Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Mordgåta med rötter på 50-talet

Marie Bengts vill att hennes mordgåta från 50-talet ska få läsaren att bli lite lurad – och känna sig smart.
Marie Bengts vill att hennes mordgåta från 50-talet ska få läsaren att bli lite lurad – och känna sig smart. Foto: Magnus Hallgren

Marie Bengts är vår tids Maria Lang. I ”En sax i hjärtat” återvänder hon till sin småländska barndomsby och de svenska pusseldeckarnas storhetstid på 1950-talet. Läsaren får en mordgåta att lista ut. Man ska bli lite lurad. Och känna sig smart.

Det är juli och krusbären är mogna. En cigarettrökande, inflyttad stockholmska susar söderöver genom mörka Smålandsskogar i sin gräddvita folkvagn. Hon är på väg hem till byn. Där ett mord kommer att begås. Allt är noga planerat. I deckardebuterande författaren Marie Bengts huvud.

– Med en pusseldeckare måste du bygga hela boken innan du börjar skriva. Du måste veta var du ska lägga ut ledtrådarna och var du ska plantera falska sådana, förklarar hon.

Vanliga deckare kan man skriva lite hur man vill, men så är det inte med pusseldeckare. Genren är en mental lek med tydliga spelregler. Med boken utmanar författaren läsaren att lista ut gåtan som handlingen kretsar kring innan huvudpersonen gör det.

För att läsaren ska ha en ärlig chans att klara av detta är det vissa krav som bör vara uppfyllda. Det viktigaste är att alla nödvändiga ledtrådar ska finnas invävda och gömda i berättelsen före avslöjandet av lösningen.

Vidare måste mördaren finnas med redan i början av boken. Övernaturliga förklaringar är förbjudna. Endast ett lönnrum eller en hemlig passage är tillåtet och detektiven får inte själv vara förövaren.

Detta kan Marie Bengts på sina fem fingrar. Hon har läst pusseldeckare sedan elvaårsåldern, då hon lånade sin första Agatha Christie av en moster. Efter ett mångårigt yrkesliv på Lärarförbundets tidning­s­avdelning samt som frilansjournalist deckardebuterar hon nu med ”En sax i hjärtat”.

Foto: – Lillebror Lasse, som delar mitt pusseldeckarnörderi, var provläsare medan jag skrev. Varje gång han sade: ”Nej, nu har jag listat ut vem som är mördaren”, ändrade jag i texten.

Marie Bengts – liksom sin cigarett- och vaniljhjärteberoende amatördetektiv Hannah Lönn uppvuxen i Småland och bosatt i Stockholm – sätter tänderna i ett florsockerpudrat wienerbröd med vaniljkräm. Hon har inte ätit frukost. Aptiten sviker henne i början av dagen men nu, framåt halv elva, smakar det gott med något sött.

Köket hon fikar och arbetar i är litet, minst av de två rum på sammanlagt 32 kvadrat som utgör den 48-åriga författarens skrivarlya och hem sedan 18 år. Det ligger på Ringvägen i Stockholm. Ovanpå elementet, ett sådant där gammaldags, omfångsrikt, är mapparna med intriger till kommande verk staplade.

– Jag har idéer till tio böcker till. Minst, säger hon.

Allihop utspelar sig på 1950-talet. Ingångsromanen låter läsaren stifta bekantskap med romanhjältinnan Lönn, en kvinna i mogen men obestämbar ålder som har valt karriären framför karlar utan att riktigt ha slagit igenom. I brist på uppdrag som klädskapare försörjer hon sig som sömmerska.

– Hannah är en gammal ungmö i omgivningens ögon men det blev man tidigt på 1950-talet. Jag har medvetet valt att inte sätta exakt ålder på henne eftersom jag vill att hon ska räcka till många böcker. Hon får inte bli miss Marple för snabbt.

Deckardrottningen Agatha Christies miss Marple figurerar i 12 detektivromaner och 20 noveller. Hennes skapare har sålt 4 miljarder böcker. Dit är det långt kvar för Marie Bengts, som ändå är nöjd.

Man måste nog sticka ut. Jag tror att det är 50-talet och dess miljöer som lockar, de lockar i alla fall mig.

Sedan ”En sax i hjärtat” släpptes i mars har hon enligt förlaget sålt mer än dubbelt så mycket som skönlitterära debutanter brukar göra, och lagom till att alla julilediga semesterfirare hakar upp hängmattan på landet kommer pocketutgåvan.

– Man måste nog sticka ut. Jag tror att det är 50-talet och dess miljöer som lockar, de lockar i alla fall mig, svarar hon på frågan om varför hon tror att det har gått så bra.

Marie Bengts gjorde det inte lätt för sig när hon förlade handlingen sex decennier bakåt i tiden, men hon gjorde det roligare. Genom att välja just 1950-talet kliver hon rakt in i de svenska pusseldeckarnas storhetstid.

Under de åren snubblar Maria Langs romanfigur Puck Bure över lik på diverse orter runtom i landet och en skum person smyger utanför påhittade fotografen Harry Fribergs ateljé på Holländargatan i Stieg och Ulla Trenters kriminal­serie.

Foto: Magnus Hallgren

Det är svensk efterkrigstid. En epok av optimism och framtidstro. Ett samhälle på väg att bli modernt. En skön, pepitarutig stil. Kul att skildra, tycker Marie Bengts. Eftersom decenniet även var komplext.

– Man hör talas om det här glada 50-talet men var det så glatt? Kvinno­rollen var ju inte så rolig. Det var det gyllene årtiondet för hemma­frun. Som flicka hade du inte mycket val, du skulle skaffa dig en karl och gifta dig.

Marie Bengts mormor, som var bondmora, såg ner på den nya tidens hemmafruar. Kvinnor som inte utförde något rejält arbete utan bara höll på och bytte gardiner i sina dockskåpshem.

Även för många av dessa husmödrar var det oavlönade, ändlösa hushållsarbetet otillfredsställande. De värderades efter i hur fint skick de höll bostaden, sig själva, make och barn, och helst skulle de kunna trolla fram sju sorters hembakt om någon kom förbi på kaffe.

– De slet ju som djur, de med, säger Marie Bengts.

I hennes detektivroman finns det mycket kvinnoliv mellan mordmisstankarna. Medelålders fruar passar upp på sina karlar. Unga kvinnor blir gravida fast de är ogifta, tvingas resa bort för att föda och fråntas barnet strax efter förlossningen.

– Jag vet om minst tre personer i min barndomsby Risinge som var med om detta, och då är byn ändå inte stor. Där finns ett tjugotal hus och gårdar.

I ett av dessa hus bodde en gift kvinna som födde ett dött barn samtidigt och på samma sjukhus som en ogift, ”mindre lämpad mor”, födde ett levande. Marie Bengts har ofta funderat över denna verkliga händelse.

– Den gifta kvinnan fick ta med sig den ensamstående kvinnans barn hem, utan att det pratades så mycket om det. Det uppfattades som en god lösning, av alla. Men det måste ha varit traumatiskt, för alla.

Mycket av stoffet till människorna och miljöerna i fiktiva Eneby, där ”En sax i hjärtat” utspelas, är lånat från just Risinge. Marie Bengts har gjort både muntlig och skriftlig research, pratat med folk och plöjt travar av gamla brottsskildringar för att ta reda på hur statspolisen arbetade på 1950-talet och vilken sorts kriminalitet som grasserade då.

– Mycket går igen. Trafficking trodde man ju var något helt nytt, men på den tiden tog man flickor från Norrland som man lurade ner till Stockholm.

Foto: Magnus HallgrenMarie Bengts tar ut snus samt hörselapparater (hon har nedsatt hörsel på båda öronen sedan barndomen) och kryper upp i fönstersmygen för att porträttfotograferas. Hon har en småblommig, knäkort sommarklänning, bara ben och fötter. Profilen visar en rak näsa i motljuset men stortårna är uppnosiga. Som hennes favoritkaraktär i ”En sax i hjärtat”: Ida på Backen.

– Hon bryter mot alla konventioner. Jag tycker att hon är skön. Hon var absolut roligast att skriva om, just därför att hon inte bryr sig så mycket. För jag bryr mig ju också, jag kan inte sitta här och låtsas annat. Jag har ju till exempel mejkat mig innan ni kom.

– Ida på Backen har inte ens behå på sig när hon får besök. Brösten hänger ner mot midjan. Sedan gillar hon makt. Det är ju förbjudet, att man tycker om att bestämma över andra människor är inte något som man själv skulle vilja säga, men det är ju grejen med att författa. Att få vara Gud. Jag bestämmer vilka som ska dö och överleva.

Drömmen om att skriva skönlitterärt har Marie Bengts alltid närt. Att hon faktiskt realiserade den är ett bevis på att något ont kan vändas till något gott. I Marie Bengts fall var det en hjärnblödning. Det är 15 år sedan. Hon frilansade som journalist och arbetade som biträdande rektor på ett sommarfritids.

– Jag hade känt av en molande huvudvärk i rätt många veckor. Dessutom gjorde det lite ont i armen. Den här dagen hade jag extra ont i huvudet. Vi skulle i väg och bada med alla barnen och jag kände att jag orkar inte.

Som pusseldeckarförfattare är jag fri ... Nu ska jag ha roligt när jag skriver!

Hon hade pappersjobb att göra. Ändå fick hon dåligt samvete över att stanna kvar på fritidshemmet, så hon drog i gång ett bullbak också. Hon stod med papprena här och mjölbunken där. När hon bakade ut degen började vänsterarmen rycka.

Hon fick lyfta den med högerarmen mot slutet av baket. Sedan började hela vänstersidan skaka och det smärtade över hjärtat. När ambulansen kom låg hon avsvimmad på golvet, det var ganska dramatiskt.

– Grejen är att – jag måste ta lite snus (Marie Bengts petar in en ny prilla) – jag har ett medfött fel, aneurysm, den sprack.

Aneurysm är långsamväxande bråckbristning på ett blodkärl. Skadan satt i hjärnan och så illa till att läkarna inte vågade operera. Kärlet läckte men inte i en störtflod, utan mer i en rännil.

Det tog ändå tid att repa sig. Efter den långa sjukskrivningen beslöt Marie Bengts att enbart jobba som reporter. Länge kände hon inte av sin aneurysm men hon lever ”med en tickande bomb i huvudet” och härom året började det sippra från blodkärlet igen.

– ”Du får inte utsätta dig för stress”, sade läkarna. Bara av att höra det blev jag stressad, för jag vet ju med mig att jag inte alltid tar det lugnt. De ville sjukskriva mig på nytt men jag tog tjänstledigt i stället. Jag tänkte: ”Om det nu är författare jag vill bli, så måste jag testa.”

Att det skulle bli just en pussel­deckare kom hon fort fram till. Marie Bengts uppskattar även thrillerdeckare som Jo Nesbøs, men hon skulle inte kunna skriva så jätte­läskigt själv, hon skulle bli alldeles förstörd och inte kunna sova. I sina egna böcker vill hon ha spänning men också lite humor och feelgood.

Del två i hennes deckarserie ska utspela sig i Stockholms glamorösa modevärld. Det är fortfarande 1957. Den franske designern Christian Dior dör. ”Svenska kompaniet” anordnar mannekänguppvisning till hans ära. Gräddan bjuds in och Hannah Lönn hamnar åter i ett mordmysterium. Marie Bengts myser:

– Som pusseldeckarförfattare är jag fri. Hannah Lönn kan resa till Rom om jag får lust, eller till New York. Hon kan bo på Öland en vinter. Nu ska jag ha roligt när jag skriver!

Foton: Magnus Hallgren

  • Läs mer:

De 100 bästa deckarna enligt DN:s Lotta Olsson

De 30 bästa deckarna 2016

Fakta. Marie Bengts

Foto: Magnus Hallgren

Ålder: 48 år.

Född: I byn Risinge i Småland.

Bor: På Söder i Stockholm.

Familj: Särbo med metallsvarvaren Micke Söderlund.

Gör: Författare och frilansjournalist.

Aktuell: Med pussel­deckaren ”En sax i hjärtat”, del ett i en tänkt serie om amatördetektiven och klädskaparen Hannah Lönn.

Lästips. Marie Bengts fem bästa pusseldeckare

1. ”Mordet på Orient­expressen” av Agatha Christie. Mord på ett luxuöst tåg, en brokig skara passagerare, tillika misstänkta, och Hercule Poirot i högform – det blir inte bättre än så.

2. ”Kamratfesten” av Dorothy Sayers. Deckarförfattaren Harriet Vane återvänder till sin studentstad Oxford och möts av gåtfulla brott. Lord Peter Wimsey är med på ett hörn men den självständiga Vane har huvudrollen.

3. ”Ett mord annonseras” av Agatha Christie. Engelskt byliv, tedrickning och trädgårdar. Miss Marple är en favorit­detektiv och det här är en av hennes klurigaste nötter att knäcka. Annonsen i lokaltidningen väcker förvåning och förskräckelse men nyfikenheten tar överhanden. Byborna beger sig till platsen och blir vittnen till mord. Fast i själva verket ser de ingenting.

4. ”Rosens namn” av Umberto Eco. Klosterliv, munkar och mord i 1300-talets Italien. Under sju dygn hittas den ena munken efter den andra dödad och den skarpsinniga broder William från Baskerville måste ta på sig detektivhuvan. Förutom att det är en hyperspännande pusseldeckare får man som läsare en lektion i filosofi, religionshistoria och latinska citat.

5. ”Dolken från Tunis” av Agatha Christie. ”The Murder of Roger Ackroyd”, som boken heter på originalspråk, utropas ofta som Christies mästerverk och har till och med utnämnts som den bästa deckaren genom tiderna av Crime Writers Association. Poirot är detektiv, upplösningen är som väntat synnerligen oväntad.