Ingen konstmusikalisk riktning i modern tid har varit så ifrågasatt men samtidigt blivit så vida populär och haft ett sådant enormt inflytande på annan musik som minimalismen. En repetitiv musik med associationer till såväl det ursprungligt rituella som till det posthumant maskinella och futuristiska. Minimalismen har påverkat alltifrån Donna Summers evighetstrånande diskomusik och transartad techno till Arvo Pärts oändlighetsmolande mystik.

När en av minimalismens fyra pionjärer, amerikanen Steve Reich, som nu är aktuell i Stockholm under tonsättarfestivalen som börjar i morgon, fick frågan om varför han inte ville gå den väg som de europeiska senmodernisterna (Boulez och Stockhausen) pekat ut under 1950-talet, svarade han att han inte kände igen sig i deras bild av en ”utbombad kontinent i spillror” eller i deras ”wienskt mörkbruna ångest”. Han var ju från New York, omgiven av den mest livaktiga jazz och rock’n’roll: ”Sounds som gick att förfina, filtrera, tacka ja eller nej till, helt eller delvis, men aldrig att ignorera.” För om han hade följt det europeiska exemplet, menade Reich, hade han varit ”ett ostron”, det vill säga synnerligen dåligt underrättad om vad som pågick i världen. Minimalismen, som den kom att utformas av Steve Reich, La Monte Young, Terry Riley och Philip Glass i USA under 1960-talet, var en antieuropeisk musik som fokuserade på rytm och klang i stället för på harmonik och form. Den inspirerades av John Cages syn på musiken, inte som ett slutet konstverk, utan som en pågående process – utan egentligt mål eller avsikt. Och den påverkades av musik från Asien och Västafrika för att hitta ett annat förhållande till tiden. ”Min musik har ingen övergripande form utan alstrar sig själv i varje ögonblick” är en tidig och typisk kommentar av Philip Glass.

Minimalismen är alltså en musik utan början eller slut, till synes självgående och utan något att berätta, men som inbjuder lyssnaren att delta på ett nytt sätt i det ljudande musikaliska förloppet. För La Monte Young, vars långsamt extatiskt framåtskridande musik har liknats vid ett ”ofantligt gravitetscentrum som drar all tid in i sig” var det ett misslyckande om inte hans lyssnare upplevde ”att de kommit till himlen”.

Själv minns jag ett smått skandalartat framförande av ett av Terry Rileys verk på 1970-talet som fick delar ur den europeiskt skolade publiken (som var vana vid att underordna sig en mer ändamålsinriktad musik) att bli galna om de inte blev utsläppta ur lokalen. Lyssnare som inte alls ville hålla med Riley när han försvarade det repetitiva och formulerade det som kanske är minimalismens själva essens: ”Att saker inte låter på samma sätt när man hör dem mer än en gång. Och att ju mer man hör dem, des-to mer olika låter de.”