- Hitler var ond. Men han kunde klä sig, säger Alexander.
Det är omslagsfotografering för BWO:s andra album "Halcyon days". Trion kallade sig tidigare Bodies Without Organs men ingen kunde uttala det i Ryssland och det är där de har sin största publik. Alexander Bard ger mig en i-pod med de nya låtarna. Det låter mindre elektroniskt än på förra skivan, mer storslaget och dansant, späckat av körer och stråkar. Melodifestivalsbidraget "Temple of love" fastnar direkt, liksom den plastigt souliga "Hanging on the phone" och "Juggernaut" som beskriver en sorts militant eufori.
- Den handlar om att känna sig som ett slagskepp när man går ut, säger Alexander. Det är precis så disko ska vara Nu ska jag gå ut i kväll, liksom. Nu fan ska jag lägga världen vid mina fötter.
BWO har också spelat in en cover av "Obsession", en hit med Alexanders förrförra band Army Of Lovers. Han lyssnar aldrig på sina gamla låtar men säger att "Obsession" känns ny och fräsch när den framförs av "en cool, straight 23-åring", till skillnad från originalet där han själv "försökte låta som en utnyttjad liten bögpojke". BWO bildades för två år sedan, trots att Alexander Bard kring sekelskiftet meddelat att han skulle avveckla sig själv som popstjärna. Då hoppade han av den symfoniska syntgruppen Vacuum, slutade lyssna på musik och ägnade ett par år åt filosofi, travhästuppfödning, bokskrivande och föreläsande. Sedan fick han lust att göra pop igen - mycket tack vare Martin Rolinski som han träffade via sin medproducent Anders Hansson. Alexander ringde upp Marina Schiptjenko, som också varit medlem i Vacuum, och döpte den nya trion efter ett begrepp av filosoferna Deleuze och Guattari. De använder uttrycket "bodies without organs" för att (grovt förenklat) beskriva den moderna människans lust att fylla kroppen med intensitet. Alexander Bard påpekar att BWO inte har några filosofiska ambitioner, men erkänner att hans liv handlat mycket om en jakt på intensitet.
- Jag personifierar damp. Lyckad damp! Kickar och intensitet har intresserat mig ända sedan jag var en uttråkad medelklassunge i en småstad. Jag drömde om att få tillbringa mitt liv dansande under en diskoboll. Jag gick på Alexandra i Stockholm när jag var sexton och låtsades vara stjärtgosse åt en egyptisk diplomat för att komma in. Nu vid 45 års ålder kan jag partaja i fyra dygn, utan droger. Jag är en Duracellkanin. Jag går och går och går.
När han var sex år gammal lärde sig Alexander Bard den svenska postnummerkatalogen utantill. Han hade inget bättre för sig. Rastlöshet är den känsla han minns mest från sin barndom i Motala. Och han gjorde sitt bästa för att motverka den genom att skaffa sig så skilda intressen som pop, trav, rally, geografi, kristendom och filosofi. I högstadiet och gymnasiet var han elevrådsordförande. Han organiserade en presidentvalsliknande kampanj och tryckte affischer med sitt ansikte och ett enda vallöfte: "Mer fester."
Elevrådsbudgeten brändes på ambitiösa konsertbokningar som Reeperbahn. Förband var Fermez La Bouche, en dragshow-grupp som Alexander Bard startat genom att övertala sina polare att dra på sig kvinnokläder. Han gillade att ställa till med spektakel. När han gick på bibelskola som fjortonåring arrangerade han SM i luffarschack, enligt en avslöjande artikel i Expressen tidigare i år.
- Nej! Jag ordnade VM i Fia med knuff, säger Alexander Bard irriterat. Hur jävla svårt är det att ringa och kolla fakta? Och ja, jag VAR satanspräst under en kort period i början av åttiotalet. So what? Vilken tonåring har inte varit det?
I de sena tonåren förvandlades Alexander Bard från övertygad kristen till satanist. Han säger att det var ett sökande efter intensitet, snarare än efter svar på livets stora frågor. Den ockulta fasen fick ett snabbt slut eftersom han hellre lyssnade på disco än hårdrock. Då hade han hunnit göra sitt första rikstäckande framträdande under rubriken "Satanskyrkans överstepräst i Sverige" i Aftonbladet - trots att han inte tillhörde den officiella Church of Satan. Många skrev och ville gå med i hans förening. Alexander kände igen behovet av gemenskap från kyrkan.
- Min Carola-period var över när jag fyllt fjorton men jag fattar kinket. Jag fattar vad pingstvänner går i gång på. Folk tror för att de vill tro. Det är kul att gå på väckelsemöten, tala i tungor och kinka loss. Det är som en drog. Det finns ett sammanhållande kitt och en intensitet i de kretsarna som är väldigt attraherande. Och jag har alltid gillat att vara en hycklare. Det var roligt att bli av med oskulden på skoldansen och gå i kyrkan nästa dag.
Efter studier i USA och Holland flyttade Alexander Bard till Stockholm för att gå på Handelshögskolan. Han behövde disciplin efter en destruktiv period då han festat hårt och prostituerat sig.
- Jag jobbade som hora i Amsterdam. Jag ville ha den erfarenheten. Den som inte har sålt sin kropp ska inte uttala sig om det. Jag är emot den kristna idén om att kroppen är helig och inte får säljas. Och jag har alltid upplevt den undre världen som välkomnande.
1982 gav han ut sin första singel, syntpoplåten "Life in a goldfish bowl". Gruppen Baard bestod förutom honom själv av stripporna Lola Gorgonzola och Juicy Lucy. Ett studentspex på Handels utvecklades till hans första framgångsrika projekt - dragdrottningen Barbie, som fick en mindre hit med "Prostitution twist". Samtidigt träffade han Ola Håkansson och började etablera sig själv som låtskrivare för andra artister. Mest uppmärksamhet fick han dock för gruppen han bildade 1987 - döpt efter Rosa von Prauheims dokumentär om homosexuella, "Armee des Liebenden".
- Om man gick in på Paradise, den största klubben i Stockholm på den tiden, så lyste två stjärnor bland tusen klubbkids: Jean-Pierre Barda och Camilla Henemark. Jag frågade om de ville bilda ett band med mig. Jag ville att folk skulle säga: "Oj, någon som kan sjunga och spela kan omöjligen ha så här mycket utstrålning." Och vi skulle säga: "Nej, vi kan inte sjunga och spela! Titta så snygga vi är!" Alltså började Army Of Lovers sin karriär genom att bara gå på premiärer i två år och inte göra några skivor.
Army Of Lovers lanserades samtidigt som trenden "nordic beat", ett försök att sälja svensk house, hiphop och soul i London. Alexander Bard skapade hypen tillsammans med skivbolagen Swemix och Telegram.
- Jag såg till att flyga över en moderedaktör från tidningen i-D till Zanzibar, Michael Goulous klubb på Ritz. Sedan packade jag ihop alla unga designer, artister, modeller och dj:er samma kväll. Britterna blev helt knäckta över vilken fantastisk scen som fanns i Stockholm.
I oktober 1987 hamnade La Camilla på omslaget till i-D. Snart inledde Army Of Lovers sin offensiv mot världens diskotek - poserandes i kråsskjortor och korsetter, mimandes med hårborstar i stället för mikrofoner, pråligt stylade av Camilla Thulin. Deras framgångar sammanföll med unplugged-eran på MTV, när det finaste en artist kunde göra var att spela akustiskt.
- Vi fick inte vara med på "Top of the pops" eftersom vi inte sjöng live, minns Alexander. Vi svarade att livemusik stred mot våra fundamentala värderingar: "Vi gör inte så låga saker!" Det var röjigt under våra klubbturnéer. Killarna skulle upp på scen och slita av Michaela de la Cours bh. I Älmhult sprayade de "bögjävlar" på turnébussen. Det är enda gången jag har känt mig mobbad.
Army Of Lovers hyllade det artificiella och hånade det äkta. De talade i intervjuer om att massproducera "fusk-fusk-pälsar", äkta pälsar som såg ut att vara i syntetmaterial. När en brittisk journalist frågade La Camilla om hennes rötter, för att få reda på hennes etniska bakgrund, svarade hon: "My roots? Milli Vanilli!"
- Det var den bästa one-linern i Army Of Lovers historia, säger Alexander. En spottloska på idén om rötter och äkthet i musiken. Jag hatar äkta. Äkta är så jävla tråkigt. Jag älskar det konstgjorda. Det finns känsla i all mänsklig aktivitet. Men om en akustisk gitarr är nödvändig för att garantera känslan blir allt fullständigt tomt. Äktheten sitter inte i det synbara utan i vad som finns bakom.
- Jean Genet, Oscar Wilde, André Gide. Jag är ju bög. Jag faller hela tiden tillbaka på camp eller gay som referensram. Sedan behöver camp inte alltid vara gay och gay inte alltid vara camp. Camp är något satiriskt, när utanförskapet skrattar åt innanförskapet. Camp är motsatsen till besattheten av det äkta, som beror på bristande självförtroende och humor. Men jag kallar mig inte camp längre. Det skulle inte vara trovärdigt. Inte när jag är 45, etablerad och hyfsat rik.
Under första halvan av nittiotalet hade Army Of Lovers enorma framgångar i Östeuropa. 1992 uppträdde de för tre hundra tusen personer i Volgograd. I USA inskränkte sig karriären till två ettor på danslistan. De låg i fejd med den amerikanska klubbtrion Dee-Lite.
- Vi hatade varandra. Vår image var franska aristokrater med syfilis. Deras image var trashiga multikulti-amerikaner, vilket vi tyckte var fånigt. Vi blev aldrig spelade på några radiostationer utanför San Francisco och New York. Amerikaner var väldigt känsliga för fjollighet på den tiden. Har du hört om när Kent kom dit och försökte slå med sin engelska platta? De blev intervjuade på MTV och satt med benen i kors som svenska män alltid gör. I USA signalerar det "screaming faggots".
Sin största amerikanska hit hade Alexander Bard med "Bad bad boys", låten han skrev åt raptrion Midi, Maxi & Efti.
- Jag var trött på sångerskor som sa att de var fulla av liv och energi. Och plötsligt kom de här brudarna från Akalla och lät som om de höll på att somna i studion. De var skitbra. Jag skrev refrängerna och de skrev verserna på en låtsasengelska som fick Ace of Base att framstå som Shakespeare.
Vilket inflytande hade Army Of Lovers?
- Vi var början på den svenska musikexporten. Och & jag är ingen gaykämpe men om du frågar vilken ung bög som helst i Sverige vilken musik han växte upp med så har han alla Army Of Lovers-skivorna hemma. Redan på den tiden visste jag att det 2006 skulle komma tack från femton år yngre bögar för att jag räddade deras miserabla tonår.
Alexander Bard fotograferas framför färgglada robotar på Tekniska museet. En tonårsflicka med Kent-tröja ber om en autograf. "Du är så häftig", säger hon. Alexander träffar gärna fans men tycker inte om att bli igenkänd när han går på klubbar.
- Jag får aldrig vara ifred. "Vad gör du nu för tiden?" frågar folk. "Vad var det du höll på med nu igen?" Om de inte vet det kan de väl lika gärna hålla käften? Eller så får man höra klassikern: "Men du är ju han!" "Nej, det är jag inte", brukar jag svara.
Irritationen tycks snarare bero på att han inte blir tillräckligt igenkänd. Men han hävdar bestämt att han inte bryr sig om berömmelse. Han blev inte känd förrän i trettioårsåldern, påpekar han. Om kändisskapet varit huvudsaken skulle han inte ha ägnat så många år åt relativt oglamorösa intressen som filosofi, ekonomi och psykoanalys. När han berättar att han arbetat som psykoanalytiker, och haft egna patienter, säger jag att en spattig popstjärna i kortbyxor är den siste jag skulle anförtro mitt själsliv.
- Mina patienter, eller analysander, som man säger inom psykoanalysen, är fullständigt ointresserade av popstjärnan Alexander Bard, svarar han. De är intresserade av att veta mer om sig själva. Efter två minuter spelar det ingen roll vem jag är. Det finns enkla tricks för att ta bort den uppmärksamheten. Nu för tiden vill folk ha snabba puckar inom psykoanalysen så jag försöker speeda upp processen. Tjugo sessioner ska räcka om de är hyfsat intelligenta.
Tillsammans med Jan Söderqvist håller Alexander Bard på att skriva klart en bok om psykoanalys och neurobiologi. Just nu koncentrerar han sig dock på BWO. Under omslagsfotograferingen spelar han upp housemixarna av "Temple of love" och diggar nöjt medan han bläddrar i Aftonbladet. Han var tvungen att köpa ett ex efter att ha sett löpsedeln: "KVINNLIG ARTIST greps stupfull - hade SEX PÅ CHARTERPLAN".
- La Camilla har varit i farten, säger han.
- Hur vet du det? frågar makeupartisten.
- Leila K åker inte charter. Det kan bara vara en person.
Ett par dagar senare träder Army Of Lovers ex-diva fram och förnekar att hon skulle ha varit berusad på flighten från Goa. Jag frågar om BWO planerar att fixa lika smaskiga rubriker när de flyger till Kuala Lumpur för en videoinspelning. En vecka senare är det bilder av Alexander Bard i alla dagstidningar. "Hemlig kändis-sekt AVSLÖJAR KÄNDA SVENSKARS SEXLIV och otrohetsaffärer", står det på Expressens löpsedel.
Journalisten Mustafa Can har skrivit en artikel i DN Kultur om Elit, mejllistan som Alexander Bard har bossat över i femton år, där mediemänniskor skvallrar om andra mediemänniskor. Can beskriver Bard som en despot som styr Elit-medlemmarna med "stalinistisk piska". I artikeln citeras stadgarna för Elit enligt vilka medlemmarna är fysiskt och psykiskt överlägsna andra. Samt listans motto: "Hat är en underbar känsla."
- Det uttrycket lånade jag från en fransk parfymreklam. Jag tror att det var Chanel, säger Alexander Bard. Självklart är det ironiskt. Men det är roligt att skvallra, att spy ur sig all skit man känner inför människor. Elit har blivit legendarisk bara för att den funnits så länge. Det är ingen större skillnad mellan den och vilken skvallerlista som helst. Förutom att jag slänger ut trettio procent av alla medlemmar vid nyår för att ta in nytt folk. Det gäller att ha en bra mix. Ibland är det extremt avancerade inlägg om astronomi, ibland lågt skvaller. Men det finns hjärta i Elit. Annars skulle det bara bli vidrigt.
Det märks inte i de plumpa inlägg som citeras i DN. Tonen känns som motsatsen till Alexanders definition av "camp". Här är det innanförskapet som skrattar åt de präktiga, aningslösa eller ohippa. Mustafa Can upprörs av att medlemmarna sviker de "humanistiska ideal" som han tycker borde vara kärnan i deras verksamhet. Alexander Bard säger att han hatar humanism.
- Humanismen är den småborgerliga idén om att bevara kristendomen utan Gud. Jag har alltid hatat den. Det gjorde Nietzsche också.
Har namnet Elit något att göra med nietzscheanska övermänniskoideal?
- Nej, namnet är ironiskt. Och att vara övermänniska handlar inte om att vara överlägsen andra människor. Det innebär bara att man har genomskådat hur livet fungerar.
Har du gjort det?
- Jag tror inte att det finns någon mening. Bakom draperiet finns bara tomhet. Jag har inget värde. Ingen människa har något värde. Den enda frihet som finns är när människor upplever både sitt eget och andras liv som totalt meningslöst. Alla människor borde lägga ett sånt där tibetanskt sandpussel i tre veckor och sedan få det sönderborstat av en abbot. Bara för att tränas i att förstå tillvarons meningslöshet. Alla spännande och kreativa människor har en nihilistisk bakgrund.
Man kan knappast klandra dem som inte förstår vad som är ironi och allvar i Alexander Bards uttalanden. Gränsen mellan nihilisten och ironikern är diffus. Han säger till mig att han är "en utomordentligt ondskefull person", men blir genuint upprörd när jag frågar om han sprider information som han fått av sina patienter till Elit-listan. Kanske är han fortfarande mest intresserad av att ställa till med spektakel. Att bli uthängd som människoföraktande skvallerkung verkar mest göra honom upprymd.
- Hårdare blick! Du ser för happy ut, instruerar fotografen Henrik Halvarsson när Alexander Bard poserar med sin laptop. Plötsligt ropar någon att mustaschen är sned. Bard går tillbaka till sminkspegeln och säger att handgjort, ungerskt vax är det enda som håller stråna på plats. Jag frågar hur länge han haft mustasch.
- Sedan jag var tolv, svarar den nietzscheanske Duracellkaninen.
- Jag var tidig i puberteten, tvåa i min klass med hår på kuken. Jag känner mig naken utan mustasch. Det kan vara jobbigt att äta soppa men det går ju alltid att använda sugrör, småbarn och mustaschbögar gillar sugrör. Och så tycker jag att det är skönt att käften inte syns. Den ska bara höras.