Att låta brittiska indierockarna Babyshambles, vars största prestation består i att överhuvudtaget dyka upp på sina spelningar, toppa ett festivalprogram är onekligen en smula riskabelt. Men strulputten Pete Dohertys band är bara tio minuter sena och levererar genast Kinks-riffande ”Delivery”. Babyshambles är lika förtjusta i 60-talet som den elektroniska poppen är i 80-talet men det går förstås inte att bortse från begåvningen och de självantändande melodierna. Från ”There she goes”, vars basgång snirklar snyggt kring Cure-låten ”Lovecats”, till Libertines-numret ”What Katie did”. Doherty får sägas vara i god form men spelningen avslutas lite abrupt utan ansats till extranummer.
”Vi är i det största tältet, det är en ganska bra plats att vara på” konstaterar Oskar Linnros tidigare på dagen när regnet vräker ner. Sångaren med hiphopjargong och skjorta med slag kör med dubbla trummisar för extra drag och sätter Sumpan på soulpopkartan med förortsromantiskt ruffig elegans. Och det är i Apollotältet man ska vara under festivalens sista dag. Inte på grund av vädret utan för att Nitzer Ebb spelar här.
Syntlegenderna har pyntat med sina klassiska symboler – ett kugghjul, en stjärna och en hammare – och sångaren Douglas McCarthy ser makalöst cool ut i pilotbrillor. Muskelmännen från Chelmsford har inte bara återförenats utan också återvänt till sitt old school-sound. På 80-talet kombinerade de punkens energi med DAF:s bultande bodybeat och materialet från comebackskivan ”Industrial complex” kanaliserar ett liknande ursinne live. Öppningslåten ”Down on your knees” är en smattrande dystopi som följs av väl valda nummer ur karriären. Det enda felsteget är rapfunkspåret ”Payroll” men Nizer Ebb betalar strax tillbaka med några hårda nostalgipaket innan spelschemat tvingar dem att sätta punkt för en enastående konsert.
När festivalen under lördagens presskonferens meddelande en publiksiffra på 15.000 besökare dittills – drygt 7.000 färre än i fjol – var resultatet knappast förvånande. Årets ambitioner har varit alltför vaga med sista-minuten-bokningar som Juliette Lewis och ett svenskt program som överlappas på lite för många andra håll. Samtidigt har man på senare år velat fjärma sig från syntstämpeln för att istället bli en festival med stort fokus på den elektroniska musiken. Men då måste man nog våga ta steget fullt ut.
”Om vi hade startat Page i dag hade vi kallats för electronicaband och inte syntband”, sa sångaren Eddie Bengtsson i en intervju i Helsingborgs Dagblad i vintras och klagade över att syntstämpeln hindrat Page från att nå ut till ”de breda massorna”. Den konservativa syntgenren har till en del sig själv att skylla för marginaliseringen. Den vägrar ofta utvecklas i takt med annan elektronisk musik. Å andra sidan är det få som reagerar lika hårt mot bakåtsträvande rock och pop.
Drömmen vore förstås att Arvika samlade sina krafter och erbjöd ett gediget elektroniskt alternativ till de aldrig sinande hårdrocksfestivalerna, där svartsynten kunde fortsätta ha sin givna plats. Den som söker en riktig industrisemester får i dag styra stöveltrampet utomlands till svartklädda konvent som Amphifestivalen i Köln. Men syntliket i Arvika hann inte ens kallna innan ryktet om en ny utomhusfestival för EBM, industrimusik, goth och syntpop som går under namnet S.G.A. (Stockholm Goes Alternative) började sprida sig.
Innan syntfesten stänger hinner Pages magister Bengtsson och Marina Schiptjenko ändå ge alla en lektion i svensk synthistoria. Rymdelectroorkestern S.P.O.C.K drar på sig Star Trekk-dräkterna och fortsätter föreläsningen någon timme senare. En handuppräckning visar att festivalens husband (det här är deras tionde Arvikaspelning) fortfarande lockar ny publik. Med mer musik och mindre ploj blir det dessutom en fullkomligt lysande nostalgifinal. ”Ska det vara elektroniskt så ska det vara elektroniskt som fan”, som sångaren Alexander Hofman säger.