Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Mina 20 minuter ensam med Bob Dylan

När Bob Dylan-fanatikern Fredrik Wikingsson hör talas om att ett spelbolag ska hyra in legendaren för att spela för en publik bestående av en (1) person, inser han att den personen måste bli han. Här berättar tv-journalisten om ögonblicket han drömt om i ett helt liv.

23 NOVEMBER 2014 KL 18.15

Historien får börja kvart över sex på kvällen i ett hotellrum på artonde våningen i centrala Philadelphia, även om historien också slutar där.

På sant konferenshotellmanér är enkelbäddarna ihopfösta till en queen size-säng och när mina ben plötsligt ger vika mitt inne i rummet och jag vacklar baklänges så hamnar jag snart i skarven mellan sängarna, de glider isär, jag saknar styrkan att hålla emot och sjunker långsamt ner mot golvet och där blir jag sittande tills tårar börjar trilla från kinderna ner på min vanvettigt varma tweedkavaj.

Jag försöker stanna i det här ögonblicket, buteljera det i skallen, bevara det andliga jag just varit med om, men en rationell, obekväm sanning når mig redan nu: Hur mycket jag än försöker gona mig i den här stunden så är den redan på väg bort. Och kanske kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att jaga känslan av fulländning och… vad är det egentligen, jo, det är en känsla av målgång som fortfarande brummar i mig.

En målgång. Så är det.

Det där med skivan gick åt helvete, men i mål är jag.

Om det här har varit ett lopp så har det pågått i tjugofyra år, och nu är jag i mål.

10 MINUTER TIDIGARE

Det här minns jag plötsligt: En gång i slutet av 90-talet satt jag på tåget mellan Malmö och Köpenhamn med två kompisar. En av dem hade lite speed i fickan, och samtalet oss emellan som nyss varit så jovialiskt stelnade plötsligt till när en tullare klev in i vagnen med en söt knarkhund.

När jag nu många år senare omtöcknat irrar runt i den folktomma foajén till konsertlokalen Academy of music i Philadelphia dyker det där minnet upp i huvudet utan förvarning. Varför då? Möjligen för att det jag nyss upplevt är så osannolikt att jag känner mig rädd att bli ertappad. Någon kan komma, när som helst nu, och rycka det ifrån mig. Så är det. Svetten rinner om mig och börjar tynga ner min nya fina tweedkavaj. Pulsen pangar i pannan. Det är så oerhört varmt. Det suger i magen, som i en lång luftgrop mellan himlen och Halifax. Jag försöker återfå handlingskraft, harklar mig och börjar leta efter en blå plastpåse som jag ställt här någonstans.

Jag hittar den i exakt samma ögonblick som en mild man från Bob Dylans management kommer fram, och det är något med hans chinos som lugnar mig så pass att jag kan börja tacka honom för att det här otroliga har hänt innan jag stretchar gränserna för gästfriheten och frågar om han skulle kunna tänka sig att gå backstage och be Dylan signera en skiva jag har med mig.

– Det borde inte vara något problem, svarar han och lägger en arm på min axel.

Jag älskar honom.

Han tar påsen från mig, lyfter ur skivan och stannar i rörelsen med en förvriden grimas jag inte trodde han var kapabel till.

– Men…? Vad är det här… Bob skulle aldrig… Hahaha, sätta sitt namn på den där!? Det måste du ju förstå!? Hur tänkte du?


Foto: paf.com.

YTTERLIGARE 20 MINUTER TIDIGARE

Nu händer det. Nu är jag mitt i det.

Kan ni förstå? Jag sitter helt ensam inne i Academy of music i Philadelphia – det är bara jag här – runt omkring mig finns 2 500 tomma stolar, vackert klädda i rött sammet, och framför mig, uppe på scenen spelar Bob Dylan och hans band bara för mig.

Kan ni förstå?

Nyss klev han ut på scenen, utan åthävor, utan förvarning, nickade åt mig (jag stirrade bara tillbaka, rädd att minsta plötsliga rörelse skulle blåsa honom av scenen), han började surra lite med sina musiker, jag hörde varenda ord, det kändes som att sitta i Bob Dylans replokal, jag fick flera minuter av detta och jag vågade knappt andas för här fanns en förtrollning som kunde brytas och ord som kunde missas och jag ville stanna tiden men det kunde jag inte.

Nu är det några minuter senare och Bob Dylan sitter vid pianot och spelar Buddy Hollys mjuka fina ”Heartbeat”, han fortsätter sedan med Fats Dominos ”Blueberry Hill”, och när den klingar ut är det så vanvettigt tyst i lokalen och det låter så fånigt när en enda person klappar händerna så jag får för mig att jag måste ropa någonting, och det jag får ur mig är: ”You guys sound great”, för jag tycker att Dylans musiker gott kan få en släng av sleven också.

Och då skrattar Bob Dylan.

Jag skulle säga att han skrattar hjärtligt.

Hur många gånger har jag sett Bob Dylan live? Kanske 25 gånger? Har jag någonsin sett honom skratta? Det tror jag inte. Är det viktigt att han skrattar åt någonting jag sagt? Inte nödvändigtvis.

Det viktiga är ju att han är… glad. Jag har varit så rädd för att den buttre Bob skulle dyka upp i kväll. Det hade varit rimligt. Dylan har aldrig varit någon poster-boy för publikfrieri, har gjort stora delar av spelningar med ryggen mot publiken, gömt sig bakom solglasögon och hoodies, muttrat och stirrat ilsket mot de stackars satar som betalat en massa pengar för nöjet att få se honom. Det där lilla skrattet han nu bjuder på antyder att han står ut med detta, att det absurda, nästan komiska i den här situationen – ett spelbolag från Åland har fått honom att delta i ett experiment på Youtube där han mot generös betalning spelar för en publik bestående av en enda person – det lustiga i detta når honom. Och eftersom det når även mig så har vi ju… mötts. På något sätt.

Ni ska bara veta hur jag ser ut i ansiktet när det här sker. Lobotomerade människor, skrattar de? Inte i ”Gökboet” i alla fall. Men nu är det som att någon tagit sig in i skallen på mig och gjort ingrepp där, som gör att jag inte kan sluta flina. Det stramar och smärtar snart i kinderna. Nu reser Dylan sig upp från pianot, ställer sig framme vid scenkanten, några meter ifrån mig bara, han sparkar igång en tolkning av Chuck Willis ”It’s too late (She’s gone)”. Han fipplar efter munspelet, blåser några toner, träffar lite fel vad det verkar, kanske håller han munspelet upp och ner, det gör inget, han snurrar på det och fortsätter.

Enligt det informella men ingrodda körschema som råder på Dylan-konserter så är det nu man ska jubla. Alla gör det. Låt oss kalla det en kollektiv autopilot som jag alltid fnyst åt och avfärdat som det mest aningslöst nostalgiska under hans spelningar. (Titta nu spelar Bob munspel! Som han gjorde på sextiotalet!) Trots att Dylan numera övergivit den delikata virtuositet som präglade hans spelande under exempelvis 1966- och 1981-turnéerna och dessa dagar oftast randomblåser i munspelets högra halva så är det som att själva gesten räcker för dem som direkt sträcker upp händerna mot himlen och vrålar ut sin tacksamhet. Men gesten har ju aldrig varit grejen med Bob Dylan. Han har krävt mer än så av sin publik, han har begått karriär-harakiri gång på gång liksom för att säga ”Jaha vad tycker ni nu då?” Där har ju hans storhet funnits, i pånyttfödelserna. Har jag tyckt.

Men någonting händer med mig när han korrigerar det där felvända munspelet och börjar blåsa. Det är väl inget munspelssolo det kommer att skrivas New Yorker-essäer om direkt, det är några enkla toner bara, men det är ändå under den här halva minuten det – mycket oväntat – brister för mig.

Jag har ju trott att det varit Dylans klokhet jag uppslukats av i 24 år. Attityden och texterna. Sättet att leva. Kompromisslösheten. He not busy being born is busy dying. Sådana där textrader jag klottrade in i taket till våningssängen på logementet när jag gjorde lumpen och inte visste vart jag skulle ta vägen i livet. Hela sängen var full av citat, som en anslagstavla med visdomar att hämta styrsel ifrån. Men när han nu spelar munspel för mig så är det något annat som händer. Inget smart eller witty, utan något mer abstrakt, som inte går att tatuera in på armen. Får man citera Woody Allen fortfarande, i det här landet? Vad är det han säger i Manhattan: ”Ingenting som kan förstås av intellektet är värt att veta”. Så är det. Jag begriper inte vad det är som händer här, denna kväll i Philadelphia när Bob Dylan spelar munspel bara för mig, men det är som om alla fina stunder jag har haft med hans musik, alla tankar jag har haft om honom, allt han har gjort med mig, allt han har betytt för mig, all den här besattheten nu skalas ner och sammanfattas i några enkla toner, och allting jag någonsin behöver veta om Bob Dylan ryms i dem.

Det finns så många Bob Dylan. 2000-talets cowboyfarbror, stormhattgubben som 1993 gick omkring och jonglerade i Camden i videon till ”Blood in my eyes”, den lite desperate rockern i pannband och skinnhandskar från 1986, den nykristne dogmatikern från 1979, den vitmålade furien från 1975, fyllskallen från välgörenhetskonserten till Chile 1974, amfetaminskelettet från våren 1966, keruben från Gaslight-spelningen 1962 – alla hans inkarnationer smälter samman där uppe på scenen, de spelar munspel för mig allihop, och jag känner så mycket kärlek till honom för att han orkat med oss allihopa, alla våra förväntningar och krav. En bok om Bob Dylan heter ”Visa oss vinden!” och titeln är en träffsäker bild av fansens märkliga förväntningar på Bob Dylan. Vi är många som hoppats att han ska berätta sanningen för oss, men i tonerna från det där munspelet är det som att han säger: ”sanningen kan finnas här också.”

Människor kommer att se detta på film och de kommer inte att förstå.

Det gör inget.

För jag inser att detta är målgången jag väntat så länge på.

Sen spelar Bob Dylan en blueslåt jag aldrig hört talas om, bugar lite lätt, nickar åt mig och säger ”Hey, come back any time!”

Och så skrattar han igen.

YTTERLIGARE 15 MINUTER TIDIGARE

Man hinner tänka många tankar när man sitter ensam i en knäpptyst teater och väntar på att Bob Dylan ska komma in och spela några låtar för en. Man är också ganska glansig i pannan, för man är nervös och man har en ny kavaj i tweed som är varm.

Många tankar. Jag förstår ju att det här är en viktig stund i mitt liv så jag ser nu till att tänka många tankar. Jag far runt med håven i skallen – medvetet och metodiskt – för att samla in och sortera i 24 års besatthet. Jag krattar min mentala manege, så att den här stunden ska ha maximala möjligheter att bli det jag hoppas.

En målgång.

Varför är det så viktigt?

Varför skulle det smaka så mumma med en payoff på de 24 åren jag haft med Bob Dylan? Allt han redan gett mig är ju gott nog egentligen – skivorna, konserterna, Youtube-klippen med de två presskonferenserna från december 1965.

Jag tänker på hur länge jag har varit girig efter mer. Att det bara tog några år av lyssnande innan jag började ge mig ut i världen för att hitta det där definitiva ögonblicket som kunde elevera från det vardagliga spisandet; ett slags kröning, eller en målgång. Det är ju en sjukdom egentligen, kanske typisk vår tid. Ju mer lättillgängliga kickarna blir, och ju mer folk skryter om dem i sina kanaler, desto större behov får vi att uppleva det där extra, det där som höjer oss från massan, det där man kan skriva hem om. Men jag tänker att det inte bara handlar om skrävlet gentemot andra, utan att känslan av målgång också kan ge mening åt alla de där åren av besatthet.

Jag tänker på den 4 juli 2005 när jag släpade med mig min fru till Fort Worth, Texas, för det kunde bli en målgång, tänkte jag, att se Bob Dylan Live! In concert! på amerikanska national­dagen, på en jävla prärie. Cowboyhatt köpte jag, för det hade Bob, och jag köpte sockriga popcorn (crackerjacks) som jag vet att Bob tycker om och när han började spela så stod jag där och slöt ögonen och tänkte att nu skulle det kunna hända.

Jag tänker på sommaren 2004 när jag släpade med mig min tålmodiga hustru till West Saugerties i upstate New York och vi letade oss fram genom skogarna till 56 Parnassus Lane där vi till slut hittade Big Pink, det rosa hus där Bob Dylan och The Band spelade in så många fina låtar i en källare sommaren 1967.

Jag ställde mig framför det där huset, slöt ögonen och gjorde vad jag kunde för att bli uppslukad av ögonblicket. Men ingenting särskilt hände, det var ett hus som var rosa bara. Jag gaskade upp mig, bad min fru ta en bild och sen åkte vi och käkade brownies på ett fik ganska nära där Art Garfunkel skulle åka dit för gräsinnehav ett år senare.

Jag tänker på sommaren 1999 när jag för första gången letade mig fram genom skogarna till 56 Parnassus Lane och ställde mig framför Big Pink och slöt ögonen utan att det hände något. Då kom det fram en tant från Holland och erbjöd sig att fotografera mig, innan jag åkte till Woodstock där jag hade hört att det skulle finnas ett ställe med helt otroliga brownies.

Jag tänker på när mormor dog 1997 och jag satt i mitt rum och spelade Dylan-låten ”Worried blues” på gitarr i flera timmar för jag tyckte att det fanns tröst i textraden ”I’m going where the chilly winds don’t blow.” Och jag minns att jag undrade om Bob Dylan någonsin skulle kunna betyda mer för mig än då.

Jag tänker på en dag i april 1990 när jag och pappa gick in på Åhléns i Sundsvall och tillsammans köpte Bob Dylans ”Greatest hits” för 99 kronor. Och jag minns tydligt hur jag tänkte att fan, 50 spänn var ju vad jag tjänade i månaden för att mocka hästskit i ett stall, men det fanns också en chans att pappa skulle glömma att kräva tillbaka femtiolappen han lånade mig den där dagen (det gjorde han inte).

Och jag tänker på kvällen före Åhlénsbesöket, när pappa kom in i mitt rum och sade att tv strax skulle visa en svartvit dokumentär om Bob Dylan, och jag som gillade Simon & Garfunkel kanske skulle kunna gilla Dylan också, även om han sjöng för jävla illa om man jämförde med till exempel Art Garfunkel.

Jag tänker på allt det här medan jag gör mig redo för något som hela mitt vuxna liv faktiskt har lett fram till. Jag ser hur det rör sig i kulisserna, någon är på väg ut på scenen. Snart ska det börja. Det ilar i mig och jag hinner tänka en tanke till.

Jag tänker på en blå plastpåse som står ute i foajén och väntar på mig. Den innehåller en vinylskiva och om allt bara går som jag hoppas så blir den snart en signerad, konkret trofé det går att visa upp på Instagram när allt det här andliga är över.


Bob Dylan år 1974. Foto: Chuck Pulin/Splash News.

TVÅ DAGAR TIDIGARE

Det luktar gammal papp inne i skivbutiken House of Oldies på Carmine Street i New York. En förstulen tanke till Håkan ­Nesser bara, sen är jag redo för det alltid krävande samtalet med butiksägaren. Visst bodde Nesser här nånstans? Ja, det gjorde han, under sin Manhattan-period. Jag hinner tänka att jag är god och generös mot Nesser som tycker att hans författarskap rymmer något som kan kallas en ”Manhattan-period” innan ägaren vinkar bort mig mot kassan och berättar att han fått in en box innehållande repetitionerna till Dylans omtvistade världsturné 1978. Den har jag redan, visserligen på cd, men den detaljen behöver jag ju inte nämna här i vinylborgen så jag går rakt på sak och frågar i stället vad han har med Frank Sinatra.

Jag vet ju att Dylan efter nyår ska släppa en skiva med Sinatra-låtar och mitt fenomenalt insiktsfulla antagande är att Dylan numera är svintrött på att signera kopior av sina egna skivor som ”Blonde on Blonde” eller ”Highway 61 revisited”, men om en klarsynt finsmakarjävel dyker upp med, låt säga, Sinatra­skivan ”In the wee small hours” från 1955 så signalerar det något annat – en tyst nickning från en kännare till en annan; en elegant överenskommelse gentlemen emellan om musikens tidlöshet och vissa sakers eviga värde (jag gör en mental not om att senare samma dag köpa en tweedkavaj).

Omslaget till ”In the wee small hours” är så fint. Sinatra står lutad mot en vägg och röker. Bredvid honom finns det gott om ljusblå ytor där Dylan kan sätta sin namnteckning. Medan jag väntar på den långsamma kvittoskrivaren delger jag min plan till butiksägaren som ruskar på huvudet.

– Bad move, my friend. Varför skulle han signera en Sinatra-skiva? Han kan ju inte sätta sitt namn på någon annans verk. Det vore ju som att pissa på Sinatras grav. Vad tror du, om Dylan besökte Sinatras grav, skulle han pissa på den då?

Mitt leende tillhör en person som vet lite bättre, som tänkt lite längre, en person som studerat Bob Dylan så noggrant under 24 års tid att han nu nästan känner honom, en person som begriper att ska man nå fram till Bob Dylan måste man tänka ett varv till.

Jag mumlar hemlighetsfullt, ”We’ll see, won’t we!?”

När jag kliver ut på Carmine Street med Sinatraskivan i en blå plastpåse känns luften lätt och frisk. Två ekorrar kalasar på en fjärdedels donut, löven faller från träden och detta är tveklöst den bästa av världar.

Fredrik Wikingsson

Ålder: 41.

Gör: Tv-makare.

Kort bakgrund: Har gjort tv med parhästen Filip Hammar sedan 2002.

Aktuell: Sista avsnittet av relationsserien ”Ska vi göra slut?” sänds på torsdag, i Kanal 5.

På DN.se 2011 skrev Fredrik Wikingsson ”En Dylanologs bekännelser” i DN Kultur. Artikeln finns att läsa här.

Bob Dylan

Ålder: 73.

Gör: Sång- och dansman.

Kort bakgrund: Släppte första skivan 1962. Senaste alstret, ”Tempest”, gavs ut 2012 och gick direkt upp på Billboard­listans förstaplats.

Aktuell: Skivan ”Shadows in the night” kommer i februari.