I dag talas det så mycket om Cornelis Vreeswijk att det är svårt att minnas de år av stark skugga som omgav hans sista år. Också den svenska pop- och rockvärlden återkommer regelbundet till hans låtskatt.
Senast på dubbelalbumet ”Poem, ballader och lite blues – återbesöket” från 2007, där initiativtagaren Nina Ramsby fått ihop artister som Annika Norlin, Thåström, Moneybrother, Ebbot Lundberg, Timbuktu och Ane Brun, som tolkar ”Märk hur vår skugga” till ett ”superskevt stråkarrangemang”.
Cornelis upptäckte hon i sitt hemland Norge under gymnasieåren.
– Jag hade en kompis vars mamma var en riktig sjuttiotalist, sa hon när jag intervjuade henne då.
– Hon gav mig ett av hans album på kassett. Att han följt mig sedan dess beror på att det finns något varmt och äkta som strålar ut ur allt som han gjorde.
– Cornelis hade så mycket i sig; så många olika genrer och olika sätt att berätta på. Fast många gärna vill göra honom enbart till den här Mannen Med Gitarren, betonade Nina Ramsby.
Klas Gustafson nämner Laleh, Anna Christoffersson och Stefan Sundström som andra nutida artister som i dag ofta nämner Cornelis som inspiratör.
– Det är ofta just de låtskrivare som skildrar sin tid som överlever. Det är därför Cornelis, ganska otippat, ständigt får nya lyssnare: de unga hör att han har något på hjärtat och vill något. Vi som lyssnade på honom under hans levnad tror jag är väldigt låsta av det som låg utanför artisteriet, löpsedlarna till exempel. De unga kan lyssna fördomsfriare och hitta nya kvaliteter.
Vreeswijks framträdande som hemlig gäst på Ulf Lundells nyårskonsert 1985 och spelningen på Roskildefestivalen sommaren 1987 fångade en ny generation lyssnare, alldeles i slutet av hans liv. Och året därpå gjorde den svenska rockeliten ”Den flygande holländaren”, ett hyllningsalbum med Vreeswijktolkningar av bland andra Marie Fredriksson, Jakob Hellman, Ulf Lundell, Imperiet, Freddie Wadling, Olle Ljungström och Lisa Ekdahl.
– Det sägs ju ofta lite bittert att man som artist ska dö för att slå igenom på allvar, men Cornelis hade också tidigt haft enorma framgångar. Han var populärare än Rolling Stones i tidningarna när han just fått sitt genombrott, poängterar Finn Zetterholm.
När jag når Ane Brun på telefon i Toronto, mitt i en turné, kallar hon Vreeswijk legend, hans musik tidlös och säger att hans låtar lever vidare bland hennes vänner och kolleger.
– Jag var 20 år när jag hörde Cornelis första gången och drabbades av hans direkta och ärliga uttryck. Vissa artister har bara det, det är musik som går rakt in. I dag är alla genrer så upplösta, det är inte längre enkelt att säga vad som är pop eller rock. På det sättet är kanske Cornelis, som blandade så många stilar, jämförbar med många av dagens musiker.
Bruns landsman Jan Erik Vold ser också ett fortsatt intresse för Vreeswijk. I både Norge och Sverige är det numera återkommande olika Cornelisrelaterade aktiviteter, kabaréer, hyllningsskivor och annat, påpekar han.
– Men det finns ingen i dag som kan göra det som han gjorde med samma bravur. Det krävs en väldigt stor personlighet för det. Evert Taube i all ära, men Cornelis har nästan allt det Taube har, men också så mycket, mycket mer. Jag måste ta ett djupt andetag när jag tänker på hur bra han var.
Vold är förvånad över att det ”kommer minst sju lärda böcker om Bob Dylan varje år”, men att forskningen ännu inte ägnat sig åt Vreeswijks gärning.
– Vi har fortfarande inte fått en kritiker som Olof Lagercrantz eller Bengt Holmqvist att säga att Cornelis Vreeswijk är det största vi har i det förra århundradet när det gäller vissång. Jag fattar det inte. Litteraturkritiken måste ta sig an dessa fantastiska texter nu. Han är en gigant.