3 Pop. S.C.U.M.: ”Again into eyes”. (Mute/Playground). Jag gav det en 3:a, surt nog, men efter en tre månaders bombmatta mot trumhinnorna inser jag att jag inte kan leva utan den här grandiosa gotiska popmässan där Gary Numans syntar från 1979 fått en tredje vår.
4 Pop. Lykke Li: ”Wounded rhymes”. (LL/EMI). Lycke Li fann den perfekta balansen mellan mörker och ljus, dånande dramatik och snärtig pop, och blev Sveriges största artist på köpet.
5 Pop. Woods: ”Sun and shade”. (Woodsist/Border). Det går inte att värja sig mot Jeremy Earls falsettnynnande pacifistiska slackerpop som lojt degar i verandans dunkel, men alltid blickar mot solen.
6 Kurt Vile: ”Smoke ring for my halo”. Pop. (Matador/Playground)
7 Pascal/Mattias Alkberg: ”Allt det här”. Rock. (Novoton/Border)
8 Deportees: ”Islands and shores”. Pop. (Universal)
9 My Morning Jacket: ”Circuital”. Rock. (ATO/Universal)
10 Syket: ”With love”. Psykedelisk pop. (B&W/Sony)
Niklas Wahllöf
1 Rock. PJ Harvey: ”Let England shake”. (Island/Universal). 2011 har varit ett omskakande år: från jordbävningskatastrofen i Japan till revolterna i Mellanöstern och upploppen i Storbritannien. Men det är naturligtvis inte bara titeln som såhär i efterhand råkar göra PJ Harveys album så ovanligt angeläget. ”Let England shake” är den brittiska rockgudinnans viktigaste, mest poetiska och komplexa skiva hittills.
2 Nutida konstmusik. Anders Hillborg: ”Eleven gates”. Kungl Filhar. (BIS/Naxos). Ett bokstavligt portalverk som befäster tonsättarens position på den nutida musikens tron med svindlande surrealism och Disney-spex.
3 Experimentellt. Hans Appelqvist: ”Sjunga slutet nu”. (Häpna/Playground). Ett sagolikt temaalbum om drömmar och döden som saknar relevanta referenspunkter utanför Appelqvists egna fascinerande världar.
4 Industrielectro. Necro Facility: ”Wintermute”. (Prog. Productions/Border). I Degerforsduons cyberpunkiga maskinvärld lever ilskna beats i symbios med radiovänligare refränger som vågar uppdatera genren.
5 Progressiv hårdrock. Opeth: ”Heritage”. (Roadrunner/Warner). Opeth botaniserar i djävulens trädgård, förvaltar den progressiva rockens arv och visar att mossa är hårdare än dödsmetall.
6 Björk: ”Biophilia”. Experimentell pop. (Polydor/Universal)
7 Alexandre Tharaud: "Plays Scarlatti". Barock. (Virgin Classics/EMI)
8 Zola Jesus: ”Conatus”. Nygotisk pop. (Souterrain Transmissions/Cosmos)
9 Matti Bye/Mattias Olsson: ”Elephant and castle”. Instrumentalt. (Kning Disk)
10 Skinny Puppy: ”HanDover”. Industrisynt. (Synthetic Symphony/Playground)
Johanna Paulsson
1 Solopiano. Keith Jarrett: ”Rio”. (ECM/Naxos). En till skiva med Keith Jarrett? Ja, men i mina öron är den också hans mest inspirerade solopianoinspelning sedan den berömda Kölnkonserten från 1975. En stående inbjudan till en sagolik värld där Jarrett far fram som med ett trollspö och på en gång levandegör traditioner som föregår honom och framträder i all sin egen, enastående musikalitet.
2 Jazz. Iro Haarla: ”Vespers”. (ECM/Naxos). Kargt svartvitt genomkorsas av porlande färger. Haarla är en sublim musiker och en sällsam, besjälad tonestet i europeisk jazz.
3 Frijazz. Swedish Azz: ”Azz appeal”. (Not Two/nottwo.com). Mats Gustafsson med mannar sätter tänderna i vad som brukar kallas den svenska jazzens guldålder som om den vore en blodig biff.
4 Jazz. Magnus Öström: ”Thread of life”. (ACT/Cosmos). Öströms comeback efter forna bandkollegan Esbjörns Svensson död. Ett skimrande, introspektivt mästarprov.
5 Jazz. Charles Lloyd & Maria Farantouri: ”Athens concert”. (ECM/Naxos). Stort och känslosamt, men också en genuint musikantisk dialog där grekisk tradition möter jazzen via modern kammarmusik.
6 1982: ”Pintura”. Improvisationsmusik. (Hubro/Naxos)
7 Nils Berg Cinemascope: ”Popmotion”. Jazz. (Hoob/Border)
8 Le Système: ”Can we still be friends?” Jazz. (Hoob/Border)
9 Per Tjernberg: ”Music is my salvation”. Jazz. (Country & Eastern/Naxos)
10 Fire! with Jim O’Rourke: ”Unreleased?” Improrock jazz. (Rune Grammofon/Border)
Johannes Cornell
1 Barock. Alexandre Tharaud: ”Plays Scarlatti. (Virgin Classics/EMI). Många pianister har tidigare djupdykt i Domenico Scarlattis sonater, men få har som fransmannen Alexandre Tharaud betonat de folkliga influenser som Scarlatti plockade upp vid de spanska och portugisiska hoven. Tharaud låter sin Yamahaflygel ömsom sjunga smäktande, ömsom skaka under rafsande flamencoattack och får resultatet att låta alldeles självklart.
2 Folk. King Creosote & Jon Hopkins: ”Diamond mine”. (Domino/Playground)
Folksångaren Kenny Anderson (King Creosote) möter electronicamusikanten Jon Hopkins i filmiskt vemodiga ljudbilder från skotska Fife.
3 Barock. Rias Kammerchor, Akademie für Alte Musik: ”Johann Ludwig Bach: Trauermusik”. (Harmonia Mundi/Naxos). Märkligt upplyftande och storskalig sorgemusik från udda gren av Bachsläkten, skriven fem år före Johann Sebastians Matteuspassion.
4 Klassiskt. András Schiff: ”Schumann: Geistervariationen”. (ECM/Naxos). Klarsynt resa med Schiff och Schumann, från barnkammarbagateller till de sista hymnlikt anemiska ”Spökvariationerna”.
5 Klassiskt. Quatour Diotima, Sandrine Piau, Nicole Lemiuex: ”Berg, Webern, Schönberg”. (Naïve/Naxos). Stråkkvartetter i brytningstid med den mänskliga rösten som extra faktor, bland annat i fjorton takter återupptäckt Webernsmärta.
6 Gillian Welch: ”The harrow & the harvest”. (Acony/Warner)
7 Quatour Ebène, Renaud & Gautier Capucon m fl: “Gabriel Fauré: kammarmusik. (EMI)
8 Riccardo Chailly, Gewandhausorchester: “Beethoven: Compl. symphonies”. (Decca/Universal)
9 Laura Marling: ”A creature I don’t know”. (V2/Universal)
10 Trio Zilliacus Persson Raitinen: ”Dedicated to”. (Phono Suecia/Naxos)
Sara Norling
1 Folkrock. Fleet Foxes: ”Helplessness blues”. (Bella Union/Cosmos). Vad är det man ska gå på här? Konstnärlighet, genomslag eller eventuell påverkan på musikens framtid? Fleet Foxes har mest blickat bakåt, mot folkrockens tidiga 70-tal. Det mesta är gjort förut, men inte just så här och med just detta känslomässiga innehåll. Den här skivan överlever med sin rikedom av musik och melodier man aldrig vill vara utan.
2 Indie. The War on Drugs: ”Slave ambient”. (Secretely Canadian/Border). Underbar indietårta med flera oväntade lager. Brittisk svirr- indie, amerikansk bilradiorock och 80-talssyntar. Med Dylan-epigon på sång.
3 Singer/songwriter. Richard Buckner: ”Our blood”. (Decor/Border). Mörker. Men inget passivt, mjäkigt mörker. Intensivt mörker. Richard Buckner gjorde en efterlängtad och snygg återkomst efter flera hårda år.
4 Rockabilly. Dirty Beaches: ”Badlands”. (Zoo Music/Border). Alex Zhang Hungtai är född i Taiwan, bosatt i Kanada. En modern människa utan kulturell hemvist gör en obeskrivlig tolkning av 50-talsrock.
5 Jazz/konstmusik. Brad Mehldau & Kevin Hays.: ”Modern music”. (Nonesuch/Warner). De två pianisterna Brad Mehldau och Kevin Hays spelar jazz inom ramarna för den klassiska kompositören Patrick Zimmerlis strikta arrangemang. Elegant undertryck.
6 I Break Horses: ”Hearts”. Indie. (Bella Union/Universal)
7 Andreas Mattsson: ”Kick death’s ass”. Pop. (Razzia/Sony)
8 Bon Iver: ”Bon Iver”. Folkpop. (4AD/Playground)
9 Mattias Alkberg: ”Anarkist”. Bok/rock. (Teg/Playground)
10 The Belle Brigade: ”The Belle Brigade”. Rock. (Reprise/Warner).
Po Tidholm
1 Pop. Cults: ”Cults”. (In the Name of/Sony). Gnistrande 60-talsharmonier med smak av tårar och tuggummi. Frikyrklig salighet insvept i ett gotiskt mörker. Soundtracket till en Starlet-novell om high school-tjejer som värvas av en självmordssekt. Leslie Gore och Shangri-Las som går vilse mellan sammetsdraperierna i The Black Lodge. Inte undra på att Cults debut är den skiva jag spelat mest i år.
2 Hiphop. E-40: ”Revenue retrievin’: Overtime shift & graveyard shift”. (Heavy on the Grind/EMI). Bay Area-ikonen E-40 fullbordar sin ”Revenue retrievin’”-kvadrupel och blandar klassisk gangsterrap med grisfet hyphy.
3 Pop. Cat’s Eyes: ”Cat’s Eyes”. (Polydor). Sakrala snyftare med Faris Badwan från The Horrors och den klassiskt skolade chanteusen Rachel Zeffira: ”I know I’m not a pretty girl.”
4 Hiphop. ASAP Rocky: ”Liveloveasap”. (Mixtape). Släpiga sydstatsbeats med charmerande slashas från Harlem.
5 Thrash metal. Toxic Holocaust: ”Conjure and command”. (Relapse/Border)
Motorsågsriff, kulsprutebeats och någonstans i bakgrunden James Hetfield som gråter över att han inte gör sån här musik längre.
6 Rebecca & Fiona: ”I love you man”. Disco. (Universal)
7 Terra Tenebrosa: ”The tunnels”. Mörkermangel. (Trust No One/Sound Polution)
8 Diverse artister: ”Drive” soundtrack. Electro. (Lakeshore/import)
9 Suicide Syndicate: ”Bad wolves eat small pigs”. Dödspunk. (Switchlight /Sound Pollution)
10 Diverse artister: The book of mormon. Musikal. (Sh-k-boom /import)
Fredrik Strage
1 Pop. WU LYF: ”Go tell fire to the mountain”. (PIAS/Border). WU LYF gör helst inga intervjuer och skyr all uppmärksamhet. Samtidigt, bortom den självupptagna mystiken, är det så att varje pådrivande trumslag, avgrundsvrål från Ellery Roberts hårt prövade stämband och revolutionsromantiskt mening på omöjlig Manchesterdialekt verkligen ställer sig framför oss och kräver just vår fulla uppmärksamhet. Och förtjänar den.
2 Folk. King Creosote & John Hopkins: Diamond mine. (Domino/Playground). Plötsligt kom det ett helt osannolikt vackert, lite luggslitet vykort från Skottland.
3 Rock. PJ Harvey: ”Let England shake”. (Island/Universal). För att Harveys knivskarpa skildring av ett brittiskt imperium på dekis faktiskt är värd exakt vartenda superlativ den fått under det här året.
4 Hiphop. G-Side: ”The one…cohesive”. (Slow Motion Soundz). G-Sides andra album kom tidigt på året, men verkar vara omöjligt att tröttna på eller spela sönder. Varje gång hör man något nytt, något annorlunda.
5 Reggae. Vybz Kartel: ”Kingston story”. (Mixpak). Alldeles för få rubriker om Vybz Kartel det här året har handlat om vilket fullständigt lysande och ovanligt hel- gjutet modernt reggae- album ”Kingston Story” är.
6 Deportees: ”Islands & shores”. Pop. (Stranded/Universal)
7 J Mascis: ”Several shades of why”. Rock. (Sub Pop/Border)
8 Zomby: ”Dedication”. Dubstep. (4AD/Playground)
9 Hans Appelqvist: ”Sjunga slutet nu”. Experimentellt. (Häpna/Playground)
10 John Maus: ”We must become the pitiless censors of ourselves”. Pop. (Upset the Rhythm/Border)
Mattias Dahlström
1 Klassiskt. Jean-Efflam Bavouzet, piano, BBC Symphony Orchestra: Ravels pianokonserter, etc. (Chandos/Naxos). I verk som rör sig från det dovaste mörker till det sommarskira (Ravels G-durkonsert, Debussys ”Fantasie”, Massenets pianostycken) är Jean-Efflam Bavouzet en klartänkt uttolkare. Samma egenskaper kännetecknar Jean-Pascal Tortelier, som formar orkestersatsen. Attraktiv repertoar i attraktiva tolkningar.
2 Pop. The Beach Boys: ”The smile sessions”. (EMI). Efter fyrtiofem år: popmusikens mest kända ofullbordade projekt. En ask med polerade och opolerade ädelstenar. Alltjämt förtrollande.
3 Nutida konstmusik. Anders Hillborg: ”Eleven Gates” och andra orkesterverk. Stockholmsfilharmonikerna, dirigenter: Alan Gilbert, Sakari Oramo, Esa-Pekka Salonen (BIS/Naxos). Fyra dramatiska resor genom bekanta och obekanta orkestervärldar.
4 Folkpop. Bon Iver: ”Bon Iver”. (4AD/Playground). Debuten var lovande, men få kunde väl förutse att uppföljaren skulle vara både vackrare och känsligare och ha så mycket vidare vyer.
5 Klassiskt. Piotr Anderszewski, piano: Robert Schumanns ”Humoresk”, Etyder op 56 samt ”Gesänge der Frühe”. (Virgin Classics/EMI). Spännvidden i Schumanns personlighet och estetik fångad med stor känslighet.
6 Joanna Kurkowicz, violin: Grazyna Bacewicz´ Violinkonserter nr 2, 4 och 5. Klassiskt. (Chandos/Naxos)
7 Mary J Blige: ”My life II (The journey continues)”. Soul (Geffen/Universal)
8 Norrköpings symfoniorkester: Allan Petterssons Symfoni nr 1 och nr 2. (BIS/Naxos)
9 Low: ”C’mon”. Rock. (Sub Pop/Border)
10 Robert Holl, Christine Buffle m fl sångare: Frank Martins ”Der Sturm”. Opera(Hyperion/Naxos)
Thomas Anderberg
1 Dubstep-pop. James Blake: ”James Blake”. (Atlas/Universal). Det var månader kvar av vintern när James Blakes debutalbum släpptes, och jag klamrade mig fast vid det som vore det min sista svavelsticka. Enkla, repetitiva loopar, textrader upprepade tills hans desperata röst spricker och disintegreras, och hela tiden en kärna av hemvävd värme. Kanske inte den skiva som kommer att leva längst, men oumbärlig 2011.
2 Elektronisk pop. M83: ”Hurry up, we’re dreaming”. (Mute/Playground). Pompöst, maxat, grandiost, med lika mycket Prefab Sprout som Jean Michel Jarre och, jo, Coldplay ekandes i melodierna.
3 Experimentellt. Hans Appelqvist: ”Sjunga slutet nu”. (Häpna/Playground). Ett sugande litet världsbygge, trolskt och drömmande, och befolkat av en äldre kvinna, en sexåring och en svävande sfär.
4 Pop. Veronica Maggio: ”Satan i gatan”. (Universal). Briljant radiopop, som fångar känslan av tårrunnet smink och en trasig klacksko på väg hem från klubben efter att just ha gjort slut.
5 Pop. WU LYF: ”Go tell fire to the mountain”. (PIAS/Border). Sångaren Ellery Roberts låter som både en sönderrökt åldrad rocksångare med vodka i brun papperspåse och en liten gläfsande hundvalp. Mörkt, vackert.
6 Kurt Vile: ”Smoke ring for my halo”. Pop. (Matador/Playground)
7 The Field: ”Looping state of mind”. Techno. (Kompakt/Border)
8 Syket: ”With love”. Psykedelisk pop. (Baseline/Sony)
9 Deportees: ”Islands & shores”. Pop. (Stranded/Universal)
10 Patrick Wolf: ”Lupercalia”. Pop. (Mercury/Universal)
Hanna Fahl
1 Americana. Gillian Welch: ”The harrow & the harvest” (Acony/Warner). Redan etablerad som ett av de främsta finsmakarnamnen inom modern americana återkommer Gillian Welch efter några års tystnad och visar sig ha höjt ribban ytterligare. Med enbart ständige partnern David Rawlings vid sin sida sjunger hon musik bortom tiden, utifrån en grund av två akustiska gitarrer och ett historieberättande lika stilrent som lågmält.
2 Rock. PJ Harvey: ”Let England shake”. (Island/Universal). Som paradoxalt återhållen krigsskildrare finner PJ Harvey sin mest mångfasetterade identitet hittills. Och mest överraskande.
3 Pop. Lykke Li: ”Wounded rhymes”. (LL/EMI). En egentligen omöjlig kombination av klassiskt tindrande pop och modernt bultande mörker, som Lykke Li gör alldeles självklar.
4 Rock. My Morning Jacket: ”Circuital”. (ATO/Universal). Fenomenal vidd i uttrycket, ändå känns helheten så homogen. My Morning Jacket kan vara USA:s bästa traditionella rockband just nu.
5 Pop. Jonny: ”Jonny”. (Alsatian/Border). Wales mest älskvärda popsmed (Euros Childs) bildar band med en av Skottlands dito (Norman Blake) och åstadkommer snällvärmechock.
6 Diverse artister: ”The sound of Siam”. Thaipop. (Soundway/Border)
7 Tom Waits: ”Bad as me”. Rock. (Anti-/Cosmos)
8 The Unthanks:”Diversions vol 1 – the songs of Robert Wyatt & Antony & the Johnsons”. Folk. (Rough Trade/Border)
9 Fleet Foxes: ”Helplessness blues”. Folkrock. (Bella Union/Universal)
10 Deportees: ”Islands & shores”. Pop. (Stranded/Universal)
Nils Hansson
1 Dubstep-pop. SBTRKT: ”SBTRKT”. (XL/Playground). James Blake, Katy B och Jamie Woon i all ära, men årets roligaste post-dubstep kom från tribalmaskerade SBTRKT. Little Dragon-välsignade ”Wildfire” var inget annat än rent öronheroin. Samphas himmelska housekörer mördade. Och då har jag inte ens nämnt sommarens gig på Nefertiti.
2 Pop. Veronica Maggio: ”Satan i gatan”. (Universal). Lekfulla fraseringar och genomärliga texter från en av Sveriges bästa soulröster. Årets mest välförtjänta genombrott.
3 Pop. Feist: ”Metals”. (Polydor/Universal). Som en allvetande och uråldrig sagofågel svävar Feists röst över världens trasiga hjärtan i ett tappert försök att sy ihop dem.
4 Electrosoul. Little Dragon: ”Ritual union”. (Peacefrog/EMI). Det är ingen slump att undergroundproducenter i såväl Kenya som Sydafrika framhåller Little Dragon som sitt svenska favoritband.
5 Rock. PJ Harvey: ”Let England shake”. (Island/Universal). Det krävs en rockgudinna av PJ Harveys rang för att skapa skönhet ur förruttnelse. Kuslig poesi från en unik krigskorrespondent.
6 Björk:”Biophilia”. Ecxperimentell pop. (Polydor/Universal)
7 Madlib: ”Madlib’s medicine show #12: Raw medicine”. Hiphop. (Stones Throw)
8 Kendrick Lamar: “Section.80”. Hiphop. (Top Dawg Entertainment)
9 Mohammed Ali: ”Vi”. Hiphop. (Bad Taste/Border)
10 Stockholmssyndromet:”Underhundar”. Hiphop. (Universal)
Nanushka Yeaman
1 Klassiskt. Riccardo Chailly och Gewandhausorchester: Ludwig van Beethovens ”The Symphonies”. (Decca/Universal). Först i år kom Åke Holmqvists enastående Beethovenbiografi som bitvis går emot den sedan länge rådande tragiskt bilden av tonsättaren. Kort därpå kom alla nio symfonierna i en inspelning som verkar vara gjord i samma anda. Där den euforiska kreativiten och fria fantasin övertrumfar all känsla av ensamhet och fördömelse.
2 Opera. René Jacobs och Akademie für Alte Musik Berlin: Georg Friedrich Händels ”Agrippina”. (Harmonia Mundi/Naxos). Händels första operamästerverk som i denna tolkning framstår som den felande länken mella Monetverdi och Mozart.
3 Pop. Justice: ”Audio, video, disco”. (Ed Banger/Warner). ”Ohio, Tennessee, California endlessly...”. Inga popsnillen sätter örat mot Amerika och gör det till sitt eget såsom de franska.
4 Barock. Georg Philipp Telemann: ”Telemannia”. REbaroque. (Proprius/Naxos). Visionärt infallsrik och expressiv kammarmusik framförd med en fabulöst oputsad och krängande livekänsla.
5 Klassiskt. Takács Quartet: Joseph Haydns ”String Quartets op 71”. (Hyperion/Naxos). Hör hur ögonblickligt det massiva blir transparent, det robusta blir skört och hur ett tungt stamp blir till en luftig virvel.
6 Jonathan Johansson: ”Klagomuren”. Pop. (Hybris/Border)
7 Claudio Abbado, Nina Stemme och Peter Mattei: Ludwig van Beethovens ”Fidelio”. Opera. (Decca/Universal)
8 Simone Moreno: ”Planetas”. Världsmusik. (Soul Dog/Border)
9 Köpenhamnsoperan: Richard Wagners ”Tannhäuser”. Opera. (dvd, Decca/Universal)
10 Barbra Streisand: ”What matters most”. Evergreens. (Columbia/Sony)
Martin Nyström