Marmorstatyerna i foajén har kungakronor av papp och röda läppstiftsläppar. Det är kvarlevor från den stora maskeradfesten häromveckan då Kungliga Dramatiska teatern firade 100-årsjubileum, men den lätt vanvördiga stämningen känns ändå som en eloge till den nya Dramatenchefen - hon som för 30 år sedan kallades för "pissråttan" och hånades för sin konst.
I dag är Marie-Louise Ekman hyllad i alla läger, närmast sönderkramad av alla som vill gratulera henne till jobbet som teaterchef.
- Det är makalöst att bli kramad på det här sättet, det är en drömsituation för varje människa att få mycket uppskattning. Jag önskar att en tiondel av den uppskattningen finns kvar när jag har börjat jobba här också, säger hon.
Marie-Louise Ekman är precis hemkommen från Paris där hon i flera dagar försökt negligera en ilsket ringande mobil och ett medieuppbåd som jagat den blivande teaterchefen. Först ville hon hem för att möta personalen på teatern, konstaterar hon och brister ut i spontan hyllning till Dramaten.
- Jag känner stor kärlek här. Detta är ett krafthus, här finns starka känslor, olycka, styrka, tårar, ångest, glädje, humor - allt finns här. Även det oförutsägbara finns här, vilket jag tycker är väldigt upphetsande.
Jag har pratat med fyra gamla Dramatenchefer som alla beskrev jobbet som oerhört tufft - att man bör ha elefanthud för att klara det. Är det något som fått dig att tveka inför uppgiften?
- Vi får återkomma om några år, så får vi se om jag har blivit Elefantkvinnan eller en skärva av mig själv. Men jag skulle inte tacka ja till det här om jag inte hade en väldigt god fantasi. Och min erfarenhet av människor är att de är hundra gånger starkare än vad de tror. Jag tror att det gäller mig med.
Dramaten har haft vikande publiksiffror och underskott i budgeten de senaste åren. Hur ska du vända den trenden?
- Jag är inte insatt i hur ekonomin på Dramaten ser ut, jag har bara läst som alla andra har gjort att man har tappat mer publik här än tidigare. Men jag har inte analyserat det, jag vet inte varför det ser ut som det gör. Jag har ju inte börjat jobba här ännu.
Staffan Valdemar Holm har varvat arbetet som teaterchef med att själv regissera. Men det är inget som Marie-Louise Ekman kan tänka sig. "Gäckanden" som hon satte upp förra året blir den sista egna pjäsen för lång tid framöver.
- Jag har bestämt mig för att mitt konstnärskap är att vara chef. Min pjäs heter Kungliga Dramatiska teatern. Och jag har världens bästa verkstäder, skådespelare och personalstyrka till mitt förfogande.
Hur kommer Marie-Louise Ekman att sätta sin prägel på Dramaten? Själv är hon ovillig att tala i sådana termer - "det är en fråga jag är totalt ointresserad av", säger hon på ett sätt som kunde ha låtit brutalt om det inte framförts i en så älskvärd ton. Hon förtydligar:
- Det är samma sak som när man frågar "Vad har du för favoritkonstnär?", "Vad har du för favoritfärg?". En av de roligaste sakerna i livet är att man inte behöver välja. Man behöver bara bestämma sig för att allt som ger en kraft och energi ska finnas med. Det kommer att gälla för repertoarvalet här också.