Modellagenturen ska hitta nya lovande modeller, ge dem passande uppdrag och förvalta deras karriärer. Det finns ju inga garantier för framgång, men många ungdomar skickar in bilder på sig själva och drömmer om att bli nästa Caroline Winberg eller Frida Gustavsson – två av de senaste årens mest framgångsrika svenska modeller. De är båda knutna till Stockholmsgruppen, en av Sveriges största agenturer som bidrar med modeller till de mest prestigefulla visningarna under modeveckorna i Stockholm.

Jenny Mardell arbetar som modellbokare och modellscout och har många års erfarenhet från att hitta nya modeller och utveckla deras karriärer.

– Vi har modeller från små barn till 90 år, säger Jenny Mardell. De flesta agenturer är uppdelade i olika genrer beroende på modellernas egenskaper, de som går modevisningar här i Stockholm och utomlands är ofta så kallade New faces, alltså unga, de kan vara 14–15 år och har inte så mycket erfarenhet av yrket.

Varför går de visningarna?

– Från agenturens sida skickar vi ett så kallat showpackage till designern eller den stylist som arbetar med visningen. Det består av de nya modeller som vi tror fixar att göra en visning efter att ha deltagit i en kurs hos oss där de lärt sig hur man går på catwalken med mera. De etablerade modellerna är helt enkelt dyrare att boka, en designer har ofta inte en jättestor budget och behöver kanske mellan 17 och 30 modeller.

Så designer efterfrågar unga och smala modeller?

– Jag kan med säkerhet säga att ingen ringer upp och efterfrågar en smal tjej, men är man en lång tonåring är man ofta naturligt tunn och modeller måste ha en viss längd.

Om ni skulle få förfrågan om äldre och fylligare modeller, skulle ni kunna bemöta den då?

– Absolut, vi har två tusen modeller i vår mer kommersiella avdelning. Däremot så kan inte alla komma loss från jobb och familj för att gå flera visningar per dag i en hel vecka, det är ofta de unga och mer oetablerade modellerna som kan.

Är modebranschen blind för vad som är för ungt och för smalt?

– För att kunna jobba så länge som jag har gjort i den här branschen så måste man själv ha en sund inställning. Jag kan se skillnad mellan vad som är naturligt smalt och vad som är sjukt, det är mitt jobb. Om någon har problem med sin vikt så låter vi inte den personen jobba. Det ger dessutom fel signaler till andra modeller och om jag får en ansökan från någon som jag misstänker är sjuk så har jag ett ansvar mot den personens föräldrar.

Varje säsong så reagerar både medier och konsumenter på att vissa modeller på modevisningarna är så tunna, vad kan man göra för att undvika att det blir norm?

– Vissa som söker sig till en modellagentur har fel uppfattning om hur man ska se ut, de ser inte själva hur smala de är. Men ingen är intresserad av att anlita för smala och absolut inte undernärda modeller. Om en eller två ser för tunna ut så blir det ofta som du säger, en snackis och då är det vi agenturer som får skulden.

– Diskussionen blir ofta onyanserad och jag har hitintills tackat nej till intervjuer på grund av det. Vi tillhandahåller modeller utifrån de behov som finns, men vi skulle aldrig tillhandahålla sjuka ideal. Min erfarenhet är att under visningsveckan är det storlek 36 som är det normala, hur visningen läggs upp och vilka modeller som väljs lägger vi oss inte i. Mycket har faktiskt blivit till det bättre, man ser sällan 13-åriga tjejer i modetidningarna längre.