Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Min stora dag

Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Konserthuset den 10 december 2011. Tomas Tranströmer har just tagit emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Det är en av alla omtumlande dagar som följer efter det avgörande telefonsamtalet från Svenska Akademien. DN:s Kristofer Ahlström har pratat med fyra pristagare, alla med egna berättelser och minnen – och goda råd till den person som får samtalet i år.

”Ett råd till kommande vinnare är att sitta i rullstol”

Tomas Tranströmer, Sverige

Tilldelades priset 2011

Tomas Tranströmer och hans fru Monica satt hemma och åt lunch på torsdagen den 6 oktober 2011. Som vanligt vid den här tiden på året hade ett uppbåd av fotografer och reportrar samlats utanför porten, poeten har varit nominerad varje år för priset sedan 1993. Då klockan passerat tolv och telefonen ännu inte ringt satte sig paret vid tv:n för att titta på Nobelsändningen från Börshuset.

– Tio i ett ringer telefonen. Jag lyfter telefonen och hör Peter Englund säga ”Hej, det är Peter Englund… du kanske undrar varför jag ringer?” säger Monica Tranströmer, som vidarebefordrar sin mans talan, då han drabbades av en stroke 1990 som försvårat hans talförmåga.

– Vi visste att det stod mycket journalister utan­för och att de skulle välla in, men det var i sin ordning. Förlaget och Akademien hjälpte oss att hålla ordning i leden, och det var rörande att journalisterna uttryckte en sådan glädje. Tranströmer menar att det var roligt trots det orimligt intensiva i situationen.

– Skulle Tomas ge något råd till kommande vinnare så är det att det inte är så dumt att sitta i rullstol. Det är ett ganska bra skydd, man kan inte kräva hur mycket som helst av en person som är rullstolsburen.

Även om Tranströmer hade varit förhandstippad i flera års tid innan han slutligen tilldelades priset kom det ändå som en överraskning, då han varit medveten om svårigheten att ge priset till en svensk. Inte sedan 1974, då Akademien delade ut Nobelpriset till dess båda ledamöter Harry Martinsson och Eyvind Johnson, vilket orsakade kraftig kritik, hade en svensk vunnit. Därtill var det 15 år sedan en poet vunnit, Wisława Szymborska 1996. Att Tranströmers port och trappuppgång ändå belägrats av media varje år fram till dess ser han mer som en årlig hyllning, vänligt men inte påträngande.

Vanligtvis anordnar Akademien föreläsning med årets Nobelprisvinnare, men på grund av Tranströmers fysiska belägenhet skapades istället ett hyllningsprogram till hans ära i Börssalen med diktläsning och musik. Hans minns det som känslostarkt och väl genomfört.

– Är man dålig på att tacka nej, som vi är, så måste man ta in folk som är bra på det. Så mitt program blev därför rimligt stort och genomförbart. Ett av de finaste minnena från de här decemberdagarna var mötet med Rinkebyungdomarna och deras hyllning. Så väl förberett och så bra genomfört. Både rörande och imponerande.

Därpå följde ett väldigt intensivt år. Tranströmer nämner att man ska vara medveten om det stora arbete som ligger framför en Nobelpristagare: framträdanden, inbjudningar till föredrag och tal, alla förlag utomlands som vill visa upp sin Nobelpristagare.

– Man blir ohyggligt aktuell i hela världen.

Lyssnar ni fortfarande på torsdagarna klockan ett, när priset ska utannonseras varje år, eller är det oväsentligt nu när man redan har vunnit?

– Vi är väldigt nyfikna på vad Akademien hittar på, men vi gissar nästan aldrig rätt. Jag har många författarkollegor ute i världen och i Sverige som jag verkligen beundrar och skulle vilja se som pristagare, men dem namnger jag inte, det är min privatsak.

Märks uppmärksamheten även i antalet nyöversättningar?

– I mitt fall har jag redan översatts mycket sedan tidigare. Men man ska komma ihåg att översatt poesi alltid hamnar hos de små förlagen så de ville förnya sina kontrakt, och det fick de. Sedan tillkom en del nya förlag, men det betyder inte att försäljningarna blir enorma. I Sverige och Tyskland kanske, men annars är det inte så. Poesi är smalt. Så efter ett par år återgår ordningarna till hur det var före priset, det känns ganska lugnt och skönt.

”Först upplevde jag skräck”

Elfriede Jelinek, Österrike

Tilldelades priset 2004

För Elfriede Jelinek besvarades beskedet att hon vunnit Nobelpriset i litteratur med reptilhjärnans reflexmässiga rädsla.

– Först och främst upplevde jag skräck. Och först därefter inföll medvetenheten om vilken stor ära det innebar, säger hon.

Hon hade ingen aning om att hon skulle vinna, utan satt klädd i sina gamla joggingkläder i Wien då hon klockan halv ett på dagen mottog samtalet från Horace Engdahl, dåvarande ständig sekreterare i Svenska Akademien. Valet av Jelinek orsakade viss uppståndelse här i Sverige. Akademiledamoten och författaren Knut Ahnlund avgick i protest från stol nummer sju och formulerade motiveringen själv i en artikel i Svenska Dagbladet med att ”Nobelpriset 2004 till Elfriede Jelinek har ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid. Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap”.

Jelinek själv valde att inte komma till Stockholm och prisbanketten eftersom hon lider av social fobi.

– Det var inte mitt eget val att inte åka, och jag är mycket ledsen att jag inte kunde vara där. Jag lider av en psykisk sjukdom som tyvärr gör det omöjligt för mig att resa eller befinna mig i stora folkmassor. Annars hade jag velat komma.

Därför, menar Jelinek, var hon heller inte bekväm med att plötsligt befinna sig hela världens, den litteräras så väl som den faktiskas, blickfång.

– Eftersom jag lever ett mycket tillbakadraget liv på grund av den här sjukdomen så kan man likna uppmärksamheten vid att det bröt ut ett åskväder över mig. Jag är säker på att andra kolleger har njutit mer av det än vad jag gjorde.

I stället för att åka till Stockholm och motta Nobel­medaljen och diplomet fick hon besök i Wien av Horace Engdahl och akademiledamoten Kjell Espmark, ordförande i Nobelkommittén som förbereder valet av litteraturpristagare. Engdahl kommenterade mötet för TT med att kalla henne ”en sådan öppen och tilltalande person, att jag har svårt att föreställa mig att hon inte skulle älska att röra sig bland människor”. Många andra vinnare är förtegna med hur prispengarna varit till nytta, då omsättandet av kulturellt kapital i reda pengar ogärna redovisas. Men Jelinek berättar att hon helt enkelt investerat dem i sitt eget författarskap.

– Känslan av finansiell trygghet ger mig en ny konstnärlig frihet. Jag skriver bara det jag verkligen vill skriva, och lägger gratis upp en hel del som jag har skrivit på min hemsida. Hur jag skriver har inte förändrats, men jag behöver inte ta på mig några uppdrag av finansiella skäl. Jag försöker lägga undan så mycket av prispengarna som möjligt på grund av min ålder, då jag inte vet hur länge till jag kommer att kunna skriva.

Som Nobelprisvinnare har du möjligheten att nominera kommande kandidater till priset. Har du gjort det?

– Jag kommer alltid att finnas där för Thomas Pynchon. Han är den störste, levande författaren enligt mig.

”Jag blev väldigt orolig”

Mario Vargas Llosa, Peru

Tilldelades priset 2010

Mario Vargas Llosa befinner sig i New York och klockan är fem på morgonen. Plötsligt kommer hans fru in på arbetsrummet där han sitter och förbereder en föreläsning som han ska hålla vid Princetonuniversitetet. Hon räcker över telefonen med ett underligt uttryck i ansiktet.

– Jag blev väldigt orolig, för jag tänkte: klockan fem på morgonen, någon i familjen är väldigt sjuk, håller på att dö eller har redan dött. Men hon sa inte ett ord. Hon gav mig bara telefonen och jag kunde inte höra någonting. Det var dålig mottagning, men så sades något som lät som ”Svenska Akademien”. Min fru sa ingenting, hon var fortfarande som i trans, men fem minuter ­senare fick jag ett nytt samtal och den gången var det Akademien som ringde. Jag blev så förvånad, jag mindes inte ens att Nobelpriset delades ut vid den tiden på året. Mitt chockerade och enda svar på detta tillkännagivande var: ”Är det officiellt?” De svarade att det skulle bli det om en halv­timme. Det stämde – exakt klockan sex på morgonen var nyheten ute överallt. Och en halvtimme senare hade jag i huset där vi bodde åtminstone tio tv-stationer. Halv sju på morgonen. Otroligt!

Själva Nobelprisveckan i Stockholm beskriver han som ”en saga” och imponerades särskilt av att alla i landet, inte bara akademiker och journalister, var så involverade i litteraturen och priset.

– På banketten hade jag en längre konversation med drottning Silvia, som jag tyckte mycket om. Hon är inte bara vänlig och välinformerad om Latinamerika, jag upptäckte att hon är halvbrasilianska, hon var väldigt kunnig om Latinamerika, hon kände till problemen, till och med skönlitterära böcker från Latinamerika. Vi hade ett väldigt trevligt samtal.

Men det som imponerade mest på honom under veckan i Sverige var ett besök i Rinkeby, på ”en skola i utkanten av Stockholm, där det fanns elever från mer än 30 eller 40 länder i världen”.

– Jag upptäckte att eleverna från olika samhällen, länder och kulturer, olika religioner, olika seder, på samma gång fick sin undervisning på ett gemensamt språk, svenska och engelska, och att de sedan hade enskilda lektioner i sina egna modersmål. Att de i sin skola kunde utöva sin religion. Jag tyckte att det var en enastående institution och jag skrev till och med en artikel om det, för jag blev väldigt rörd av erfarenheten. Jag tycker att det är väldigt intressant vad de gör där som en experimentell institution för ett problem som är världsomspännande.

Finns det någon nackdel med att vinna Nobelpriset?

– Man blir plötsligt en offentlig person vilket kan innebära ett stort problem för ens arbete. Jag gör mycket research inför mina böcker och det blir väldigt svårt om man hela tiden är omgiven av journalister. Man måste ägna mycket tid åt att försvara sin tid om man vill fortsätta skriva och arbeta som förut. Många människor föreställer sig att när man får priset blir man igenkänd och då är det slut. Det är slutet på allt. Slutet på din litterära karriär. Det kan vara lite deprimerande, om man fortfarande känner sig levande, säger han, skrattar och fortsätter:

– Men jag tror inte att man ångrar att man fick Nobelpriset på grund av det! Om någon säger att den ångrar att den fick priset ska man inte tro på det, personen ljuger, skrattar han igen.

Hur har prispengarna varit till gagn?

– Det är ett problem för min fru, det får du fråga min fru om! Jag sysslar inte med pengar. Jag håller inte på med praktiska problem. Det är min frus ansvar. Men hon gav mig lite pengar som jag kunde köpa böcker för. Hon var inte överdrivet generös, men hon gav mig en del pengar och jag fick ganska många böcker för dem, säger han och skrattar.

”Jag har gjort allt för att glömma att jag fått priset”

Dario Fo, Italien

Tilldelades priset 1997

Dario Fo fick veta kanske sist av alla. Han befann sig på den italienska motorvägen där han spelade in ett tv-program som hette Milano-Roma, han satt i en bil på väg mellan dessa båda städer. När han hunnit ungefär halvvägs på sin rutt körde några journalister ikapp bilen och höll i sidorutan upp ett plakat med texten ”Du har vunnit Nobel”.

Det var så den italienske dramatikern erfor vad resten av världen redan visste.

– Jag och den unga och framgångsrika sångerskan och skådespelerskan Ambra Angio­lini, som satt jämte mig, skrek rätt ut. Vi stannade till vid en vägkrog, gick in i lokal­en och såg alla stå framför tv:n och applådera. När vi anslöt oss till gruppen uppstod förvirring: Men vaddå, utbrast någon, du är på tv och samtidigt står du här med oss – eller är du en dubbelgångare? Och alla började skratta.

När Fo kom till Stockholm i december för att motta priset imponerades han över hur otroligt mycket akademiledamöterna kände till om hans arbete. Vid den officiella Nobelmiddagen fick hans dåvarande hustru Franca Rame kungen vid sin högra sida, medan han fick den vackra tysk-brasilianska drottningen vid sin.

Valet av Fo ansågs av vissa kontroversiellt, då han ofta gått i konflikt med den katolska kyrkan, den vatikanska tidningen L’Osservatore Romano kallade exempelvis valet tveksamt, något som han själv kommenterade för ledamöterna genom att kalla utnämningen en modig handling som gränsar till provokation.

– Nobelutmärkelsen är utan tvekan det viktigaste erkännandet inom världslitteraturen, dessutom har Akademien visat stort mod att dela ut priset till ett antal ”obekväma” personer, som till exempel jag, som sysslar med satir och aldrig har varit finkänslig med de mäktiga i Italien och andra länder. Jag tror inte att mitt arbete har påverkats särskilt mycket av utmärkelsen, tvärtom har jag gjort allt för att glömma att jag fått den: annars skulle den blivit alldeles för krävande och farlig, säger han.

Vanligtvis när Nobelprisvinnare är på besök i Stockholm håller de en föreläsning. Dario Fo valde istället att till den närvarande publiken skicka runt en bunt teckningar, karikatyrer och skisser.

– Först och främst ville jag berätta om mitt liv på italienska, samtidigt som jag successivt visade bilder, en för varje kapitel av mitt liv. Varje gäst fick ett block med dessa bilder som de unisont bläddrade igenom medan jag berättade om mina äventyr. Det var flera hundra åskådare som deltog och njöt. När jag var klar utbröt en applåd precis som på en teater.

Även Fos sätt att använda prispengarna är okonventionellt. När han återvände hem från Stockholm inrättade han och Franca Rame en kommitté för funktionshindrade och skänkte hela priset till personer med funktionshinder.

På frågan om han som Nobelpristagare deltagit i nomineringsarbetet för kommande pristagare blir svaret ett både och.

– För att nominera en författare måste man läsa och studera arbetet extremt väl, på gränsen till det omöjliga. Jag har några kolleger som tampats med både svåra och farliga situationer, forskare och poeter med stort intellektuellt engagemang. Jag har rekommenderat några av dem för Akademien. Men jag har inte blivit lyssnad på. Å andra sidan, som vi brukar säga: en konditor får göra sitt jobb och lämna till andra att sköta sitt, säger han.

Tomas Tranströmer

Ålder: 83.

Verk i urval: ”17 dikter” (1954), ”För levande och döda” (1989), ”Den stora gåtan” (2004).

Svenska Akademiens motivering: ”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.”

Elfriede Jelinek

Ålder: 67.

Verk i urval: ”Älskarinnorna” (1975), ”Pianolärarinnan” (1983, filmatiserad av Michael Haneke som ”Pianisten” 2001), ”Glupsk. En underhållningsroman” (2000).

Svenska Akademiens motivering: ”För hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt.”

Mario Vargas Llosa

Ålder: 78.

Verk i urval: ”Tant Julia och författaren” (1977), ”Bockfesten” (2000), ”Den stygga flickans rackartyg” (2006). 

Svenska Akademiens motivering: ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.”

Dario FoÅlder: 88. Verk i urval:

Dario Fo

Ålder: 88.

Verk i urval: Mistero Buffo (1969), Daidalos och Ikaros (1980), Fladdermössens by (2002).

Svenska Akademiens motivering: Som i medeltida gycklares efterföljd gisslar han makten och upprättar de utsattas värdighet.