Det är sex år sedan Abba-Frida hördes på skiva. Nu sjunger hon på Jojje Wadenius nya soloalbum tillsammans med den svenska artisteliten. Andreas Kleerup producerar.
Han har skrivit tidlösa barnvisor. Spelat grann gitarr med berömdheter som Steely Dan, Aretha Franklin och Kent. Nu släpper Jojje Wadenius ”Reconnection”, ett soloalbum med gästartister som Anni-Frid Lyngstad, Nina Persson, Helen Sjöholm och Peter Jöback.
Idén med en soloskiva sjungen av gästande sångare var ursprungligen kompisen och Live Nation-höjdaren Thomas Johanssons. Men det tog många år för projektet att ta fart. På Polarpriskonserten för Pink Floyd 2008 – där Wadenius ”spelade stuntgitarr för David Gilmour” – mötte han låtskrivaren, producenten och multimusikern Andreas Kleerup.
– Jag kände inte Andreas alls då, men gillade honom direkt, han är otroligt musikkunnig, idérik och är dessutom helt prestigelös. Så jag frågade om han ville producera en skiva åt mig med olika gästartister. Han tyckte det var skitballt, berättar Jojje Wadenius när DN träffar denne exilsvensk, numera bosatt i Oslo, under ett av hans Stockholmsbesök.
Tillsammans valde de favoritsångare i sina respektive kontaktnät och började pussla ihop arbetsdatum.
Albumets stora utropstecken är tveklöst Anni-Frid Lyngstads bidrag. Hennes första inspelning sedan bidraget till Deep Purple-organisten Jon Lords soloalbum för sex år sedan.
Lyngstad inleder Wadenius skiva med en särdeles vacker fyra fjärdedelar-version av Cat Stevens ”Morning has broken”. Jojje Wadenius känner Anni-Frid Lyngstad väl genom sin norska hustru Brit, en nära vän till Abbasångerskan.
Hennes röstkvaliteter består.
– Jo, verkligen. Vi har snackat länge om att samarbeta. Frida sjunger ju bara helt fantastiskt.
Benny Andersson säger ju alltid ”lyssna på tjejerna!” när någon hyllar Abba. Jag kan bara instämma i det.
Albumtiteln ”Reconnection” fann Wadenius efter att ha deltagit i ett healingseminarium. Det hjälpte honom att finna ”en inre essens som jag uttrycker i mitt spelande”.
En röd tråd genom hela albumet är förstås hans karaktäristiska gitarrspel; lent, men distinkt, alltid lyriskt. Instrumentalballaden ”Kärleksmorgon” är ett av skivans många exempel på det. Wadenius ville låta musiken leda honom, inte låtarnas längd eller i förväg nedskrivna arrangemang.
– Mitt solospel går mycket på mage, intuition. ”Reconnection” handlar mycket om det, att de bästa solona bara händer när man inte tänker så mycket på tekniken eller formen. När jag kompar kan jag hålla mig till en musikalisk ram, men i solona vill jag gärna överraska mig själv. De blir mer intressanta om de inte är så genomtänkta.
Kleerup sammanfattar resultatet av deras samarbete som ett album i ”fin Steely Dan-anda, en sådan pappa köper och spelar i BMW:n, popjazz utan att skämmas”.
Skivan är också en anslående demonstration av svensk – och norsk – sångkraft: Helen Sjöholm sjunger Wadenius egen ”Sometimes”. Kleerup framför sin ”Darkside” ihop med Nina Kinert. Nicolai Dunger tolkar Peter Gabriels hoppfulla ”Don’t give up” ihop med norska Silje Nergaard, Peter Jöback framför souliga ”Come back and stay”, Rita Eriksen sjunger Stings ”Every little thing she does is magic” – ur kvinnligt perspektiv – och dessutom gjuter Nina Persson liv i Dire Straits ”Brothers in arms”.