Nederländerna
3JS: ”Never alone”
Startnummer: 3
Man ska aldrig underskatta attraktionskraften hos messkäggig FM-rock. Det här medelmåttiga bandet skulle nog gärna vara det nederländska svaret på Goo Goo Dolls men låter ungefär som Stefan Andersson. Ingetdera är direkt klockrena referenser för ett aspirerande rockband i den verkliga världen, men i Eurovisionsschlagersammanhang är det värt att minnas att både ”Iris” och ”Catch the moon” var stora hittar.
Slovakien
Twiins: ”I’m still alive”
Startnummer: 5
Svenska Sandra Nordström har varit med och skrivit den här supercatchiga midtempoballaden som inte skulle göra bort sig i eftermiddagsflödet på Mix Megapol. De sjungande enäggstvillingarna ser ut som den slovakiska versionen av ”Sweet valley high”-bokomslagen, hemvävt sexiga och med ganska habila och exakt likadana röster. Kanske ingen finalsegrare men definitivt värd en topp-fem-placering på lördag.
Israel
Dana International: ”Ding dong”
Startnummer: 12
Dana International tog välförtjänt hem segern 1998 med sin ljusa disko i ”Viva la diva”, och nu är en av världens mest förtjusande transsexuella sångerskor tillbaka i festivalen. Tyvärr är hennes egenskrivna ”Ding dong” en genomskinligt tunn soppa utan vidare refräng och utan pondus. Men som person lyser hon fortfarande starkt och har en stadig fanbase bland ESC-fanatikerna.
Danmark
A Friend In London: ”New tomorrow”
Startnummer: 18
Danmark gör en marginellt mer subtil version av Finlands världsförbättrartema och skickar en banal kom-igen-ungdomar-låt om att barnen är vår framtid. Musikaliskt låter det som ett genomsnitt av Andreas Johnsons samlade Beatlespastischer; helt okej och ganska svängigt med klassiska sextiotalsackordvändningar. Men sångaren är bra på att rynka pannan bekymrat, vilket alltid är ett bra ess att ha i skjortärmen.
Irland
Jedward: ”Lipstick”
Startnummer: 19
De här bröderna är bedårande töntiga i sina högt sprejade blonda kalufser. Deras fula struttiga dans, bandnamnet, den unisona taffliga sången, allt med det här bidraget är ljuvligt. Låten är en effektivt repetitivt monoton popdänga om läppstift, och ryktet om att en av bröderna skadat foten och eventuellt kommer att dansa i rullstol gör bara showen ännu mer till Disneyklubben-regisserad-av-David-Lynch.