Den venezulanske dirigenten Gustavo Dudamel förankrar konstmusiken i samtiden. Hans spontana spelning i Hammarkullen var en av musikårets höjdpunkter, skriver Martin Nyström i sin årskrönika.
Det är en solig måndageftermiddag i mitten av maj och inne i göteborgsförorten Hammarkullens idrottshall väntar sex hundra skolbarn på den unge venezulanske stjärndirigenten Gustavo Dudamel som skall leda Göteborgssymfonikerna i Beethovens femma. Men Dudamel, som av Time Magazine i år utsetts till en av ”Världens 100 mest inflytelserika personer”, har sympatiskt nog kört vilse och hamnat i förorten Biskopsgården några mil västerut. Konsertens tillfälliga funktionärer från den lolala kickboxningsklubben Iron Man 424 (symfonikerna har lånat deras träningstider) har dock situationen under kontroll efter att vid entrén ha tagit vartenda barn i hand och bett dem att säga sitt namn.
Väl på podiet hälsar Dudamel publiken med ett ”Soy latino” och får ett förbluffat jubel tillbaka som svar (”Va!? Han talar vårt språk!”). Därefter frågar han om de känner till Beethovens femma, kallar den för ”grunden till all musik ni någonsin har hört, inklusive hip hop” och gör ett hastigt tecken med ena handen. När orkestern illustrerar ödestemat med en rent dånande kraft ställer sig hela publiken upp och vrålar och jag tror att taket skall lyfta. När det sedan tystnat något inför konsertens riktiga början reser sig en liten kille upp och hörs ropa till Dudamel: ”Jag kan också styra!”
Konserterna den där måndagen i maj var från början en spontan idé, som inte ens hann annonseras. Och handlade om att Dudamel och symfonikerna i stället för att repetera inför veckans konserter i Göteborgs och Stockholms konserthus med kort varsel bestämde sig för att spela gratis i Hammarkullen med samma program. En händelse som egentligen innehåller allt som jag vill minnas av det klassiska musikåret 2009 och som nyligen bestämdes få en fortsättning då regionens polititker klubbade igenom att Hammarkullen skall bli utgångspunkten för ett västsvenskt ”El Sistema” – den unika form av utbildning i klassisk musik och humanistisk självutveckling som tagit hundratusentals venezulanska barn från gatorna och som Gustavo Dudamel själv är ett resultat av. Den klassiska musiken med sin tusenåriga historia skall alltså bli en läroplats och ett torg för en hel värld av skilda erfarenheter – i Hammarkullen som redan äger norra Europas största och mäktigaste årliga mångkulturella karneval. Det låter nästan för bra för att vara sant.
Ja, den klassiska musiken, eller ”konstmusiken” som den också benämns i lite finare sammanhang, vägrar låta sig marginaliseras eller bli inkapslad som en enbart museal angelägenhet. Ett omfattande uttryck för detta var också årets upplaga av den internationella festivalen World New Music Days som i år ägde rum under två veckor i slutet av september och början av oktober i Visby, Växjö och Göteborg. Med mottot ”Listen to the world!” hade man för första gången i festivalens ärorika historia inte uppmanat publiken i första hand att öppna sig för musiken utan bett tonsättarna att öppna sig för världen. Och här bjöds på en vid repertoar med global utblick och nya perspektiv till en publik som tycktes strömma till som aldrig förr. Lite i samma oförskräckta anda som gör att filmfestivaler kan locka fulla salonger till de mest obskyra visningar.
Här parodierades senmodernismens profet Pierre Boulez på ett nattligt diskogolv. En kvinnlig musikers hus och hem, man och barn, glada gnolande och hela livshistoria blev uttolkat av en manlig kollega. Och en ung dansk tonsättare, Simon Steen-Andersen, hade skapat ett verk för elförstärkt gu-zheng (ett kinesiskt slags cittra) och symfoniorkester som omvandlande ett apatiskt och förstummat första möte med ett kaotiskt Shanghai (tänk inledningen av filmen ”Apocalypse Now”) till en alltmer hisnande kommunikation med en främmande storstad och dess tecken och signaler.
En månad senare, i månadsksiftet oktober-november, intog den brittiske tonsättaren Thomas Adès Stockholms konserthus för en veckas festival. Adès har sedan genombrottet i mitten av 90-talet kallats för ”den klassiska musikens räddning”. Men i sina hisnande djärvt komponerade verk, som närmast kan liknas vid ljudvärldar av klangliga ytterligheter, tar han risker som få andra. Själv har beskrivit fullbordandet av en tonsättning som att landa ett flyplan i oväder och bara se till att ingen kommer till skada. I sin hyllade operatonsättning av Shakespeares ”Stormen” som kom ut på cd (EMI) under hösten tar Adès strid med huvudrollen Prospero om vem som är den störste magikern. Och ger sista ordet till luftanden Ariel i ett register som låter som en Alice Babs på syra. Allt för att ge ett aldrig tidigare hört läte åt röstens och tankens frihet.