"Miljonsvenskan" är tidernas mediebluff, ett marknadsföringskoncept för en liten grupp arga unga män som kallar sig Gringo. Deras påstående om att "två miljoner människor" upplevt sig exkluderade" på grund av svenskans "fyrkantiga språkmall" är rena rama struntpratet (2/5). Man postulerar att miljoner nya svenskar skulle snacka detta lingo när sanningen är att de som tar det i sin mun kan räknas i några tiotusental. Dessvärre får mediechefer som aldrig satt sin fot i Fittja eller Rosengård meganostalgiska känningar av sin ungdoms kulturrevolution och bjuder in till tevesoffor och spalter. I Svenska Dagbladet får Zanyar Adami påstå att det finns en "dialekt" som "pratas av alla, oavsett bakgrund i miljonprogrammen" (26/4).
Men det finns inte, kan inte finnas och kommer aldrig att finnas en "miljonsvenska" där Sveriges i nuläget över hundra invandrarspråk smälter samman till en för alla begriplig dialekt. Dialekt har en konventionaliserad vokabulär och ett standardiserat språkbruk för livets alla områden. Dialekt talas och förstås av människor i alla åldrar, såväl treåringar som hundraåringar. Det som ibland talas av ungdomar i Malmös, Göteborgs och Stockholms invandrartäta förorter är olika varianter av multietnisk pojkslang med ett bästföredatum som överskrids så fort en ny pojkgeneration (flickor är i minoritet) debuterar med sina lokala synonymer. Rinkebyforskaren Kari Fraurud definierar förortsslangen som ett kompisspråk ämnat att brygga över etniska gränser i vissa ungdomsgrupper och samtidigt signalera en identitet avskild från majoritetssamhället. För professor Ulla-Britt Kotsinas som tillsammans med Dogge Doggelito har utgivit lexikonet "Förortsslang", är slangen inte heller ett eget språk, utan "ett antal ord som inte brukar anses höra till det standardspråk man kan använda i de flesta situationer".
Standardspråket är svenskan, och dess betydelse som kommunikationsmedel också mellan nya svenskar är grundläggande. Multislangen är inget alternativ. Den har få användningsområden, huvudsakligen sex, sexualiserat våld, homofobi, machomätning, knark och lagbrott. Den har inga ord för läxa eller en liter mjölk, men den har minst sju sinsemellan obegripliga slanguttryck för den frekventa förolämpningen "jag knullar din mammas/systers fitta" ("Förortsslang"). Som Åsa Mattsson påpekar (28/4) är det inte helt oskyldigt att "bassa" betyder sätta på/ha samlag, ge stryk eller skita i någon. Vi har här att göra med en sexualpolitisk klassrevanschism utan motstycke i historien. Sorry Farnaz Arbabi, som inte förstått att det finns grader av könsförtryck också i det heteronormativa språkhelvetet! Förortsslangen är kort sagt ett aggressivt rop på hjälp, ett se-oss-innan-det-är-för-sent riktat till oss utanför betongen: skolministern, integrationsministern, hela Vuxen-Sverige.
Gringo är en ulv i fårakläder. Varumärket, "representationsmandatet från förorten", med Alejandro Leiva Wengers ord (27/4), står i själva verket för en kultur- och klasskamp förklädd till språkpolitik. Deras expert på skolfrågor, Carl Sahlin, har mejlat mig Gringos politiska handlingsprogram, en rysare för en gammal demokrat. Särskilt alarmerande är föreställningen att integrationshinder nummer ett är svenskan: "Dessvärre bygger den svenska nationalismen på språket, precis samma typ av nationalism som Hitler förordade." Utifrån en dylik ahistorisk och huvudlös jämförelse med en rasistisk folkmordspolitik i världsskala är steget inte långt till att sätta likhetstecken mellan svensklektioner och koncentrationsläger. Kanske borde Aftonbladet och Metro (som tillåter Carlos Rojas att utdefiniera meningsmotståndare som "omvänd nazist", "likhetsfascist" och "språkfascist"), liksom Svenska Dagbladet (där Zanyar Adami är krönikör) dra åt sig öronen.
Integrationshinder nummer två i Gringos handlingsprogram är kulturen. Carl Sahlin skriver: "är det då blattarnas skyldighet att lära sig den svenska kulturen? Nej, det är det inte! Den enda skyldigheten man har är att respektera lagarna i landet." Alldeles oavsett att det är obegripligt torftigt att bo i ett land utan att vara nyfiken på dess majoritetskultur torde det vara näst intill omöjligt att respektera lagarna utan att förstå den kultur som efter århundraden av seg jämställdhetskamp gjort kvinnor och män lika inför lagen vad gäller arvsrätt, skilsmässa med mera. Det är ingen slump att fundamentalistiska svenskmuslimer i dag ifrågasätter just dessa hörnstenar i vår demokrati.
Gringos redaktionssekreterare Dan Blomberg upplyser mig i ett mejl om att jag inte har någon talan eftersom jag inte kommer från förorten (och då menar han inte min förort, femtiotalets arbetarfunkisprojekt i Årsta). Så låt oss lämna Gringo och gå till den förortsverklighet som räknas, platsen för det integrationspolitiska haveriet. Jag är fortfarande av åsikten att det är regeringens skolpolitik som är den största boven i dramat. Skolministern vill att de över hundra språk som talas i skolorna ska få större utrymme på schemat, utan att svenskan får motsvarande ökning. Dessutom fortsätter man (även i det nya gymnasium som ska sjösättas 2007) med svenskämnets uppdelning i svenska som andraspråk (SVA, med egen kursplan) och "vanlig" svenska, en reform genomförd 1995 och utvärderad 2004 av Myndigheten för skolutveckling som ett misslyckande, läs ökad segregation.
Ett talande exempel på hur farligt det är när språkforskning blir statsideologi är tvåspråkighetsexperten Kenneth Hyltenstam. Det är alltid tråkigt att se forskare slicka uppåt och sparka neråt, i synnerhet när de som blir sparkade är unga och språklösa. Utifrån Hyltenstams resonemang om hur livsavgörande utvidgad hemspråksundervisning är för en elevs "allmänna kunskapsinhämtande", "identitetsbildning" och kontakt med föräldrakulturen, skulle jag med min barndoms urusla köksestniska och knackiga sommarlovstyska i dag ha en begreppsbildning på nivå med apan Enzo i Kolmården. Men det har jag inte, tack vare den gamla kunskapsskolans svenskundervisning, med mer än dubbelt timantal än i dagens barnomsorgsskola. Och jag är inte ensam. Författaren Susanna Alakoskis kontaterar lakoniskt: "Har personligen inte lidit så värst av att tala blattefinska. Men har haft enorm glädje av att kunna svensksvenska"(29/4). I dag lämnar var femte 16-åring skolan utan betyg i svenska, och ännu fler med otillräckliga svenskkunskaper.
Sammanfattningsvis: Att vara för en skola som tar svenskans roll som samhällsbärande språk på allvar är inte att vara emot hemspråk, eller för den delen andra stora språk i vårt geografiska närområde. Flerspråkighet är bra, men svenskan är grunden för allt eftersom vi bor i Sverige, och endast läsande och skrivande människor kan delta fullt ut i samhällsgemenskapen. I dag kräver alla yrken att man klarar av skriftlig avrapportering på ett funktionellt språk begripligt för alla. Under större delen av 1900-talet har talad svenska levt på att den har haft skriftspråklig grund - den har varit som en madrass på en säng med stadig resårbotten. Nu är denna resårbotten trasig, i synnerhet för våra nya svenskar. Verklig svenskinlärning bygger på det skrivna ordet, på den skönlitterära poolen av språkligt artikulerade erfarenheter med kulturhistorisk bonuseffekt. Mor gifter sig i stället för Harry Potter, tack.