Armarna sträckta ut åt sidorna, och så snurra, runt-runt-runt så snabbt som möjligt. Det var så amazonprinsessan Diana förvandlades till Wonder Woman i den amerikanska tv-serien med samma namn på 1970-talet. Lynda Carter spelade huvudrollen i knähöga röda stövlar, armband som kan stoppa kulor, och en lasso som tvingar människor att tala sanning. En av dem som följde tv-serien slaviskt var Kristy Guevara-Flanagan, och som barn lekte hon ofta Wonder Woman hemma i Kalifornien.
– Det var första gången jag kunde leka en stark kvinna, kunde göra vad pojkarna gjorde med cowboys och indianer. Jag tacklade, sprang, räddade människor. Den fysiska aspekten av det var unik för mig som liten flicka, berättar Kristy Guevara-Flanagan på telefon från Los Angeles.
Hennes dokumentärfilm ”Wonder women! The untold story of American superheroines” visas i kväll på Doc Lounges superhjältinnetemakväll på Barbro i Stockholm. Den berättar historien om Wonder Woman, och den började långt innan Kristy Guevara-Flanagan snurrade runt-runt på gården som litet barn. Wonder Woman skapades i början av 1940-talet av William Moulton Marsdon, psykolog, feministteoretiker och uppfinnare av lögndetektorn. Marsdons mål var att skapa en ”feminin rollfigur med Stålmannens styrka”. Resultatet blev en ung amazonkvinna, uppvuxen i ett matriarkat på en isolerad ö, som beger sig ut i världen för att bekämpa brott. I december 1941 gjorde Wonder Woman sin debut och ett halvår senare fick hon sin egen tidning.
När Kristy Guevara-Flanagan i vuxen ålder återupptog sitt Wonder Woman-intresse grävde hon sig bakåt i tiden till de tidiga serierna. Och hon blev förvånad över hur vågade och modiga de var, även med dagens mått mätt.
– Hon var i centrum, inte en sidekick eller älskarinna. Hon kom från ett jämställt samhälle. Hon hade en hälsosam relation till sin mamma och fungerade som mentor för andra kvinnor.
Och Kristy Guevara-Flanagan insåg att Wonder Woman fungerade som en spegel för samhället i stort.
– Man kan använda hennes bana som ett sätt att tala om kvinnor i populärkulturen och hur kvinnorörelsen utvecklats.
För även om Wonder Woman ursprungligen var en för sin tid ovanligt stark seriehjältinna, så fortsatte det inte så. Wonder Womans många inkarnationer har varit av spridd kvalitet och haft vitt skilda personligheter. Hon blev allt mer upptagen av romans, och under 1960-talet fråntogs hon både sin superhjältedräkt och superkrafterna, började driva en klädbutik, och ägnade många serierutor åt att gråta. Inte förrän den amerikanska kvinnorörelsen adopterade Wonder Woman och hon hamnade på omslaget till första numret av det feministiska magasinet ”Ms.” 1972 fick hon tillbaka sina krafter och sin ikonstatus. Tidningens grundare Gloria Steinem är intervjuad i dokumentären ”Wonder women”: ”Vi ville ha något stort, något som sade att man inte kan ha demokrati utan feminism. Vilken symbol är starkare än en superhjälte?” Omslaget föreställer en gigantisk Wonder Woman på gatan i Washington med sanningslasson i hand och rubriktexten ”Wonder Woman for president!”.
Trots Wonder Womans status som feministisk symbol, och trots att hon är en av de superhjältar som funnits allra längst, är det relativt få som känner till henne i dag. Kristy Guevara-Flanagans dokumentär inleds med att vanliga människor på stan nämner superhjältar de känner till; mycket få minns Wonder Woman. Och vad gäller andra kvinnliga hjältar i populärkulturen är det inte särskilt jämställt. I perioder har actionhjältar som Ellen Ripley i ”Alien” varit på modet, och visst ser vi fler kvinnliga huvudpersoner i filmer och serier i dag. Men de skildras fortfarande annorlunda än männen.
– Vi ser fler kvinnor på vita duken som inte bara väntar på att bli räddade, men de här kvinnornas styrka kvävs på olika sätt, och de måste alltid vara sexiga och ett objekt för mäns åtrå.
Och även om det kan verka ytligt att fokusera på ett fenomen som superhjältar, så är populärkulturen en relevant och viktig spegling av samhället, säger Kristy Guevara-Flanagan.
– Begränsningarna för vad vi skapar med vår fantasi säger mycket om våra värderingar och vad vi ser som viktigt i verkliga världen.
Superhjältegenren har exploderat på biograferna det senaste decenniet, och filmbolagen har grävt djupt i serietidningsvärlden för att hitta fler hjältar. Batman, Superman, Spindelmannen, Green Lantern, Thor, Hellboy, Captain America ... alla har de fått sina egna filmer. Men ingen har gjort en Hollywoodblockbuster med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen; ingen har plockat upp Wonder Woman. Det finns dock lösa planer på att göra henne till tv-serie igen, och amerikanska kanalen CW arbetar just nu med att ta fram ett manus. Kristy Guevara-Flanagan säger att hon inser att Wonder Woman är en svår karaktär att skildra i modern tid, men hon hoppas att det går.
– Precis som Superman är hon lite gammaldags, hon har inte Batmans mörka sida som tilltalar en modern publik. Men jag hoppas att de får ihop det och att hon får stå för sina ursprungliga värden. En amazon som är ambitiös, aktiv, och nästan fungerar som en politisk ledare, säger Kristy Guevara-Flanagan.