Mörk röst med känsla

Niklas Larsson

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Skivdebuterande Katharina Nuttall har låtit tala om sig som producent och filmmusiker. Nyligen släppte hon sitt debutalbum, "This is how I feel". Niklas Wahllöf pratar med henne om en mörk historia med en gnutta solsken. Du gillar Ane Brun och tänker att hennes producent borde låta likadant på sin egen skivdebut? Glöm det.

Skivdebuterande Katharina Nuttall har låtit tala om sig som producent och filmmusiker. Nyligen släppte hon sitt debutalbum, "This is how I feel". Niklas Wahllöf pratar med henne om en mörk historia med en gnutta solsken. Du gillar Ane Brun och tänker att hennes producent borde låta likadant på sin egen skivdebut? Glöm det.

Katharina Nuttall har gjort musik i många år, men var alltid beroende, och begränsad, av att det "hela tiden måste finnas någon snubbe som kunde spela in en".
- Så jag bestämde mig för att lära mig själv.
Efter utbildningar i musikproduktion kom hon i kontakt med Ane Brun och producerade bland annat dennes andra, hyllade album. Men det egna skrivandet och komponerandet fanns ju kvar. Det var dags att visa vad hon själv känner.

Resultatet, albumet "This is how I feel", släpptes redan före sommaren, men av någon anledning lyssnade jag inte på skivan då, vilket också verkar ha varit fallet på de andra Stockholmstidningarna. "This is how I feel" recenserades på platser som Borås och Uppsala och Kalmar - och fick gott betyg - men inte alls av de stora rikstäckande drakarna. Det kanske har med genrebestämningen att göra.

Annons:

Katharina Nuttalls skiva är inte snårig eller avantgardistisk eller super­elektronisk eller någonting, men det är ändå svårt att direkt sätta fingret på vad det är för musik. Och då får vi stockholmare problem, som bekant.
- Jag ska inte bli aggressiv nu, men jag har hört så himla många olika benämningar på min musik. Det är ganska kul: singer/songwriter, konstpop, postrock... Och man säger att jag låter som Tracy Chapman, Nina Simone, Patti Smith, ja, egentligen alla kvinnliga artister med mörk röst som man kan komma på.

Ja, Katharina Nuttalls sångröst är mörk. Men det är inte det enda som är mörkt på "This is how I feel". Musiken är ofta mollig, dov och nedstämd, med stor rymd och en sorts tjusig ödslighet. Det är mestadels gitarr, bas och trummor, i verserna ofta bara de senare två, och hon sjunger som om hon spelat schack med liemannen - och förlorade. Vackert, men svart och smärtsamt som satan.
- Tycker du att den är så svart?! Jag tycker ju att jag har både och, men jo kanske, man kan väl se min skiva som dagboksanteckningar och att fästa glädje på papper är inte så lätt. Skriver du själv dagbok när du är jätteglad?

Jag förklarar att jag nog inte är något bra mått, eftersom alla anser att jag jämt är sur när jag skriver. Men vi resonerar kring hennes uttryck, hur pass tjockt mörkret är. Hon återkommer till att allt inte alls är nattsvart och, visst, här finns ljusare partier, solsken och hopp. Men ibland kan känslan i en kolkällare vara att föredra.
-Musiken är ju en kanalisering av ens känslor, så är det bara, men varifrån de kommer har man ingen aning om. Det kanske ska vara så. Sedan kan man förstås betrakta musik som ett hantverk också.

Hantverk låter inte så kul. Blir ­någon intresserad av det?
- Inte jag, jag gör inte musik på det sättet, men radion är ju full av hantverk, så det tror jag nog intresserar folk ja.

Vem som helst kan i texthäftet läsa sig till att livet inte var någon dans på rosor för Katharina Nuttall för tre år sedan. Hon vill inte prata om det, säger hon, men när ordet dans nu ändå är på tal: På "This is how I feel" finns en fantastisk akustisk version av New Orders gamla "Blue monday". För alla som främst har hört ett stort mörker i den, snarare än glad dans, blir Katharina Nuttalls version en sorts slutgiltigt facit - 23 år efter Bernard Sumners kyliga fråga "How does it feel, to treat me like you do?".
- Den är intressant. En fantastisk danslåt till att börja med, men med otroligt lågt mixad sångmelodi och en ovanlig text för den sortens musik, säger hon.
- I dag går dans- eller disko­låtar mest i dur. Men man vågade blanda in mer moll på den tiden. Se på New Order, Depeche Mode, till och med Kim Wildes "Keep me hanging on". Det känns som om det aldrig kommer gå att göra igen, säger Katharina Nuttall lite sorgset och börjar sjunga på "Dancing with tears in my eyes" av Ultravox.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

alg_144102
Foto:TT

 ”Vad är mer svenskt än älg?” Kött från älg, hjort och vildsvin får inte märkas med Svenskt kött-symbolen. 26  8 tweets  18 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
tbana500
Foto:TT, DN

 Halvvägs in i tävlingen. T-banan ska byggas ut – och få en ny färg. 11  1 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Den siste överlevande. Släppte USA:s atombomb över den japanska staden Hiroshima. 7  1 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

atombomb_144102
Foto:AFP
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: