Kulturdebatt

Motståndet växer i ett mörknande Polen

Jarosław Kaczyński, ledare för högerpartiet PiS (Lag och rättvisa), som vann senaste valet i Polen och bildade regering med egen majoritet. ”Han är singel, istället för partner har han katt, fram till nyligen hade han inte ens ett bankkonto” skriver Tomasz Jastrun.
Jarosław Kaczyński, ledare för högerpartiet PiS (Lag och rättvisa), som vann senaste valet i Polen och bildade regering med egen majoritet. ”Han är singel, istället för partner har han katt, fram till nyligen hade han inte ens ett bankkonto” skriver Tomasz Jastrun. Foto: Michal Fludra/NurPhoto/REX

Det fria Polen står inför sin hittills största prövning. Den nya högerregeringen har skapat ett extremt klimat präglat av paranoia och nästan religiös övertygelse, skriver polske författaren och poeten Tomasz Jastrun.

Foto:  Miljoner människor i Polen vaknar varje dag i hopp om att det som sker, att högerregeringen (PiS), bara är en ond dröm. Efter ett kvartssekels frihet, efter att man har hunnit rota sig i EU, är Polen som en annan, en bättre, planet. Ekonomin går som på räls. Många har det svårt, men landet har ingen fattigdom. Man måste säga att vi har tagit ett civilisationssprång framåt! Det finns ändå de som har gått ut som förlorare ur den stora förvandlingen, arbetare från nedlagda statliga fabriker och lantbruk, människor som lider av inlärd hjälplöshet och har nonchalerats av vår unga och rovgiriga kapitalism. För dem har vi säkert haft för lite medkänsla och brytt oss för lite om deras öde. Det som har hänt nu är också ett uttryck för deras ilska.

Polens tragedi har varit de mäktiga grannarna, som genomdrev landets delning på 1700-talet. Förlusten av självständighet varade till slutet av första världskriget och sitter kvar som en tagg i oss. Det har dock också förändrats till det bättre, för första gången i historien är vi vänner med Tyskland och vi är åtskilda från Ryssland av ett alltjämt fritt Ukraina. En gång skrev den franske historikern Jean Delumeau om Polen och om vår psykiska skörhet: ”Nationer som inte älskats av historien är som barn som inte har älskats av sina föräldrar.” Det är inte längre aktuellt.

Så varför känns det nu som om vi har invaderats av barbarer, liksom 1981, då vi kämpade med Solidaritet, och kommunistregimen införde krigstillstånd? Jag gömde mig i ett år, sedan blev jag internerad, jag var med i motståndsrörelsen i flera år, men nog mådde jag bättre då än nu. Fienden fanns utanför, nu kommer den inifrån oss själva.

Dock fungerar demokratin i Polen alltjämt i slutet av år 2015, fastän vi vet att den just har blivit naken. Redan på 1800-talet varnade Alexis de Tocqueville, i sina studier av Amerika, för majoritetens tyranni. Han ansåg att det måste finnas någon form av skydd för minoriteten. I Polen utgörs skyddet av Konstitutionstribunalen (KT), den polska författningsdomstolen som har till uppgift att granska att alla nya lagar står i samklang med författningen.

Segerpartiet PiS bestämde sig för att förgöra KT. Slaget pågick under en dag och, icke av en slump, även en natt. Högern hade kommit fram till att KT skulle hindra en radikal reformering av landet. Plötsligt begrep många polacker att våra drömmars mirakulöst framkämpade demokrati hade mist sin brandvägg, och att det kunde sluta illa. Det har redan dykt upp tecken på det sjuka i vår demokrati.

Foto: Thierry MonasseFoto: Thierry Monasse

Det är därför jag är så upprörd. Det nya styret hävdar att de har samhällets mandat för förändringar i Polen. Här får man medge att Medborgarplattformen (PO) regerade för länge, i åtta år, och att de hade hemfallit åt arrogans. Deras politiker avlyssnades på en restaurang, vilket avslöjades och blottade deras brister och svagheter. Det hjälpte också högern och populisterna från rockmusikern Paweł Kukiz rörelse fram till segern.

PiS lovade mycket, till exempel att barnfamiljer skulle få 500 zloty varje månad i barnbidrag, men de lovade aldrig sina väljare att det skulle bli så radikala förändringar och att de skulle genomföras så brutalt. Nu ser många av väljarna att de har begått ett allvarligt misstag. En vän till mig skriver: ”Jag kan inte förstå PiS-ledningen. Varför fokuserar de på att bekämpa sina motståndare istället för att dra till sig anhängare? Varför vill de ’åtgärda’ allting så våldsamt och stridslystet? De splittrar oss i stället för att förena oss.

PiS vann nyligen både president- och parlamentsvalet. För några år sedan vann de också en dubbelseger men bildade koalitionsregering. Det varade inte länge men redan då avslöjades oroväckande tendenser hos partiet såsom högerradikalism, bakåtsträvande, konspirationstänkande och antieuropeiska reflexer.

 

De har skaffat sig kontroll över de offentliga medierna, bara regeringens röst får höras. PiS förakt för de intellektuella, vilka i enlighet med polsk tradition har ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, är frapperande.

 

Politiken dirigerades då av tvillingbröderna Lech och Jarosław Kaczyński. Lech var president och Jarosław premiärminister. (Som pojkar spelade de i barnfilmen ”De två som stal månen”). PiS utlyste nyval som dock vanns av Medborgarplattformen, PO. År 2010 omkom i flygolyckan utanför Smolensk Lech Kaczyński med flera regeringstjänstemän, polska politiker och stora delar av landets militärledning. Utredningen pågick i åratal och fynden bekräftade att olyckan berodde på ett ödesdigert misstag av piloterna och att den ryska flygledningen inte var utan skuld. Men en olyckshändelse var det helt säkert. Ett tillfälligheternas spel och inte ett attentat, som den polska högern hävdade.

Om det inte var ett attentat, säger man nu, så var det en sammansvärjning mellan hemliga polska och ryska aktörer med Vladimir Putin i täten. Den tidigare utredningen har inte godkänts av Jarosław Kaczyński och hans högerväljarkår. Rationella argument är verkningslösa. Konspirationsteorierna kring flygolyckan och övertygelsen om att Polen styrs av sedeslösa, fientliga politiska krafter har fått högern att lansera en idé som i det närmaste liknar religiös tro. Man anser att Polen måste befrias från ondskan, en gång för alla.

Allierat med PiS är den populistiska katolska radiostationen Radio Maryja. Därav genomslagskraften och den starka viljan att förändra, och avsikten att begränsa demokratin som är i vägen för det radikala agerandet. Vi är uppdelade – man skiljer på oss och dem, och båda sidorna är redo att starta ett inbördeskrig. Hur kan vi tänka oss det i dagens förenade Europa? Hela situationen är extrem, omöjlig och paranoid.

Foto: Krystian DobuszynskiEn motståndsrörelse har snabbt vuxit fram i Polen. Kommittén till försvar för demokratin (KOD) organiserar demonstrationer mot den nya regeringen. Den här hölls den 12 december 2015 i Warszawa. Foto: Krystian Dobuszynski

Men Polen är ändå inte Ungern. En motståndsrörelse har snabbt vuxit fram. Det har polackerna alltid varit bra på. Tack vare internet har man också bildat KOD, Kommittén till försvar för demokratin. Precis som under krigstillståndet 1981 träffas folk och byter information och går ut och demonstrerar. Det kokar på nätet och demonstrationerna kommer säkert att tillta. PiS påstår att demonstranterna försvarar den gamla ordningen, systemet och korruptionen. Hitintills har ingen dödats, sårats eller ens fått en skråma.

Så varför är detta så hemskt? Det är lögnerna som chockerar och skrämmer. Vad är de kapabla till, de som ljuger och manipulerar så mycket? De har skaffat sig kontroll över de offentliga medierna, bara regeringens röst får höras. PiS förakt för de intellektuella, vilka i enlighet med polsk tradition har ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, är frapperande. Det kommer alltfler förklaringar till det som egentligen håller på att ske. Rent förnuftsmässigt är det svårt att begripa.

Nyckeln är att Jarosław Kaczyński har format både den nuvarande premiärministern och presidenten efter sitt sinnelag. (Presidenten bryter utan att tveka mot lagen fastän han är jurist. Här får man ge en eloge till de polska juristerna; alla jurister och alla juridiska institutioner slår larm.) Anonyma psykiatrer ställer diagnoser på Jarosław Kaczyńskis mentala hälsa. Han är singel, istället för partner har han katt, fram till nyligen hade han inte ens ett bankkonto. En psykiater skriver: ”Han tål inte att misslyckas och är paranoid, misstrogen och långsint.”

Människor från alla möjliga perioder i mitt liv har solidariskt hört av sig till mig. Min gamla cellkamrat, damen som tar hand om våra försäkringar, barnens keramiklärare, listan kan göras lång. Vi träffar grannarna allt oftare och går ut och demonstrerar tillsammans. Samtidigt fördjupas klyftan mellan de båda sidorna. Familjer splittras, gräl bryter ut vid middagsborden, vi vägrade fira jul hos min frus släktingar för att slippa träffa PiS-anhängare.

På andra sidan barrikaden dyker det dock ibland upp gamla kollegor till mig, vilka precis som jag kämpade för demokrati på åttiotalet. Det som händer nu är en viktig lektion i historia. Jag hoppas ändå att det bara är en karikatyr av de mekanismer som under 1900-talet drog in folkmassor i det hotfulla maskineriets kugghjul. Men upproret mot det onda pågår, det har öppnat sig ett utrymme för hjältemod och civilkurage. Jag skräder inte orden när jag talar i tv med redaktörer som vet att deras dagar där är räknade. Men som samvetsgrant utför sitt arbete.

Någon hoppas kanske på att den här historielektionen kommer att göra nytta. Verkligen? Tvistefrågan är förvisso en annan men polariseringen är lika stor som i Frankrike under Dreyfussaffären, som lämnade djupa sår i Frankrikes historia. Redan under mellankrigstiden beklagade sig kända polska författare över att Polen bestod av två länder, ett nationalistiskt katolskt och ett liberalsocialistiskt. Ett halvsekel av kommunism tycktes ha fryst den här uppdelningen som nu har återfötts med en desto större kraft.

Många frågar mig: vad händer nu? Jag vet inte. Det enda jag är säker på är att det här är en stor prövning för polackerna, kanske den största sedan sekelskiftet. Vårt missnöje och vårt uppror mot det som händer är en del av den historiska skuld som vi måste betala till hela generationer, som med ett sådant hjältemod, förevigat i den polska poesin, har kämpat för Polens frihet och demokrati.

Foto i text: Mariusz Kubik

Skribenten. Tomasz Jastrun
  • Född 1950, polsk författare och poet.
  • 1990-1994 var han Polens kulturattaché och chef för Polska institutet i Stockholm.
  • På svenska finns hans diktsamling ”21 dikter” utgiven på Brombergs förlag.