor utställning över kaninen öppnar på fredag.
Miffy, som på holländska heter Nijntje (av ”konijntje”, ”liten kanin”) kom till, liksom många andra barnboksfigurer, när Dick Bruna en halvdassig semesterdag sökte distraktion för sin ettåring. Den första boken om den lilla kaninen kom år 1955 (hon är därmed nästan tjugo år äldre än Kitty). I dag finns 33 böcker, översatta till ett femtiotal språk, samt filmer, spel och prylar som säljs för 1,8 miljarder kronor årligen.
Fast Dick Bruna lever ungefär som förr, i Utrecht där han också föddes, som son i en berömd förläggarfamilj. Han bröt mot dess förväntningar och nobbade koncernarbete för konst.
När han efter kriget började resa slogs han av det han mötte i Paris: Picasso, Léger, Braque – och Matisse. Och egentligen, som en reporter i The Guardian påpekat, har Miffy mer gemensamt med Matisses och Picassos vita duvor än med andra kaniner, som Beatrix Potters eller Lewis Carrolls. Inspirerad av den renläriga de Stijl-rörelsen, med Piet Mondrian och Gerrit Reitveld i centrum, håller han sig som de till grundläggande färger och former.
– Dick Bruna är en produkt av den holländska modernismen, och Miffy är som en Mondrian. Enkel, säger Sune Nordgren.
Innan han kunde koncentrera sig på Miffys värld formgav Dick Bruna ett par tusen bokomslag (bland dem den holländska utgåvan av Sjöwall–Wahlöö), även där med strävan efter renhet. Georges Simenon skrev ett uppskattande brev till honom: ”Jag ser att du försöker göra dina omslag allt enklare. Du gör samma sak med din form som jag försöker göra när jag skriver.”
Dick Bruna har beskrivit sina känslor inför tecknandet: Trots att Miffys konturer torde finnas likt en reflex i hans hand börjar han varje dag nervös. Han går upp tidigt, passerar sitt stamfik (där en kaffekopp redan står klar och där japanska fans ofta väntar) och cyklar vidare till ateljén.
Miffys ögon och mun – två prickar och ett kryss – är de svåraste. En millimeter och ett uttryck kan förändras. Han arbetar konsekvent med förenkling: börjar han med fyra tårar slutar det med en – men vilken tår. Så ledsen!
Dick Bruna gör hundratals skisser, ibland till en enda bild. Böckerna är identiskt utformade i litet format, med 24 sidor, tolv bilder och små, rimmade fyrradingar. Dick Bruna tar vad han gör på yttersta allvar och ser ständigt ett barn framför sig. Han menar att barn möter världen rakt framifrån – därför lär vi aldrig få se Miffy i profil.
Utanför sitt hemland är Miffy störst i Japan, som med sin kawaiikultur (där det sockersöta är själva kärnan) har famnen vidöppen. Varje år firas Miffys födelsedag med ett gigantiskt fält med 40 000 tulpaner; när hon fyllde 50 drog en utställning på ett stort Tokyovaruhus 200 000 besökare på ett par veckor.
Japan är också Hello Kittys hemland. Hon är jämngammal med kawaiifenomenet och skapades 1974 av designern Yuko Shimizu för Sanrio, ett bolag hon lämnade ett par år senare. I dag står Kitty för 80 procent av bolagets försäljning och licensieras till kedjor som Walmart, Zara och H&M. Kitty har serietidningar, filmer och spel – men knappast någon själ. Hon har inte ens någon mun (tanken är att man ska projicera sin egen sinnesstämning på henne).
”Rosa är ingen riktig färg”, har Dick Bruna sagt apropå färgen på Kittys kläder, och han är mycket kritisk till den passiva katten med sin svängande handväska.
Att frånta en färg sitt existensberättigande är möjligen att gå lite långt, men oavsett det: de stiliserade ansiktenas attraktionskraft är enorm. Och inte bara på barn; en stor del av Kittyvarorna säljs till kvinnor. Om lockelsen har sin förklaring i rädsla för vuxenblivande eller för åldrande kan man kanske diskutera.
Men medan Kitty pryder 50 000 produkter i 60 länder – vad sägs om en brödrost, ett mobilfodral, en dator, ett paket bindor eller kondomer – eller en jumbojet (ja, faktiskt)? – kommer Miffy aldrig att pryda en trosa. Rättigheterna förvaltas med järnhand, och även om man ska låta vara osagt vad som händer när den nu snart 84-årige Bruna inte längre lever, finns inget som tyder på en slappare linje. Miffy har fokus på barn. Och slappa linjer är helt enkelt inte Miffys grej.