Georg Friedrich Händels ”Alcina”, som hade urpremiär i London 1735, tillhör tonsättarens allra främsta verk. Och var också en av de operor som kom att betyda mest för renässansen för Händels operor på 1900-talet. En operakonst skapad under en gryende modernitet som utmanade och underhöll sin publik med frågor kring individens autenticitet och fria vilja i en fortfarande hierarkiskt skiktad värld dominerad av djupt nedärvda spelregler.

Berättelsen i ”Alcina”, som inspirerats av Ludovico Ariostos ”Orlando furioso”, består av tre triangeldramer som ytterligare kompliceras av att en av kvinnorna är utklädd till sin bror. Ett flätverk av attraktioner, svek och svartsjuka som knyts allt tätare under en räcka av inte mindre än tjugofem arior och recitativ. Och som når sin höjdpunkt i Alcinas stora Scen där hon fullkomligt tappar fotfästet efter det att hon insett att hon mist sin skönhet och magiska attraktionskraft.

På senare tid har denna Alcina, som lockar till sig älskare och senare, när hon förbrukat dem, förvandlar dem till oigenkännlighet, ofta gestaltats som en sexkonsumerande lyxkvinna. I Yannis Houvardas iscensättning på Göteborgsoperan är hon redan förbi denna fas och på väg in i en allt djupare melankoli – drabbad av insikten att hon aldrig kommer att bli älskad på riktigt. Hennes lustens rike har av scenografen Lars-Åke Thessman förvandlats till en katakomb utan utvägar, en dödens korridor för det allra sista cocktailpartyt med dresskoden bestämd av Karin Erskine och hennes stramt designade svarta aftonklänningar, smokingar och svarta kostymer. Det är mycket grått, svart och vitt. En färgskala som förstärker det upphöjt antikiserande i dramat och skapar friktion mot all den sinnlighet som flödar ur orkestern, lysande ledd av barockspecialisten Laurence Cummings.

Men störst anledning till att besöka Göteborgsoperan är den makalöst väl sammansatta ensemblen som inte bara bjuder på kärlekens alla smärtgränser utan på en sångarfest utan like. På manssidan möter vi barytonen Åke Zetterström i en underbar biroll som läraren Melisso och den unge, mycket mjukt elastiske tenoren Martin Vanberg som älskaren Oronte. På kvinnosidan möter vi tre sopraner och en mezzo med idealiskt skiftande klangfärger och temperament. Ann-Kristin Jones som fyller sin Bradamente till bredden med oemotståndlig värme och ungdomligt ljus. Ida Falk Winland som får sin Morgana att tända och spraka som vore hon i stånd till att ändra på operans förutsättningar och spränga murarna på egen hand. Agneta Eichenholz vars vokala och sceniska lyster i såväl uttryck för innerlighet som för vrede gör Alcina till föreställningens självlysande lod. Samt den helt underbara Katarina Karnéus som efter det att hon fått sin Ruggiero att nästan helt gå sönder även knäcker publiken med arian ”Verdi prati”.

Med sin skarpa blick och egensinniga gehör för opera har Houvardas förlöst och förvandlat såväl Strauss, Poulenc och Wagner på Göteborgsoperan. Efter denna Händel borde det väl äntligen vara dags för Bellini, den mest grekiske av de stora operatonsättarna?