leksand.
Här står vi nu, exponerade för den videoinstallation (jag har tvekat mycket kring hur man ska beteckna det som skedde på scenen, men ”videoinstallation” känns mest korrekt, i konkurrens med ”sketch” och ”performance”) som ägde rum på lördagskvällen, och som vi gemensamt röstade till final i Melodifestivalen.
Kanske är vi förvirrade. Kanske undrar vi vad som hände. Kanske tittar vi i samtalsloggen på våra mobiltelefoner och inser att vi drabbats av en minneslucka. Abstrakt konst kan ha den effekten.
Men vi ska vara nöjda med oss själva, särskilt vi som tycker om Melodifestivalen som fenomen.
Den andra finalisten blev Molly Sandén, som var överlägsen rent musikaliskt med sin fantastiskt välsjungna och nerviga göra-slut-ballad.
Med tre deltävlingar avklarade är mer än halva finalstartfältet nu fyllt, och med undantag av Ranelid är det alltså rekordartat släthyat, ungt och strömlinjeformat.
Borta är de traditionella schlagertanterna, borta är det tunna lager av kladdig mossa som SVT kämpat så hårt med att skrapa bort från schlagertävlingen.
Är det bra eller dåligt? Tja, en föryngring är alltid kul. Men att se Melodifestivalen bli en något mer välproducerad version av ”Idol” är det väl heller ingen som vill.
Björn Ranelid står för något annat. För det absurda, det som står bortom alla estetiska bedömningsgrunder, det som gör tävlingen så fantastiskt underhållande.
Låt oss aldrig ta bort det helt från Melodifestivalen. Eller, som jag brukar säga: Björn Ranelid är det första könet, glöm aldrig det.