Rigmor Gustafsson ligger på
P 4:s spellista och Esbjörn Svenssons Trio erövrar världen. Svensk jazz har blivit alltmer lättillgänglig. Men festivalerna klarar inte att locka storpublik enbart med hjälp av jazzartister.
- Det är väldigt svårt att ha en renodlad jazzfestival. Det är en internationell trend. Man drar inte 10.000 personer på någon jazzartist i världen, det gick förr i världen, men inte i dag, säger Bosse Persson, vd för Stockholms jazzfestival.
På sin festival samlar han både internationella storstjärnor och mer okända svenska akter, mixar renodlad jazz med pop, rock och elektronika. Och även om Stockholms jazzfestival ibland får klagomål för att utbudet är för utspätt och kommersialiserat är just genreöverskridandet något som festivalen har gemensamt med mycket av den svenska jazzen just nu.
- Det känns som om det är något slags skifte just nu, de yngre musikerna bryr sig inte så mycket om vilket fack man ska stoppa in dem i, vilken genre det är. Många ligger nära pop- och rockmusik eller konstmusik. De verkar mindre rädda, spelar helt enkelt det de gillar, säger Monica Dikanski, producent för bland annat jazzkonserter på Kulturhuset i Stockholm.
Koop med sin swingbaserade samtidsjazz, Paavo med förgrundsgestalterna Cecilia Persson och Sofia Jernberg som improviserar fram musik kryddad med influenser från konstmusiken och Nils Berg som i olika konstellationer skapar "audiofarmaka" för lyssnarna. Det är namn som nämns i sammanhanget, ofta följda av utrop som "spännande", "nytt" och "originellt".
Om genreöverskridande är ett kännetecken för den nya generationens jazzmusiker så är originalitet paradoxalt nog ett annat.
- De är väldigt skickliga musiker, ofta högskoleutbildade och grundutbildade så det bara visslar om det och dessutom kunniga i både arrangering och stilarter. De har lyhördhet för historien och ändå en egen röst, säger Bosse Persson på Stockholms jazzfestival.
Tidigare var de flesta jazzmusiker autodidakter, i dag har de allra flesta en utbildning i ryggen. Till Kungliga Musikhögskolans jazzutbildning söker varje år 400 musiker - men bara drygt 20 antas.
- Vi har det högsta trycket av alla utbildningar på Musikhögskolan, säger Ola Bengtsson, prefekt på institutionen för jazz.
Det är ett väldigt hårt raster för att komma in, så nivån är mycket hög. Det gör att jag inte är odelat positiv till att öka mängden heller.
Han talar om skolans ansvar för att förvalta jazztraditionen, men betonar samtidigt att det är minst lika viktigt att hjälpa eleverna att hitta sin särart. Den som hittar sin egen röst har större möjligheter att lyckas - också på ett internationellt plan konstaterar han, och exemplifierar med de framgångar som Esbjörn Svenssons Trio har haft.
- Internationellt sett hävdar sig svensk jazz ganska bra, speciellt ur ett europeiskt perspektiv. Men det är hela tiden ett individuellt uttryck som gör att folk kommer fram.
Svensk jazz har ett antal internationella stjärnor. Förutom Esbjörn Svenssons Trio har Bobo Stensson, Nisse Landgren, Viktoria Tolstoy och Rigmor Gustafsson en entusiastisk publik även utanför Sverige. Men för dem som inte åker på utlandsturnéer och spelar på stora jazzfestivaler är Svenska jazzriksförbundet en viktig bundsförvant. Det är en sammanslutning av de 100 jazzklubbar runt om i landet som varje år anordnar 2.500 konserter.
- Det är en folkrörelse som till stor del bärs upp av en lite äldre generation och därför har de en lite äldre smak, säger Bengt Säve-Söderbergh, ordförande i Svenska jazzriksförbundet.
De gamla jazzdiggarna föredrar kanske fortfarande dixieland, swing, bebop och det som lite slarvigt kallas för storbandsjazz framför de nyare jazzhybriderna. Men Bengt Säve-Söderbergh tror att motståndet mot förändringar har börjat luckras upp.
- Dizzy Gillespie fick en gång frågan: "Vad är jazz?" Han svarade: "Jag vet inte. Men varje gång jag hör det så vet jag om det är jazz." Jazz är något som var och en tolkar på sitt sätt. Den här strikta uppdelningen i genrer skingras alltmer.
De flesta i branschen är optimistiska inför framtiden. Jazzen har blivit mer och mer lättillgänglig och accepterad - ett exempel är att man numera spelar jazzmusik i P4. Samtidigt är det få som tror på en jazzboom med stora fixstjärnor och festivaler som lockar jättepublik.
Ett litet smolk i bägaren är också den ojämna könsfördelningen inom jazzmusiken. Det finns visserligen ganska gott om kvinnliga jazzvokalister, men mycket få instrumentalister.
- Det är ett väldigt stort problem som måste åtgärdas. Jag ser egentligen ingen anledning till varför det inte skulle kunna gå att åtgärda. Vi måste skapa förebilder för ungdomarna och stötta de initiativ som finns, säger Ola Bengtsson på Kungliga Musikhögskolan.