När framtidens historiker bläddrar igenom tidningsläggen kommer vår tid att framstå som en epok av dramatiska konflikter kring kön, makt och representation.
Talibantalet, dokumentärer som "Shocking truth" och "Könskriget", en hätsk prostitutionsdebatt, en dyster brotts- och våldtäktsstatistik, en antifeministisk backlash som ifrågasätter grunden för hela jämställdhetspolitiken - listan kan göras lång.
Om denna framtida historiker skulle avgränsa sin studie till hösten 2010 skulle mönstret framstå ännu tydligare. Mona Sahlins avgång, Berlusconis förfall, Mario Vargas Llosas Nobelpris eller biografin över kungen - ingenting slipper undan genuslinsen i en ständigt pågående debatt om kvinnosyn, patriarkalt förtryck och könsmaktsordning.
Men vad skulle hända om historikern frågar sig vad som visades på den statliga televisionen en vanlig måndagskväll denna höst? Och går till sitt arkiv och klämmer några avsnitt av "Våra vänners liv"?
"Våra vänners liv" (Vvl) utspelas i ett nutida Stockholm och kretsar kring de fyra vännerna Mats, Pontus, David och Olle, vita svennar med typiska medelklassjobb, på väg in i medelåldern och omgivna av varierande konstellationer av barn, fruar och flickvänner.
Kameran åker tryggt fram och tillbaka genom innerstadskaféer, restauranger, kontorslokaler, etagevåningar och någon enstaka förortsvilla, befolkad av män i trendiga kavajer, tjusiga scarfs och stormönstrade skjortor.
Här är berättelsen om nutidens svenska man. Och aldrig har jag sett honom skildras som så mjuk, varmhjärtad och genomhygglig.
Läraren Olle (Shanti Roney) blir svårt njursjuk och tvingas be sin far om en donation. Den ständiga singeln David (Erik Johansson) blir förälskad i en många år äldre, gift affärskvinna. Besserwissern Mats (Gustaf Hammarsten) hunsas av sin svärfar och försöker läka sin stukade manlighet genom att förverkliga sig själv i arbetslivet.
Och småbarnspappan Pontus (Jacob Ericsson) blir lämnad av sin fru och tvingas till varannanveckaliv i förorten - samtidigt som karriären tar fart.
Den sammanhållande länken mellan de olika trådarna är vänskapen mellan de fyra männen. De träffas varje vecka i Davids mysiga antikaffär, som också är hans boudoirliknande hem, och turas om att laga middag. Själva måltiden är deras sakrament, ceremonin som för tittarna definierar dem som vårdande, närande och omsorgsgivande män.
I många och långa dialoger över matbordet avhandlar de sina respektive bekymmer, ältar varandras fel och brister, tröstar, stöttar och, framför allt, lyssnar.
Min framtida historiker skulle säkert jämföra med de fyra kvinnorna i stilbildande "Sex and the city". Men medan Carrie och hennes vänner gestaltar den nya alfakvinnan - karriärmedveten, materialistisk, sexuellt utlevande - representerar Vvl-männen snarare ett avståndstagande från alla former av statusjakt, liksom från maskulina hierarkier över huvud taget.
David väljer den äkta kärleken till stavgångstanten Jenny (Marie Richardson) framför flyktiga romanser med jämnåriga. Och tittarna räknar nog snabbt ut att Mats är på väg mot en helt annan form av bekräftelse än den han kan få från sin bufflige svärfar Claes (Sten Ljunggren), som är seriens främsta representant för en auktoritär, förtryckande maskulinitet.
Vvl-männen är sällan arga, aldrig våldsamma, intresserar sig inte för sport, porr eller nätpoker. De går varken på gym eller spelar tv-spel. De lever, förstår vi, för sina förhållanden och sina sociala liv. Under deras måltider pratas det i oändlighet om relationer, särskilt om romantik och kärlek. De få gånger samtalet kommer in på sex närmar de sig ämnet med ett slags blyg humor och söta eufemismer ("doppa tomten", "krama katten").
Efter maten går de aldrig ut och super ner sig på krogen, i stället dricker de upp sin latte, kramas hejdå och går städat hem till sitt. Ja, de kramas alltid, eftersom deras vänskap till och med är fri från den hegemoniska maskulinitetens bögskräck.
Jag har förgäves väntat på att någon från det antifeministiska lägret ska skälla ut serien för "politisk korrekthet" eller "genustrams" (och på att någon ska påpeka den kompakta sociala och etniska homogeniteten, men det är en annan historia). Kanske beror tystnaden på att serien som hantverk är lättsmält feelgood-tv som stadigt ligger på knappt 700 000 tittare per avsnitt, vilket är okej men knappast strålande.
Manusförfattarna och regissörerna bakom produktionen - samtliga män - är inga namn jag känner igen eller kommer att lägga på minnet.
Den mest engagerade kritiken jag sett är Fredrik Sahlins, som på sin blogg upprörs av Pontus mesighet mot det isiga exet Anna (Meliz Kargle):
"Varför accepterar han utan fajt att han måste flytta ut till en etta i Akalla? Varför måste han betala underhåll när de har delad vårdnad? Varför tar han hennes extremt kalla attityd? Varför hukar han hela tiden?"
Sahlin förmodar också att Pontus ska visa sig vara "psykopat, laserman eller dylikt" - det vill säga, besitta de egenskaper som vi är vana vid att se hos svenska män i tv-serier.
Men tänk om det i stället är så här många skilsmässor ser ut? Tänk om hukandet och oviljan eller oförmågan att fajtas inte är en orealistisk bild av Svensson anno 2010?
Om fem år kommer kanske ingen att minnas "Våra vänners liv". Men den framtida historiker som dammar av datafilerna och genomlever de tio timmarna av lattesörplande, ryggdunkande och empatiskt lyssnande, kommer att undra om Olle, Pontus, David och Mats är en utopi - eller bara en oförarglig spegling av vår tids konsensus.
Var det så att en mänskligare manlighet såg dagens ljus under just de år då "metrosexuell" var en förolämpning, feminismen ett skällsord i varje kommentarsfält? En normativ mansroll så självklar att vi inte ens brydde oss om att se den, djupt nergrävda som vi var i könskrigets skyttegravar?
Kanske kommer historikern att undra vad det var vi bråkade om, egentligen. Varför vi inte bara kunde vara vänner.