När DN:s musikkritiker häromveckan korade årets bästa skivor toppades tre av tio listor av svenska titlar. Tittade man på hela listorna kunde man konstatera att det svenska inslaget var ännu större: tio av totalt tjugonio, om man räknar popmusik i vid bemärkelse. Sjutton av fyrtiotre om man även tar med jazz och klassiskt.
Den sortens omdömen bör man normalt sett ta med en nypa salt. Eftersom svenskar tenderar att övervärdera det svenska, på samma sätt som spanjorer övervärderar det spanska och australier det australiska. Som av en händelse saknades just spanska och australiska skivor på DN:s årsbästalistor.
Men jag tror att det finns något mer här än enbart provinsiell chauvinism. Inte minst efter att själv ha suttit och stretat med kandidatnamn till min egen årsbästalista och insett att mer än hälften av dem som återstod efter den grova förstasorteringen var svenska. Inklusive en handfull som aldrig kom med på någon enda av DN:s listor (och som jag nu tar chansen att nämna här): Loney Dear, Jenny Wilson, bob hund, The Bear Quartet, [ingenting], Audionom.
Så skulle det inte ha varit för tio år sen. Och verkligen inte för tjugofem eller trettio – på den tiden när en halvhygglig platta kunde kategoriseras som ”bra för att vara svensk”. Det är ett uttryck vi har hört rätt lite av på senare år.
Ändå vet jag mig inte ha sett något särskilt skrivas om att just 2009 var ett ovanligt fantastiskt svenskt musikår. Det har mest tuffat på som vanligt, på den nivå vi har kommit att ta för given. Och med en så hög händelsehorisont att det faktum att Max Martin skrev ännu en ny världshit åt Britney Spears eller att svenske RedOne låg bakom stora delar av Lady Gagas listklättrarpop knappt genererade någon uppmärksamhet alls. Det mesta inom svensk popmusik hände på andra och mer intressanta håll.
Som till exempel när Karin Dreijer Andersson tog en paus från syskonduon The Knife och skapade sitt soloalias Fever Ray, till ljudet av ännu en internationell hyllningskör. Som när Markus Krunegård tog det osvenskt övermodiga beslutet att släppa två nya album på samma dag, bara ett drygt år efter sitt stora genombrott som soloartist. Som när Kent än en gång vägrade stelna i sin form, åkte till Berlin och kom ut som syntigare än någonsin.
Som när A Camp klev fram som ett fulländat rockband på riktigt, snarare än Nina Perssons lilla tidsfördriv vid sidan av The Cardigans. Som när debuterande Skriet visade hur märkligt samtida det fortfarande kan låta med ihåligt ekande Gun Club-rock. Som när Taken By Trees tog omvägen via Pakistan för att skapa ett av årets sköraste svenska popalbum. Eller som när Jeanette Lindström lyckades få den sparsmakade Robert Wyatt att medverka på hela fem av låtarna på sitt senaste album – och sen bäddade in honom så diskret att han knappt märktes alls.
Så där kan man hålla på. Det finns mycket som har varit storartat, och när jag tittar runt på hur andra medier har listsummerat året så ser jag även där en liknande överrepresentation av det svenska – parad med en stor oenighet kring just exakt vilka svenska plattor som har varit årets allra främsta. Inklusive en del listtoppar som jag själv är rätt sval inför. Vilket väl också är en sorts indicium på själva bredden i startfältet.
Att några av dessa namn också uppmärksammas i utlandet faller sig naturligt, musikbranschen blir ju allt mer gränslös för varje år som går. Men de flesta är ändå i första hand svenska angelägenheter. Kanske för att de sjunger på svenska, kanske av något annat skäl. Läser man utländsk press möts man ofta av förundran inför nivån på den svenska musiken, men den paras sällan med motsvarande publikframgångar.
Och nästan ingen talar om något ”svenskt musikunder”, som det hette i mitten av 90-talet när svensk pop för första gången började göra sig ett namn internationellt på en bredare front. I alla fall inte mer än vad man talar om ett isländskt musikunder, eller ett kanadensiskt (och de båda var starkare för några år sen).
Men ett musikunder är det. Och trots alla larmröster som målar upp en musikbransch i kris, till följd av nedladdning och hembränning, så kan jag inte annat än se raka motsatsen. Nämligen ett musikliv som är rent blixtrande vitalt. Där konserttätheten, klubbverksamheten och festival- arrangerandet når nya rekordnivåer, år efter år. Vid sidan av det lilla faktum att det aldrig har varit lättare än nu att spela in och ge ut musik, och att följdriktigt fler än någonsin gör just det.
Vilket naturligtvis inte på något sätt begränsar sig till Sverige. Men Sverige är ändå ett ovanligt uppkopplat land, med en ovanligt stor del av befolkningen som spelar något instrument och därtill en ekonomi som också i lågkonjunktur gör det möjligt för rätt många att lägga rätt mycket tid på ett föga inkomstbringande musikskapande.
För det där med att tjäna stora pengar på det är ju vanskligare än någon gång sen popmusiken uppfanns. Det är ju där de flesta kris- och eländesropen bottnar. Men jag undrar om det inte också är därför man ser hur fler än någonsin skapar musik på sina helt egna villkor. Med sina egna konstiga idéer i första rummet och världens alla försäljningslistor som en bisak i periferin. Ungefär som finska musiker ibland har förklarat den finska musikens egensinnighet med att det ändå inte går att bli rik på att spela musik i ett så litet och udda land som Finland.
Och om några som tidigare skulle ha sökt sig till popmusiken för pengarna nu i stället har fått hitta andra verksamhetsområden så är ju det bara en förbättring.