Mjuka ackord i Mali

Det är någonting med Bamako som gör mig orolig.

Kanske är det den stickande hettan som alltid förebådar regn och får mitt bröst att sprängas varje gång jag andas. Det kan också vara de smala gatorna där man hela tiden tappar bort sig i vimlet av svartväxlare, cd-försäljare, mobiltelefoner, däck, plasthinkar, ägg, mopeder och en och annan get.

Eller kanske är det floden, den väldiga Niger som klyver staden i två hälfter och enligt sägnen flyter rakt in i den uppåtgående solen. Större delen av dygnet påminner den om en trögflytande sörja, helt utan försonande drag. Bara den korta stund då dag övergår till natt, när doften från mangoträden trängt undan avgaserna och ljuskäglorna längs Pont des Martyrs får vattenytan att glöda - bara då förstår jag hur Niger, eller Joliba som floden heter här, kan utgöra själva livsnerven i detta en gång så mytomspunna land.

Men egentligen beror nog min oro på något helt annat. Jag tror den har med Zeinebou att göra.

Första gången vi träffas, det är en måndag i augusti och hettan har ännu inte slagits ut av regnet, berättar hon om sitt liv som andrahustru. Det är en berättelse som ska förfölja mig under vistelsen i Mali och så småningom vävas samman med andra kvinnoöden till en utdragen sång som börjar så fort jag sluter ögonen och inte heller på dagarna lämnar mig i fred. Det finns ingen bitterhet i Zeinebous och de andra kvinnornas berättelser. Bara verklighet, och ett stråk av sorg.

- Men Madame!

Den unge mannen i oklanderligt vit skjorta verkar uppriktigt bekymrad. Kön till telefonen blir allt längre och där vi sitter hopträngda på en bänk i väntan på att få använda den enda apparaten är det omöjligt att inte höra vartenda ord som yttras i rummet. Vi hör att han som ringer är på jakt efter ett jobb och lika tydligt hör vi hur mannen i den vita skjortan - som för övrigt är telefonkioskens manager, vilket innebär att det är han som sköter tidtagaruret - frågar den enda kvinnliga kunden, det vill säga mig:

- Men Madame, inte ska ni vara ensam under tiden ni är här? Vill ni tillåta mig att bli er pojkvän?

Det är ett flott erbjudande men jag tackar nej och han fortsätter att ägna sig åt stoppuret och så skiljs vi som bästa vänner.

I Bamako är alla vänliga. Man skulle kunna tro att det är en folksport. Chaufförerna i de gröna minibussarna som prisar Gud och Allah om vartannat viftar glatt fram varandra i trafikkaoset, man dricker te och skakar hand åt alla håll, ça va, hur står det till med familjen, med barnen, med hustrun? På söndagarna går hela stan på bröllop och "Dimanche à Bamako", superhiten med det blinda paret Amadou & Mariam, ger bara en försmak av partystämningen.

Mali må vara världens fjärde fattigaste land men enligt många är det ett av de rikaste i mänskliga och kulturella termer. Ett fattigt land med ett rikt folk.

Det sägs att malier sätter harmoni och ömsesidig respekt högre än materiella framgångar och att detta sociala kapital bidragit till de 30 folkgruppernas förmåga att hålla sams. Det finns till och med ett yrkesskrå som har till uppgift att skapa harmoni; les griots, eller jalis, som från början prisade kungen och adeln med sina sånger men som numera är landets främsta muntliga förmedlare av den litterära skatten.

Efter 15 år av demokrati och med en press- och yttrandefrihetslagstiftning som hör till de bästa i Afrika betraktas Mali som ett föredöme i regionen. Inte minst sedan freden gick sönder i Elfenbenskusten, grannlandet i söder som tidigare var det internationella samfundets västafrikanska favorit. Och dessutom är landet ett konkret exempel på att islam och demokrati kan existera sida vid sida, även om USA misstänker ökenfolken i norr för att härbärgera terrorister.

Det är ett land att längta till och drömma om men det finns också ett faktiskt Mali och där gör sig toleransens baksida påmind. Smågrabbarna från koranskolorna som skickas ut av marabuten för att tigga på gatorna, fem-sex år gamla. Det är som det är. Inget att bry sig om. Och rättssystemet som folk rycker på axlarna åt - säg den konflikt som man inte kan lösa på egen hand, utan att blanda in domstol och advokater.

- Vi malier glömmer fort, säger Niaré som kör taxi, ett rostigt gammalt åbäke.

- Om någon råkar ha ihjäl en person tänker den drabbades familj att det var Guds vilja och sen låter man saken bero. Pengar vill man inte ha. Och händer det någonting inom familjen skulle man aldrig gå till polisen. Vi har våra egna system för att hantera såna saker.

Zeinebou är baramuso. Sin mans favorithustru. Ofta är det den andra hustrun, eller den tredje eller fjärde. Nästan alltid den sista.

Det var efter att hennes syster dött, när mamman tvingade henne att lämna USA och flytta hem till Mali, som hon gifte sig med honom. En god man. Hon tycker om honom.

- Han var den förste som kom förbi och jag svarade ja. En kvinna måste vara gift för att få respekt. Det visade sig att han var polygamist men det var bara bra. Nu är han hos mig och vår son varannan dag, den andra tiden kan jag göra vad jag vill.

Zeinebou är uppvuxen i Paris och utbildad i USA. Hon hade sitt liv där, en pojkvän, en karriär. Men i Mali bestämmer föräldrarna över barnen och när mamman förklarade att nu behövde hon sin dotter och antingen kommer hon hem eller också har hon ingen mor längre, hade Zeinebou inget val.

- Kvinnor i Mali pratar så mycket om kampen för rättigheter men sen fortsätter vi att leva enligt traditionerna. Och en sak är säker: medhustrur kommer aldrig överens. Om någon påstår något annat så ljuger hon.

Zeinebou är långt ifrån den enda moderna kvinna som självmant valt att bli andrahustru. I både Mali och Senegal är polygami på uppgång, på landsbygden men också i städerna. Man skulle kunna beteckna det som ett litet uppror i det tysta. Att inte gifta sig är otänkbart; en ogift kvinna stöts ut ur samhället och likställs med en prostituerad. Och att leva i ett monogamt kärleksäktenskap är inte så lätt i ett land där somliga män kryssar för "monogami" i samband med vigseln - men sen har rätt att ändra sig om hustrun blir för jobbig.

Inom ramen för polygamin får de intellektuella kvinnorna andrum. Utan att bryta mot en enda norm lyckas de skapa sig en frizon. Får tid att göra karriär - en omöjlighet för en "ensam" hustru som ska sköta om man och barn och hem. "Polygami ger större frihet", förklarar Siga, en ung journalist från Dakar i nättidningen Afrik.com. "Jag och min man träffas varannan dag och resten av tiden kan jag leva mitt liv och ägna mig åt jobbet. Dessutom föredrar jag att han är hos sin andra hustru mot att han bedrar mig."

En gång när Niaré var bortrest passade hans mamma på att ge bort en av hans döttrar. Hädanefter skulle den lilla flickan bo hos sin faster, som inte kunde få några egna barn. Vad Niarés fru, flickans mamma, tyckte om saken har ingen betydelse, säger Niaré utan att röra en min. Det är inte hon som bestämmer. Och barnen tillhör alla.

Vi sitter på en liten restaurang och ser solen gå ner över floden. Det finns krokodiler här, berättar han, och lite längre upp kan man stöta på en och annan flodhäst.

Niaré betecknar sig som demokrat. Han skulle aldrig ta sig en andra hustru, han hyser för stor respekt för sin första. Så plötsligt, som om han är rädd för att jag ska missförstå, berättar han hur han läste i tidningen om en kvinna i Egypten som deltagit i FN:s kvinnokonferens i Peking, kommit hem till sin make och deklarerat att hädanefter var det hon som bestämde när de skulle ha sex. Han skar halsen av sin uppstudsiga fru, anhölls men släpptes sedan fri.

Jag tittar på Niaré. Han vänder bort blicken. Var det rätt? Ja, enligt koranen hade mannen rätten på sin sida. En kvinna kan aldrig bestämma över sådana saker.

Mörkret faller snabbt och Niaré kör mig tillbaka till hotellet.

Utan vår kultur, humaniteten och respekten för de äldre, skulle vi befinna oss i den allra värsta sortens fattigdom, säger en griot som intervjuas i dokumentärfilmen "Bamako Sigi-kan" av den maliske regissören Manthia Diawara. Det är vår kultur som räddar oss.

Vi vill vara en del av världen, men på våra villkor, säger Aminata Dramane Traoré, författare, före detta kulturminister och numera social aktivist. Den västerländska moderniteten är inte den enda, vi kan skapa en egen, afrikansk modernitet.

Samtidigt är det just kulturen, ofta hand i hand med religionen, som låser fast landet i uråldriga traditioner och stänger ute möjligheten till förändring. Och det är framför allt kvinnorna som råkar illa ut.

I Mali har 16 "harmful practices" mot kvinnor identifierats. Bland dem finns könsstympning, tvångsgödning (som påbörjas i sexårsåldern, vid 8-9 har flickan antagit kvinnliga former och kan giftas bort), tvångsgifte, levirate (änkan måste gifta sig med makens bror) och polygami.

Visserligen har Mali ratificerat konventionen mot diskriminering av kvinnor och alla andra aktuella styrinstrument. En ny familjelag har också utarbetats som avsevärt stärker kvinnornas rättigheter. Men i praktiken händer ingenting. Förslaget ligger någonstans i parlamentet och vittrar sönder i värmen. Innehållet är kontroversiellt, berättar Katarina Johansson som arbetar för Unicef i Bamako. Inte minst den paragraf som begränsar möjligheten till polygami.

- Till och med på kvinnoministeriet säger männen att det gäller att ha ett vapen. Om hustrun börjar ställa krav måste mannen kunna säga att då tar jag mig en andra hustru.

Någonting håller på att hända i Mali. Det tycker åtminstone Agathe Diama, journalist vid Radio Klédu, en av landets alla privata radiostationer.

- Nu för tiden vågar kvinnor tala i en församling med män, det gjorde vi inte tidigare. Kanske inte i byarna men här i Bamako är det så. Och om mannen tar sig en ny hustru och man inte kommer överens händer det att den första frun flyttar hem till föräldrarna igen.

Vi sitter på en utomhusrestaurang och dricker Castel, det lokala ölet. En videoskärm med den senaste musiken sträcker sig nästan ända upp till stjärnhimlen. Agathe är 26 år, kristen, ogift och för henne är polygami uteslutet. Däremot håller hon med om att det är bra för en kvinna att vara gift.

- Många kvinnor är egentligen emot polygami men eftersom det finns fler kvinnor än män, och männen drar sig för att gifta sig eftersom det är så dyrt, går de med på polygami till slut. Egentligen tror jag inte att någon kvinna föredrar polygami. Det blir alltid problem med de andra fruarna och deras barn. Men det är svårt att stå emot traditionen.

Senare åker vi till ett ställe i utkanten av stan. Super Rail Band ska spela i kväll, har vi läst i tidningen. Bandet är vad som återstår av Le Super Rail Band du Buffet-Hotel de la Gare de Bamako, som det statsfinansierade dansbandet hette på 70-talet, och vars båda solister Salif Keita och Mory Kanté sedan dess gjort världssuccé på egen hand.

Musiken är Malis hjärta. Den säregna blandningen av jazz och traditionell lovprisning. Men i kväll blir det ingenting. Det som stod i tidningen var fel, ursäktar sig vakten, konserten med de före detta järnvägsanställda ägde rum för jämnt ett år sen.

Det sägs att Bamako är den mest afrikanska av alla städer i Afrika.

När Mungo Park anlände hit i början av 1800-talet påträffade han bara en obetydlig handelsplats med 6.000 invånare. Några år tidigare hade den unge skotten, på uppdrag av the African Association i London, gett sig i väg för att söka rätt på Nigers mynning; rykten om den mystiska floden hade florerat i Europa under sekler och fortfarande bestod kartan över Afrika, sprungen ur Leo Africanus rapporter till påve Leo X på 1500-talet, av ett besvärande stort tomrum i mitten.

På sin väg genom Afrika passerar han kungariket Bondu och visas upp som en trofé för monarkens tolv fruar. De blir allihop förtjusta i unge Park - och insisterar på att han som barn blivit doppad i mjölk och dragen i näsan tills den uppnått sin onaturliga längd.

Numera är antalet europeiska upptäcktsresande i Mali ganska få. Förutom fransmännen, som aldrig åkt härifrån. De som ändå kommer hit flyger oftast direkt till Timbuktu, den mytiska staden vid världens ände, eller till Djenné med världens största lermoské. Eller till Dogon-landet, med sina sällsamma byar huggna direkt ur klipporna.

Till Bamako, staden vars rytm styrs av floden och av de mjuka ackorden från lokala dansband, är det inte alls många som kommer. Jag går längs Rue de Leipzig och passerar två Ljungberg och en Larsson. Men de fotbollstokiga småkillarna blir bara generade när jag vinkar till dem.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut