Många företag säljer sina tjänster till mediebolag som ser sina rättigheter och intäkter hotade av illegala fildelare. Piratjaktens metoder är av strategiska skäl inte sällan hemliga, men flera moraliska och juridiska tveksamheter har avslöjats.
Kulturskapare måste ges möjlighet att tjäna pengar på sitt skapande. Så lyder antipiraternas främsta argument i kampen mot den illegala fildelningen. Inte många säger emot det, men desto fler har synpunkter på underhållningsbolagens roll i det hela och deras sätt att föra kampen.
Brittiska Web Sheriff - läs mer här - är bara en av väldigt många aktörer som på upphovsrättsindustrins uppdrag jagar illegala fildelare och tjänster som underlättar den verksamheten. I Sverige finns Antipiratbyrån, Frankrike har Retspan/Peerfactor, Nederländerna Brein och så vidare. De kändaste och internationellt största är dock amerikanska, exempelvis BSA, BayTSP och Media Sentry som nyligen köptes av ännu större Media Defender.
Antipiratarbetets metoder hålls vanligtvis hemliga, en klok inställning om man i så lång utsträckning som möjligt vill undergräva fiendens möjligheter till försvar och flykt. Förutom traditionella informationskampanjer har upphovsrättsivrande organisationer använt infiltratörer/informatörer i flera fall, bland annat av Antipiratbyrån som hade ”Rouge” inne på Bahnhof 2005.
Det vanligaste sättet är annars att störa verksamheten, vilket sker på flera sätt. Bland annat lägger man upp torrentfiler som till synes är korrekta, men som i själva verket pekar mot ofullständiga eller på andra sätt felaktiga verk.
Tilltaget, så kallad spoofing, gör det svårare att hitta till det eftersökta materialet. Dessutom både ökar det belastningen på fildelningssajternas servrar och ger antipiraterna underlag för misstänkta pirater.
När Media Defender-Defenders 2007 avslöjade att Media Defender i hemlighet stod bakom fildelningssajten Miivi.com – med syfte att bland annat just registrera eventuella pirater – utlöstes en storm i fildelningsvärlden och The Pirate Bay polisanmälde Media Defender för brott mot sajtens policy.
En snarlik störningsvariant är överbelastande ddos-attacker, men inte heller sådana är okontroversiella i juridisk mening. I fjol rasade medieföretaget Revision 3 mot Media Defenders ddos-attack som kraschade hela deras digitala infrastruktur, men experter kallar metoden en juridisk gråzon.
Antipiraternas registrering av misstänkta fildelare har också kritiserats kraftigt. För drygt ett år sedan begärde musikindustrin via Media Sentry att University of Oregon skulle lämna ut identiteterna till 17 studenters ip-nummer. Oregons statsåklagare Hardy Myers ifrågasatte Media Sentrys metoder och stoppade begäran med hänvisning till både personliga integriteten och rättssäkerhetsbristen då ingen domstol godkänt begäran.
Just rättssäkerheten, eller bristen på den, är något som följer som en röd tråd i kritiken mot antipiraternas arbete. I Sverige har det diskuterats flitigt den senaste tiden, i både Ipred- och Telekomdebatterna. Har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta, menar antipiraterna, medan motståndarna pekar på flera digitala brister som kan leda till att man anklagas falskeligen.
Skyldig eller inte, när upphovsrättsindustrin skickar sina varningsbrev - flera miljoner skickas varje år - väljer många att göra upp i godo. Hellre betala några tiotusentals kronor, än att riskera miljoner i en civilrättslig rättegång. Men med en uppgörelse blir det faktiskt aldrig klarlagt om den drabbade verkligen skulle fällas av en domstol.