”Jag har tinnitus I HJÄRTAT, på grund av i morse, vi hör signaler vi inte förstår, som väcker känslor vi inte förmår”, sjunger Thomas Öberg. Jonas Jonassons synt svirrar, trummorna är taktfasta. Pang! så är det 1994, på Studion, på matinékonsert. Det är tiden då man pratade om ”pop-orkestrar” i samma mening som ”jordgubbssaft” och benämnde vuxna människor för ”pojkar” och ”flickor”. Eventuellt med prefixet pop framför. Det största svenska popfans var med om var när Blur sa att bob hund var bra i tidningen Pop. Popelipoppop.
Så infantilt, så störande oskyldigt.
Då fanns inget Myspace, Itunes, Waffles, P2P, blogghittar. Stockholm hade ännu inte upptäckt fashion.
Kort sagt: det var jävligt länge sedan och ger ingen större anledning till saknad.
Vad som däremot har saknats i nästan åtta år är en ny skiva med bob hund. Och det problemet blir avhjälpt om en och en halv vecka när ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” släpps.
Thomas Öberg är på tillfälligt besök i Stockholm, en kort paus från slutspurten av skivmakandet. Han sitter i Arkitektmuseets kafé och försöker dricka vin samtidigt som han pratar.
– Det har varit väldigt skönt att komma tillbaka till det här. Även om det är väldigt påfrestande att spela in en skiva. Det är som en operation där producenten är läkaren. Man kommer med något man tycker är bra och så säger han: ”Ja, det där är väl kul för dig att höra på, men det är inte roligt för någon annan, så det får du gå hem och göra om.” Tom Waits har gjort en liknelse om att låtar är som patienter, man testar att kasta kryckorna, står patienten för sig själv är det dags för nästa. Fast den här gången har det inte räckt med kryckorna bort, det har nog mer behövts hjärnkirurgi på vissa av låtarna.
Hur blir resultatet?
– Jag är inte rätt man att bedöma det, jag kan inte sitta och prata om det och få dig att tycka det är bättre än vad det är. Du får lyssna själv. Jag har fått säga det jag vill säga, sjunga det jag vill sjunga. Jag dricker det här vinet med gott samvete och behöver nog inte flyga ner i eftermiddag för att lägga om sången.
Det jag hört låter väldigt mycket som bob hund.
– Det gör ju det, på gott och ont. Ibland kan man önska att det skulle komma en tangoskiva från bob hund. Men hur man än vänder och vrider på det rör man sig åt ett visst håll, har ett visst uttryck och får modelera med det. Är man bagare behöver man inte ha dåligt samvete för att man bakar bröd liksom.
Varför så långt uppehåll?
– Ett tag kändes det som om det inte fanns något att säga utan att behöva trassla med uttrycket. Jag tycker det är oerhört bra när man har rockstämning som alternativ, men när det är rockstämning hela tiden, då fattar man inte vad man sysslar med efter ett tag. Det går ju inte att hålla på för att bob hund har ett bra namn eller för att man kan turnera.
Det är inte nostalgi som väcks av att höra bob hund igen, det är fascination över hur frikopplat ett band kan låta. De är precis lika ensamma om sin blandning av surrealism, Devo, Pixies, Jonathan Richman, Kraftwerk och Skåne/Stockholm i dag som för femton år sedan.
Låtarna på ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” drar mellan pratsången i ”Fantastiskt”, syntigt stillsamma ”Blommor”, struttiga ”Bli inte som oss bli värre” och den drivna melankolin i ”Tinnitus i hjärtat”. Att höra det är som att påminnas om något man glömt att man saknar, utan att för den sakens skull ramla ner i tonårsnostalgihålet.
Thomas Öberg säger att han är arg på ett litet annat sätt nu. Men att han fortfarande kan slå på gitarren för att få ut frustrationen.
– De sakerna är samma som när vi var små. Men jag tycker tidsuppfattning är så diffust. På ett sätt går allting snabbare.
– Det har aldrig varit enkelt för oss att bara samlas. Johnny bröt foten under en av spelningarna nu. Doktorn hävdade att det var en förslitningsskada för att han hade trampat för mycket på distpedalen.
Då blir det ju ingen dist?
– Nä, vi funderade på om vi skulle tejpa fast disten under gipset. Det är väldigt signifikativt för bob hund. Har man en förstärkare så står det plötsligt en dammsugare där i stället. Man kan inte riktigt förklara varför. På samma sätt låter vi nästan likadant, men det är ändå skillnad.
– Jag menar, Stravinsky gjorde sina mest crazy grejer när han var över 60, det gäller bara att hitta de knapparna man vill trycka på. Det är svårt att skutta omkring kanske men man kan berätta något man sett eller hört, göra en låt 49 minuter lång eller 49 sekunder. De grejerna har man lika mycket kont-roll över som när man är tjugo. Även om livremmen har ett antal färre hål.
Det var väldigt mycket ”Sveriges bästa band” och devota kärleksförklaringar till bob hund förr i tiden?
– Ja, men jag tror det hör ihop med att vi gjorde något personligt, det sken igenom. Jag ramlar och bryter foten och fick åka ambulans. Idiotiska saker som absolut inte gick att planera. Men tyvärr är det ofta sådant som skapar en mystisk autentisk känsla. Folk vill ju inte slänga sina pengar på något och känna sig helt fintade, ett band som står och kollar på sina dojor och bara: ”Ah, snart så har jag spelat ihop till min nya bil.” Man måste få publiken att känna sig sedd. Det tror jag bob hund var bra på.
Jag stötte också på förvånade formuleringar om att ni var ”kons-tiga” men att ”vanliga” människor lyssnade på er ändå.
– Det blir nog svårare och svårare att överraska, tror jag. Det som man uppfattade att bob hund stod för musikaliskt kan man höra på Skansen numera.
Trots all kärlek som östes över bob hund är det svårt att komma på band eller artister som direkt influerats av dem. Dipper säger någon, men de finns knappast längre. Slagsmålsklubben har kanske ett visst naivistiskt släktskap. Inte heller Thomas Öberg säger sig riktigt komma på några exempel och ursäktar sig med att han nog inte är rätt person att analysera det.
Originaliteten verkar dock locka en ny publik att ansluta sig.
– När vi spelade på Popaganda i Stockholm i somras stötte jag på många som hade sett bob hund på Youtube. Förstagångsväljare. Det var väldigt få av mina gamla bekanta från när jag hade krita på Kvarnen.
– Det är nytt på det sättet. Man kan hitta information. När jag var sex sju år övertalade jag mina föräldrar att jag skulle få se Kiss på dansk tv. Det var förhandlingar en vecka innan det skulle fladdra förbi i två sekunder. Nu kan man faktiskt få syn på de sakerna man bara har hört talas om. Viss mystik har försvunnit men det är nog mind-re snobbighet.
– Sedan märkte jag att folk piffar mer, bryr sig mer om hur de ser ut, de första tjugo minuterna av konserten luktar det parfym.
Dagens ungdom…
– Ja, de har mer koll, de är mer detaljerade, punktmarkerar popkulturen. Men de är lika osäkra som på 1800-talet.
Men alla bob hund-låtar försvann från Spotify häromveckan?
– Jag hörde det och vet faktiskt inte varför. Folk kämpar ju som fiskar i nätet för att hitta vägar att lösa det där. Jag känner mig mer som en bonde som odlar tomater än oroar mig för vilken förpackning de ska ligga i i butiken.
– Man har möjligheterna att hålla sig ganska kort med sina ambitioner. Som är att göra musik som är bra, ställa sig på en scen och spela den. Vill ingen höra talas om det så skit samma liksom. När vi började hade vi absolut ingen heder att förlora. Det kan jag känna nu igen och det tror jag kan höja stämningen kring musiken på något bakvänt sätt.