Illustration: Lotten Sunna

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Operan ”Lohengrin” i Sverige

”Lohengrin” har premiär på Kungliga Operan i Stockholm nu på lördag den 7 april i regi av irländaren Stephen Langridge – enligt förhandsrapporterna kommer Lohengrin att göra entré i en begagnad vit bil.Titelrollen sjungs av Michael Weinius och Elsa från Brabant av Emma Vetter. Dirigent är Alan Gilbert.

I Sverige hade Lohengrin sitt första upp­förande 22 januari 1874 på Kungliga teatern i Stockholm. Götz Friedrichs ”Lohengrin”-uppsättning från 1989 med Gösta Winbergh i rollen som riddaren anses vara en av höjdpunkterna i Kungliga Operans historia. ”Drömrollen för en tenor som har det dramatiska och samtidigt lyriska kvaliteter”, sade Gösta Winbergh 1995.

Birgit Nilsson fick sitt internationella genombrott 1954 i Bayreuth, i rollen som Elsa i ”Lohengrin”.

”Lohengrin” bygger på Wolfram von Eschenbachs episka medeltidspoem ”Parzival”. Brudkören i början av tredje akten av ”Lohengrin” är en av de vanligaste bröllopsmarscherna under vigselceremonier i svenska kyrkor.

Richard Wagner i världen

Den tyske tonsättaren och dirigenten Richard Wagner föddes den 22 maj 1813 och dog den 13 februari 1883. Han är en av operakonstens allra största och mest omdiskuterade – bland annat brukar Hitlers stora beundran för Wagner framhållas.

Wagner började sin bana som självlärd operakapellmästare på 1830-talet. 1842 slog han igenom med operan ”Rienzi”. Genombrottet bekräftades året efter med ”Den flygande holländaren” i en nyskapande, genomkomponerad stil som vidareutvecklades i ”Tannhäuser” (1845) och ”Lohengrin” (1850).

Wagner revolutionerade operan med sitt musikdrama som var ett allkonstverk, där dikt, musik, bildkonst och agerande ingick en högre förening. Wagners sista verk, det kristna mysteriespelet ”Parsifal” – som är kopplat till ”Lohengrin” – uruppfördes 1882.

Nästa år är det 200 år sedan Richard Wagner föddes, vilket kommer att firas stort över hela världen.

Lohengrinfavoriter valda av Horace Engdahl

En äldre inspelning av yppersta klass är den från Bayreuth 1954, dirirgerad av Eugen Jochum med Birgit Nilsson, Wolfgang Windgassen med flera (Archipel Desert Island Collection).

En god inspelning från modern tid är den som leds av Georg Solti med Wiener Philharmoniker och Plácido Domingo och Jessye Norman i huvudrollerna (Decca).

På dvd (Deutsche Grammophon) finns Werner Herzogs sagolikt vackra iscen­sättning i Bayreuth (inspelad 1990). Peter Schneider dirigerar, Lohengrin och Elsa sjungs av Paul Frey och Cheryl Studer.

Man skall inte försumma att någon gång lyssna på inspelningen av Jussi Björling i Göteborg 1960, där han sjunger ”In fernem Land” i Frans Hedbergs gamla svenska översättning. Vackrare än så blir det inte.

Aldrig är Wagner närmare himlen än i ”Lohengrin”

På lördag har Richard Wagners ”Lohengrin” premiär på Kungliga Operan i Stockholm. Det är en sagolik berättelse som väcker hoppet om räddning, skriver Horace Engdahl.

På lördag har Richard Wagners ”Lohengrin” premiär på Kungliga Operan i Stockholm. Det är en sagolik berättelse som väcker hoppet om räddning, skriver Horace Engdahl.

De inledande takterna av förspelet till Lohengrin är som den första gryningsstrimman vid horisonten. Höga, skimrande violiner, som stiger fram ur intigheten. Ljus i hörbar form.

För att skriva sådan musik, måste man veta att publiken är knäpptyst när det hela sätter i gång. Så var nog ofta inte fallet innan Wagner genom sin insats som tonsättare och dirigent förvandlade musiken till ett sakrament. I äldre tid var det vanligt att en orkesterkomposition inleddes med några bastanta treklangsackord i forte, som mest hade till uppgift att säga: ”Hallå, dämpa ner er litet, nu börjar vi spela!” Att få många människor att vara tysta samtidigt i timmar är kanske den moderna konstens mest imponerande bedrift och en viktig förklaring till vår respekt för den. Något sådant hade bara fruktan för gudarna tidigare kunnat åstadkomma, om ens det.

Annons:

Så omätligt långt från Beethoven ligger inte Wagners tonspråk. Och ändå: någonting som liknar detta förspel hade aldrig hörts. Liszt, som 1850 dirigerade uruppförandet i Weimar, skrev hänförd till Wagner från repetitionerna: ”Wir schwimmen im Äther deines Lohengrin.” (”Vi svävar högt i det blå med din Lohengrin”, ungefär.) Han kallade verket ”ett enda, odelbart under”. Hur många gånger man än har lyssnar på denna opera, är man aldrig riktigt beredd på verkan av de där första takterna. Himlen öppnar sig. Någon inom en – ”barnet” – tänker: Det finns en räddning!

En räddning? Från vad? Döden, kanske. Nederlaget. Skammen. Den hopplösa fulheten i allting verkligt. ”Barnet” minns hur det kändes att hoppas i en längesedan försvunnen värld, att hoppas mot allt förnuft, hoppas när allt är förlorat.

Första akten av ”Lohengrin” handlar om räddningen, Elsas räddning genom det osannolika uppdykandet av en riddare i skinande rustning, som kommer till platsen med ett minst sagt ovanligt färdmedel. Det händer även andra saker i operan, men de är egentligen utanverk: en tysk kung värvar trupper i Brabant (i nuvarande Belgien) inför ett krig mot ungrarna på 930-talet. Han blir emellertid tvungen att agera domare i en tvist mellan den avlidna hertigens dotter Elsa och hennes förmyndare, greve Friedrich av Telramund, som anklagar henne för att ha dödat sin bror och för att ha avvisat hans giftermålsanbud därför att hon har en hemlig älskare. Avgörandet skall falla på så vis att Elsa kallar en kämpe att strida för sin sak mot anklagaren. Gud skall låta den rättfärdige segra i tvekampen.

Elsa försvarar sig inte med ett ord. I detta avseende följer hon höga föredömen: Jesu tystnad när han anklagas inför Pilatus, Cordelias tystnad i ”Kung Lear”. I stället klagar hon över sin ensamhet och övergivenhet och berättar sin dröm om räddaren som ska komma från ingenstans (”aus den Lüften”) och försvara henne. Då syns ett ljussken borta över sjön. En båt nalkas, dragen av en svan, och ur den stiger riddaren hon såg i drömmen. Det är som om han materialiserades ur Elsas klagan. Alla närvarande inser att det är högre makter som driver sitt spel. Telramund besegras av den okände riddaren.

Wagner hämtade denna historia ur ett medeltida epos men tryckte sin stämpel på den, fick den att tala hans språk, och utökade persongalleriet med en riktig häxa. Det framgår snart att Telramund är i händerna på sin hustru, den ondskefulla Ortrud. Hennes avsikt är att ta makten i Brabant, där hennes ätt för länge sedan regerade. Som ett första steg har hon med trolldom förvandlat den rätte arvtagaren, Elsas bror, till en svan och sedan spritt ut att Elsa tagit livet av honom.

Elsa lovar med hänförelse att ta riddaren till make om han slåss för henne, och när han segrat överlämnar hon sig förbehållslöst i hans händer. Det är en av de mest extatiska scenerna i operakonsten. Det är, kan man säga, den punkt mot vilken Hollywood har strävat i snart hundra år med sina kyssar och violiner utan att någonsin nå ända fram.

Det är Elsas tillit som får svanriddaren att älska henne: hennes tro på drömmens sanning och på frälsning genom kärleken. Här skrivs inga äktenskapsförord, och ingen mumlar ”om det inte fungerar, kan vi ju alltid skilja oss”. Det existerar än så länge inget tänkande. Det kommer först med Ortrud, med ondskan.

Nu finns det tyvärr en hake. Riddaren har ställt som villkor att Elsa aldrig skall fråga honom vad han heter, vad han kommer ifrån och vad han egentligen sysslar med. Och Elsa har högtidligt lovat att aldrig göra det. Hon behöver bara hålla löftet, så går allting väl. Men i en gastkramande scen längre fram i operan måste vi bevittna hur hon på bröllopsnatten, så snart de älskande blivit ensamma, tar kurs på den förbjudna frågan. Riddaren märker det genast, och vi följer hans desperata försök att få Elsa på andra tankar. Men hon är som besatt. Hon måste veta, och katastrofen är ett faktum.

Riddaren berättar till slut för alla vem han är, Parsifals son Lohengrin, utsänd av den heliga Gral för att värna orättvist förföljda.

I fjärran land, dit edra steg ej hinna

Tronar en borg, som kallas Montsalvat

och så vidare i en överjordiskt skön monolog, som lovar att nederlaget bara är skenbart, att ljusets rike är oförstörbart. ”Barnet” lyssnar och fylls av djupaste lycka.

Den scen som ligger mellan gudsdomen och bröllopsnatten är ett klassiskt syndafall, med orm och allt. Ortrud slingrar sig in i Elsas förtroende genom att utnyttja hennes godhet och injicerar tvivlets fruktansvärda gift i hennes försvarslösa själ. Här tävlar Wagner som dramatiker med själve Shakespeare (”Othello”) och får oavgjort, skulle jag säga. Ortrud resonerar krasst. Lita inte för mycket på lyckan, lilla flicka! Hur vet du att han är adlig, egentligen? Är du inte värdig att dela hans hemligheter? Elsa tror att hon skall kunna lära Ortrud den tillitsfulla, reservationslösa kärleken, men det blir förstås tvärtom. Ortrud inför Elsa i den moderna misstron, i det kritiska tänkandet.

Och innan vi vet ordet av, har vi själva som åskådare börjat ställa frågor som kunde vara Ortruds. Är det inte mer än rätt att en hustru skall få veta vad hennes make heter? Hade Elsa verkligen full tillgång till sin autonomi då hon svor sin ed? Vad är ett löftesbrott mot riddarens manipulationer? (Nu tiger ”barnet”. Det förstår ingenting. Hon lovade ju!)

Wagners operor har visat sig stå pall mot den storm av motvilja som under hundrafemtio år har rasat mot hans musik, hans idéer och hans person. De dramatiska omvälvningar, som under denna tid har inträffat i vår världsdel, har bara kunnat åstadkomma obetydliga hack i hans stigande popularitetskurva. I dag står han starkare än någonsin. Det går inte längre att fördriva honom från operakonstens mitt. Varje någorlunda begåvad uppsättning av hans verk förefaller modernare än de teorier som nyss på ett betryggande sätt förklarade varför hans estetik är främmande för vår tid.

Onekligen är hans antisemitism motbjudande. Den självklarhet med vilken han exploaterade sina gynnare, inte minst kvinnorna, är kväljande, hans revolutionära aktivism löjeväckande, eftersom den så uppenbart syftade till att ge honom kontroll över teatrarnas resurser. (Hans kroniskt usla finanser gjorde honom särskilt mottaglig för det proudhonska slagordet ”egendom är stöld”.) Hans kvinnosyn är betänklig, hans tyskeri sänder kalla kårar längs ryggraden, hans självbild förefaller patologisk. Invändningarna mot honom är ytterst grava, men inga invändningar biter. Han är en Hoffmannfigur, en Kleinzach som förvänder synen på alla, en Doktor Mirakel som fyller vårt huvud med musik tills det vill sprängas. Inte ens Hitlers entusiasm förmådde krossa Wagners verk.

Wagner backades upp av kvinnor, och han gav kvinnorna stort utrymme i sin dramatik. På gott och ont är ingenting möjligt utan dem i Wagners operor. I ”Lohengrin” möter vi två extremer. Ortrud är för Wagner, enligt ett brev till Liszt, ”en kvinna som inte känner kärlek”, det vill säga okvinnlig. ”Hennes väsen är politik. En politisk man är motbjudande; en politisk kvinna däremot är fasansfull: den fasan vill jag åskådliggöra.” Ortrud är storslaget ond, vad man förr i världen kallade ”skräcksublim”. Man skall lägga märke till att hennes parti är mera avancerat musikaliskt sett än den milda Elsas. Det pekar fram mot tonspråket i Wagners mest revolutionerande skapelse ”Nibelungens ring”. Det är ondskan som får konsten att utvecklas.

Rädslan för vad Wagners musik gör med det mänskliga psyket har särskilt i Tyskland avsatt spår i form av en intellektualisering av umgänget med starka estetiska upplevelser. Det har ansetts vara tänkande människors plikt att visserligen inte avstå från Wagner men att bryta förtrollningen – att aldrig riktigt ge sig hän utan att oavbrutet reflektera över verkens oförmåga att ge uttryck för våra nuvarande, upplysta tänkesätt. Vi kan inte längre uppleva svanen ”naivt” som våra farfäder, säger till exempel Hans Mayer i en essä om ”Lohengrin”. Vår reaktion är med nödvändigheten bruten av skepsis och ironi. Mayer, en typisk representant för ideologikritiken, vill att vi skall behandla Lohengringestalten nyktert, som en figur i ett romantiskt konstverk, utan att eftersträva någon suggestion.

Det finns förstås en god avsikt i hans resonemang, men det är främmande för den konstart det handlar om. Ingen går på operan för att sitta där och tänka: ”Det där är ett romantiskt konstverk!” Man går dit för att känna: ”Så här är livet, så här är passionens himmel och helvete.” Wagner kan inte bli Brecht ens med hjälp av de djärvaste ingrepp av regissörerna. Musiken förhindrar det.

Man skall lägga märke till att Lohengrin själv tar upp kampen mot reflektionen i sitt samtal med Elsa i bröllopskammaren. När Elsa vill namnge och ha besked, kontrar han med att förklara att han i sin förståelse av henne nöjde sig med den omedelbara, sinnlig vissheten, som inte kräver några ord. Den som kan sin idéhistoria märker att riddaren bekänner sig till den tyska idealismens syn på konsten som en symbolisk sanning oåtkomlig för rationella begrepp. Låt oss inte prata sönder konstverket, säger han indirekt. Men den hängivelse åt upplevelsen som han söker hos Elsa är inte längre möjlig för henne på grund av den tankeprocess som Ortrud har satt i gång i hennes huvud.

Om vi låter analysen av konstverket stå i vägen för gripenheten, är vi onekligen Ortruds adepter. Det glädjelösa i hennes uppenbarelse borde varna oss. Utan den överväldigande upplevelsen kan vi lika gärna undvara konsten och alldeles särskilt operan, de stora, asociala känslornas sista tillflyktsort, som vi uppsöker för att förenas med ”barnet”.

”Lohengrin” är en opera om idealisering, om det sagoaktiga inslaget i känslan, utan vilket den upphör att vara känsla och blir kalkyl. Kanske skruvar vi efteråt generat på oss över att vi blev så berörda. Då kan vi alltid hämnas genom att skratta åt den kitschige svanriddaren och den lite för blonda Elsa. Knappast någon opera inbjuder så emotståndligt till parodi som ”Lohengrin”. Blotta omnämnandet av Gral kallar numera på Monty Python. Det måste vara frestande för den som iscensätter operan i dag att gardera sig genom att busa litet med sagan. Alla har väl hört anekdoten: ”När går nästa svan?” Det ryktas att den nya uppsättningen på Kungliga Operan snarare är ägnad att framkalla frågan: ”Skulle ni köpa en begagnad Volvo av den här riddaren?”

Det finns onekligen en stilistisk överhettning på ett par ställen i Wagners text till ”Lohengrin”. Men killen var några och trettio när han skrev den. Han skulle bli varsammare med verkningsmedlen längre fram. Här är han, tematiskt sett, närmare himlen än i någon annan av sina operor, vilket ställer särskilda krav. Man måste betänka att varje kärleksförklaring är ett pekoral om man inte tar emot den.

Och ”barnet” kommer alltid att envisas med sin fråga: Elsa, hur kunde du?

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

alliansen
Foto:TT

 DN/Ipsos. De rödgrönas övertag i opinionen utraderat efter valet. 193  30 tweets  163 rekommendationer  0 rekommendationer

Tugce Albayrak försökte stoppa krogbråk, slogs ner.  Hyllas som hjälte. 4792  2 tweets  4790 rekommendationer  0 rekommendationer

Tugce-Albayra144
Foto: Europics
kasselstrand244
Foto:TT

 Årskongress. Falangerna ställs mot varandra i Älvkarleby.

Annons:

 Lade sig på golvet. Krävde shoppingbojkott eftersom polisen som sköt Michael Brown inte åtalas. 3  1 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

protester2
Foto:AP/seattlepi.com
nigeria2-500
Foto:AP

 Slog till under fredagsbön. Sköt och bombade moskébesökarna. 2  2 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: