Kultur & Nöje

Mona Masri: Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln

Ibland händer det något som får en att se Sverige utifrån, då föräldraledighet och gratis utbildning inte längre är tillräckligt för att landet ska kännas progressivt.

I måndags hade Alexandra Pascalidous debattprogram ”Hur mycket rasism tål Sverige?” premiär i P1. Det dröjde inte länge förrän en av debattdeltagarna, Alice Teodorescu, kritiserade Pascalidou för att vara partisk i frågan om rasism. Hur är man partisk kring rasism, antingen är man väl för eller så är man emot människors lika värde?

Diskussionen säger något om naiviteten kring de här frågorna i Sverige. Förra året var ett tufft år för en svensk antirasist. Debatter om ”Lilla Hjärtat” och ”Tintin”, godisförpackningar, Reva, diskriminering av romer, det ökande stödet för Sverigedemokraterna och fysiskt rasistiskt våld mot människor i min närhet lämnade mig alldeles matt. Mitt utrymme i världen tycktes krympa, jag kände mig inte fri.

Sedan i höstas är jag mest i Los Angeles, här sticker min kropp inte ut på samma sätt. Inte för att USA är något antirasistiskt paradis, utan för att just Kalifornien är en av landets mest heterogena delstater. Det är samma sorts frihet som jag som kvinna kan känna när jag kommer tillbaka till Sverige efter ett besök i Mellanöstern; att kunna gå på gatan utan att tänka på mitt kön. Det frigör oändligt mycket energi.

Trots friheten jag som icke-vit kan känna i USA, märker jag hur jag ofta håller mig med ett slags självgodhet som jag tycks dela med många svenskar. Ja, vi har brister, men vi är i alla fall inte som dårarna på Fox news. Men så ibland händer något som tvingar mig att se på Sverige utifrån. I ena sekunden kan jag prata på om hur modernt och progressivt Sverige är – föräldraledighet, välfärd, gratis utbildning – för att i nästa stund få frågan: Är det sant att ni har prinsessor och kungar i Sverige? ”Ja”, piper jag fram.

Jag går på ståupp-klubb och hör flera komiker dra skämt om ”Swedish nazis”. Publiken skrattar. De verkar ha hört uttrycket förr. Är det så Sverige ser ut utifrån? Och det slår mig: nej det är så Sverige ser ut inifrån, om det var val i dag skulle före detta nazister bli landets tredje största parti.

Höjden av min svenska själv­godhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan. Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap.

Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-­talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.

Jag tänker på kritiken mot Pascalidou, jag tänker på Guldbagge­galan, på rasism som underhållning, på naiviteten och okunnigheten som präglat den senaste tidens debatter. Kanske är vi mer lika dårarna på Fox news trots allt.