För fyra år sedan var Stockholms modevecka ett oplanerat sammelsurium. Ofta sträckte sig visningarna över två veckor, bortsett från de stora namnen som alltid ordnade egna någon månad före. Men sedan gav sig några aktörer in i organisationsleken och styrde upp det hela.
Vi fick Fashion days at Berns och modemässan +46, samlade visningar, ett lättöverskådligt program och ett växande intresse från internationella medier. Till slut hade det svenska mode som säljs i hippa butiker världen över fått sin arena. Visningarna på Berns salonger är ett samarbete mellan just Berns, Tidskriften Bon och pr-byrån Patriksson Communication. +46 föddes ur tidskriften Odd at Large, och ordnar både visningar och en mässa för inköpare.
Men nu gör sig bristen på en riktig övergripande organisation synlig. Visningarna för våren 2009, som inleddes i går, har blivit uppdelade i två. Hälften nu och hälften som tidigare under en vecka i mitten av augusti. Kristian Rajnai är en av de ansvariga för +46 evenemanget i augusti.
- Det är oturligt, men anledningen är beroendet av de stora varumärkena, och de har alltid haft sina visningar så här tidigt. Men man sätter mindre designer i en svår sits, de har inte möjlighet att flytta sin produktion för att hinna klart sex veckor tidigare. Det behövs en övergripande organisation, och om man jämför med Köpenhamn så får modeveckan där ett antal miljoner i stöd.
Moderådet blev ett vinstdrivande aktiebolag 1991, och sedan dess har svenskt mode varit helt utlämnat åt marknadens villkor. Nu verkar dock både de pr-mässiga och ekonomiska framgångarna ha fångat politikernas intresse, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth invigningstalade på måndagen med budskapet att kultur och mode hör ihop.
Frågan är hur djupt engagemanget är, redan för två år sedan efterlystes statligt stöd till modeområdet i utredningen "Mode Svea". Hon vill inte direkt lova några statliga bidrag till Modeveckan.
- Frågan är helt ny för mig, låt mig undersöka det. Det är kanske inte nödvändigt att det är just staten som är huvudman för evenemanget, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
Lena Patriksson Keller är vd på Patriksson Communication, som företräder en rad av de varumärken som visar sina kollektioner nu. Liksom Kristian Rajnai önskar hon att politikerna fick upp ögonen.
- Vi är ett unikum i världen, andra modeveckor har ett enormt stöd från staten och staden. Det vi gör bidrar så mycket till bilden av Stockholm, och jag säger inte att den politiska viljan inte finns, men det finns ingen agenda. I det här fallet är den största beröringspunkten Stockholms stad, och det vi tycker är viktigt är att det inte bara ses som ett spektakel, utan som vad det är, ett kostnadseffektivt sätt att marknadsföra.
Samtidigt är det knappast självklart att staten ska gå in och stödja, trots allt har Mode-Sverige uppenbarligen klarat sig utmärkt än så länge. Men det som behövs är både kontinuitet och visningsmöjligheter för mer alternativa designer som i längden oftast är de mest intressanta för modepressen.
- Det internationella intresset för svenskt mode är enormt just nu, säger Kristian Rajnai.
Det vore bra att befästa den situationen. Jämför man med Danmark igen, och designern Henrik Vibskov så var det så han blev stor. Han fick en massa stipendier och stöd i början. Vi vill inte konkurrera med London, New York eller Paris, det vi vill är att erbjuda möjligheter till att hitta nytt, vara ett alternativ.