Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Mikael Persbrandt: Jag har gjort mycket i mitt liv men inte just det där

”Jag vill göra små konstverk. Det andra kan jag skita i”, säger Mikael Persbrandt.
”Jag vill göra små konstverk. Det andra kan jag skita i”, säger Mikael Persbrandt. Foto: Alexander Mahmoud

Mikael Persbrandt har nyss dömts till fängelse för narkotikabrott, men säger att han ändå mår bra. I en exklusiv intervju med DN:s Behrang Behdjou berättar Persbrandt om livet efter domen och rollen som rocksångare i nya filmen ”En sång från hjärtat”.

Det har varit en omtumlande vinter och vår för Mikael Persbrandt.

I januari fick han sin andra Guldbagge i kategorin Bästa manliga huvudroll, för sitt porträtt av Hasse i filmatiseringen av Åsa Linderborgs roman ”Mig äger ingen”. Tidigare samma dag hade han befunnit sig i Stockholms tingsrätt, åtalad för innehav av 12 gram kokain i maj 2013.

Mikael Persbrandt greps varken med drogerna på sig eller i blodet och nekar, men rätten ansåg att åklagarens bevisning – bland annat avlyssnade telefonsamtal där Persbrandt nämns vid namn och att beställningen gjordes från en av hans telefoner – räckte och dömde honom till fem månaders fängelse.

Nu sitter skådespelaren på en restaurang nära särbon Sanna Lundells lägenhet på Södermalm i Stockholm och snabbtömmer (med benägen hjälp) korgar med ljuvliga munsbitar av mörkt och ljust bröd. Persbrandt är klädd i huvtröja, jeans och märkesskor och ler uppskattande.

Domen har precis överklagats, han är mitt i inspelningarna av fyra nya Beckfilmer och ser därefter fram emot att återvända till scenen, på Maximteatern där han är delägare, i August Strindbergs ”Dödsdansen”. Han får sällskap av Thomas Hanzon och Lena Endre.

Först ut är dock premiären för ”En sång från hjärtat”. Regissör är Pernille Fischer Christensen som även har skrivit manuset tillsammans med Kim Fupz Aakeson.

Persbrandt gör artisten Thomas Jacob som efter ett sex år långt uppehåll relaterat till alkohol- och drogmissbruk återvänder till Danmark för att spela in en ny skiva tillsammans med sin favoritproducent Molly Moe (Trine Dyrholm). Här väntar även dottern Julie (Birgitte Hjort Sörensen), som han knappt har kontakt med, och hennes son Noa (Sofus Rönnov) och sångarens stig leder snart inte alls dit han hade tänkt sig.

– Den handlar om ett liv jag känner till. Inte bara för att det är missbruk, utan för att det handlar om män eller människor mitt i livet. Det är en film om vad fan vi innehåller, vad det innebär att vara människa och slita med en människas alla frågor om existensen.

Skyggar du inte för manus som ligger väldigt nära dig?

– Nej, tvärtom. Jag blir hungrig.

Din karaktär är väldigt lik din särbos pappa Ulf Lundell?

– Ja, och jag vill att han ska se filmen, säger Persbrandt men önskar inte utveckla den förhoppningen närmare.

Thomas Jacob är ett manligt geni, med omhändertagande kvinnor omkring sig. Det existerar, konstaterar Persbrandt, men menar att isoleringen också är ett lidande. Han känner igen sig i det.

– Det finns stora tendenser i mig att hamna i det man tror är en självvald isolering. För att det andra är läskigt, i det andra riskerar man att tappa masken och kontrollen. Det är lätt att avfärda hela sin omgivning som ytlig och ointressant, det är en helt annan sak att försöka delta i den verkligheten.

Tänkte du aldrig om manuset: ”Det är för klyschigt, jag vill inte.”

– Nej. Ja. Man har alltid massa tvivel när man sätter i gång med ett jobb. Just nu läser jag ”Dödsdansen” och tycker att det inte är särskilt bra, men det är det gamla vanliga motståndet. Det går över. Vi har sålt 10 000 plåtar redan. Det ska bli jävligt skönt och jag är lite rädd, men det kommer att bli inihelvete jävla bra teater. Jag tänker lova på stående fot att jag ska lira så att det spricker ute i stolarna. Det är egentligen bara de stunderna jag är intresserad av nu för tiden. Det andra kan jag skita i. Jag vill göra små konstverk.

Beckfilmerna är visserligen inte sådana, men ger andra möjligheter – att ”laga populärunderhållning för folket”.

– Det är gungor och karuseller. Och sedan får jag vara hemma i Stockholm. Jag får vara med ungarna. Jag får gå på fotbollsträningarna. Det är underbart. Jag upplever stunder av verklighet och djup tacksamhet när jag står vid sidan om och ser någon av mina pojkar springa runt och lira. Över att vara vid liv och vid mina sinnen och stå och njuta av att vara med i matchen kring det vi kallar livet i syndafloden. För gudarna ska veta att jag har forskat åt andra hållet också.

Han har snackat med fans, ätit pilgrimsmusslor och iberiskt svin och diskuterar nu desserterna med servitören (han har glömt glasögonen). Valet faller på en trippel espresso och en chokladboll.

Guldbaggegalan hölls samma dag som rättegången började. Var det självklart att du skulle gå?

– Nej, det var det inte. Jag tänkte att jag går dit och tar emot priset och passar på att säga något.

I ditt tacktal sa du att du vill dela priset med ”alla beroende som lider ute i kylan” och ”konsekvenser från mitt gamla liv hanterar jag”.

– Och det försöker jag göra sju dagar i veckan, hantera det. Jag hade skrivit ett längre tal där jag också tackade Sanna naturligtvis, men mycket föll bort för jag blev jävligt nervös och började fibbla med två olika sorters brillor. Jag tyckte att det var högst obehagligt att stå där. Jag har många vänner som är beroende och lider. Jag håller med Strindberg, det är synd om människan. Men jag tycker också att livet är så vackert och så fullt av positiva krafter och energier och det badar jag i just nu. Förr var jag mycket mer benägen att spela rollen av mig själv, av estradören, busen, manschauvinisten. Jag har kunnat sitta i intervjuer och säga ”du vet, jag är ett kärleksfullt svin”. Jag märkte också tidigt vilket fack jag stoppades i. Sedan har ju folk skitit i, och jag själv har kanske också skitit i det, att det finns en liten pojke i mig som är jävligt rädd och osäker.

Om domen vill Mikael Persbrandt inte alls prata. Han vill inte föregripa prövningen i Svea hovrätt, som i bästa fall ska fria honom helt.

– Jag har gjort mycket i mitt liv, men inte just det där, hävdar han.

Är du glad? Känner du att du på en bra plats i livet?

– Glad, ja! Mycket. Trots fängelsedomen. Det där skiter jag i. Vet du varför? För jag börjar få kontakt med min själ. Den lilla diamanten i oss, som vi alla har. Jag börjar få kontakt med min högre makt. Jag har vittring på en sinnesro.

– Jag vet att jag kommer att gå en bra ålderdom till mötes. Jag vet att jag börjar få kläm på det här med att leva ett liv i sanning. Jag har så mycket verktyg och nycklar som ligger runt omkring mig, som bara har väntat på att få plockas upp i många år nu. Och nu får det vara slutkaosat. Jag orkar inte. Någon annan får … Nej, jag skulle inte önska min värsta fiende det, att vara ett offer för sig själv, att vara impulsstyrd, att svänga så mycket som jag har gjort. Jag har en jävla lust till livet framgent, men det där går i vågor. Det finns dagar när jag vaknar och undrar vad fan det går ut på. När man börjar få lite koll på det där så betyder inte de små futtiga grejerna något. Bara man lär sig något.

Spelar in nya Beckfilmer.
Mikael Persbrandt och Trine Dyrholm i ”En sång från hjärtat”.

I november förra året berättade Mikael Persbrandt för DN att han var bipolär och att han nu var på rätt väg i livet efter många tuffa år. Två månader senare åtalades han – och fälldes – i Stockholms tingsrätt för narkotikainnehav i maj 2013. Skådespelaren nekar och har överklagat domen.

I kväll har danska dramat ”En sång från hjärtat” premiär. Persbrandt spelar rockstjärnan Thomas Jacob som gör comeback efter sex år.

Samtidigt pågår inspelningarna av fyra nya Beckfilmer (av totalt åtta) och därefter är det dags att börja repetera ”Dödsdansen” som ges på Maximteatern med premiär i oktober.