– Jag diskuterar ämnet ätstörningar varje gång jag har att göra med modebranschen och det är ofta. När jag skriver om det i forum och på nätet blir jag ibland kallad för en ”avundsjuk medelålders kärring” i kommentarfälten, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som har varit ledamot i stödföreningen Anorexi-bulemi kontakt. Hon har även arbetat med frågor om ätstörningar på Fryshuset där hon var ordförande för stiftelsen.

Hur jobbar du och regeringen med den här frågan?

– Jag tar alltid upp de sjuka skönhetsidealen och risken för ätstörningar när jag möter företrädare för modevärlden, både i enskilda samtal och vid större event. Jag har också arbetat som journalist i många år, bland annat i veckopress, och hört hur diskussionerna kan gå på redaktionerna.

– Men en viktig fråga har också varit möjligheten till vård för dem som drabbas av ätstörningar. Regeringen har satsat extra på psykiatrivård, i synnerhet barn och ungdomspsykiatrin. I dag är det därför lättare att få hjälp och stöd än för tio år sedan även om problemet fortfarande är mycket stort, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

I Spanien, Frankrike och Italien har man försökt införa regler och lagar för att undvika att undernärda modeller jobbar, kan vi göra något liknande i Sverige?

– Den här frågan kan inte politiker lösa, men vi kan vara engagerade i debatten. Det är modebranschen och arrangörerna bakom modeveckorna som kan kontrollera och sätta standarden för att se till att modellerna mår bra. Men ansvaret för hela problemet är gemensamt och ligger hos många; modellagenturerna, tidningsredaktionerna, modeskaparna, fotograferna, branschorganisationerna, konsumenterna ...

Alla modeller är ju inte sjuka men de kan ofta vara väldigt unga, tycker du att det borde finnas en åldersgräns för att exempel- vis gå en visning under modeveckan?

– Vi ska inte förbjuda ungdomar från att jobba, men man måste se till att de som jobbar som modeller är friska.

Varför har du engagerat dig i att informera om ätstörningar?

– Jag har varit engagerad under en lång tid och jag har länge jobbat med frågor som rör unga kvinnor. När jag hamnade i riksdagen fick jag anledning på ett personligt plan att engagera mig ytterligare. Jag har många väninnor vars döttrar lidit av ätstörningar eller som haft kompisar med sådana problem. Omvärldens – och modevärldens – orealistiska förväntningar och kroppsideal har helt klart haft en påverkan.

Vems är ansvaret?

– Agenturerna har såklart ett oerhört ansvar för sina modeller. Jag tror dock inte på att införa en BMI-gräns, men jag tror på att öka informationen om ätstörningar och att understryka att en sjukdom inte är ett skönhetsideal. Vi konsumenter har större makt än vi kanske tror. Vi måste våga reagera på magra provdockor i butiksfönstren, vägra köpa vissa tidningar, men framför allt kan vi tala med varandra och ännu hellre med våra barn och ungdomar.

Nästan ingen av de intervjuade i det här reportaget tycker att en BMI-gräns för modeller är en god idé för att kontrollera att de inte är sjuka. En av modellerna föreslår ett personlighetstest för att se om man passar i branschen och den andra påpekar hur lite information hon fått av agenturen om att sköta sin hälsa, men ingen av dem vill ha regler att förhålla sig till.

Kulturministern vill alltså inte heller inte lagstifta, modellagenturerna säger sig tillhandahålla kundernas efterfrågan och designerna hävdar att agenturerna inte kan tillgodose deras behov och att deras begränsade budget hänvisar dem till unga och smala modeller. Ingen av de ansvariga vill ta ansvar. Återstår bara vi konsumenter. Frågan är om vi blivit lika blinda som modebranschen själv?