Anna Ternheim gör tillsammans med Dave Ferguson en avslappnad och övertygande turnéstart på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Lorensbergsteaterns scen är för kvällen förvandlad till inrökt vardagsrum. En skinnfåtölj och ett par stolar, orientaliska mattor, golvlampa à la 50-tal och en uppstoppad (!) schäfer. Plus instrumenten förstås. Ett par akustiska gitarrer, piano och kontrabas.
Det är trots allt starten för Anna Ternheims Europaturné – den 30 januari angör hon Rival i Stockholm för tre konserter – och hon inleder med ett sjok låtar från höstens hyllade ”The night visitor”, låter ackorden varsamt rulla kring den nakna rösten där hon står närmast symboliskt belyst under en ensamt dinglande glödlampa.
Det har ordats en hel del om hur Anna Ternheim med senaste albumet hittade sin röst i Nashville och bakgrunden till ”The night visitor” är vid det här laget välkänd: Hur Ternheim efter framgångarna med den Björn Yttling-producerade ”Leaving on a mayday” och en lång turné drabbades av skrivkramp. Hur producenten Matt Sweeney övertalade henne att åka till Nashville och Dave Ferguson, studiotekniker åt bland annat Johnny Cash, och hur hon väl där fick musikaliskt sällskap av diverse åldrande countrylegender. Tyngst av dem är kanske den drygt åttioårige Cowboy Jack Clement med upptäckten av Jerry Lee Lewis och producentskap för så skilda namn som Townes Van Zandt och U2 på sin meritlista.
Men countryinfluenserna på ”The night visitor” är egentligen försumbara och Ternheims röst har aldrig varit borttappad, den behövde nog bara vila lite. Snarare rör det sig om en uppluckring av hennes grundläggande sound. Om en försiktig slidegitarr här, en mandolinslinga där. Eller som Ternheim uttrycker det från scen när hon själv drar bakgrunden till skivan: ”Jag gör inte country, jag gör jävligt stelbent pop”.
Men även om en akustisk konsert med Anna Ternheim med inneboende logik är nedtonad, är det långt ifrån stelbent. Låtarna tycks må bättre av att luftas live, i aningen teatral inramning. Det på skiva ibland monotona får plötsligt skärpa och kontur, trots en del premiärnerver. När hon till publikens jubel sätter sig vid pianot för ”Shoreline” kommer hon av sig, drar en ganska lång anekdot, innan hon avslutar som ingenting hade hänt och tar upp gitarren för ”I’ll follow you tonight”.
Än mer avslappnat blir det när Dave Ferguson gör entré i bakgrunden, sätter sig i fåtöljen, häller upp ett glas vin och lyssnar. Fast framför allt spelar han – gitarr, mandolin och inte minst ståbas med en oortodox slapteknik – och utgör lika delar strävröstad duettpartner som godmodigt skrockande sidekick. ”Tennessee boys never leave home” konstaterar Ternheim, men att hon fått med sig denne motsträvige amerikan på turné är ett förlösande genidrag. Den countrydoftande coverduetten ”The longer the waiting” bjuder exempelvis på svidande vacker kontrast mellan Ternheims svalka och Fergusons grusiga stämma.
Med små medel som en smula stämsång eller en basinsats spelad med stråke skapar Ferguson ett motstånd som paradoxalt nog får Ternheim att låta ännu mer som sig själv. Till nervigt pianokomp faller den tuggande ”Terrified” äntligen på plats och i avslutande ”My secret” stegrar Ternheim rösten till en jublande kärleksförklaring till Göteborgspubliken. Det är en övertygande start på en turné som har alla förutsättningar att bli ännu bättre.