Slovenska industrisyntarna Laibach är världens mest provokativa coverband. I veckan gästar de Sverige med två konserter. På senaste skivan ger de sig på Bach.
"Vårt enda ansvar är att fortsätta vara oansvariga" har den kontroversiella industrigruppen Laibach sagt till sitt försvar. Sedan 80-talet har de flörtat med totalitär estetik åt både höger och vänster eller översatt banala hitlåtar som Queens "One vision" till tyska för att påvisa popmusikens fascistoida drag. Obehagligt tycker en del, världens bästa coverband menar andra.
- Ibland har låtarna vi tolkar två liv. Det liv som alla känner till, men också ett dolt innehåll. Det är vad vi är intresserade av och när man för samman dem skapar man något som är mycket mer intressant än originallåtarna, förklarar en av Laibachs ursprungliga medlemmar och talesman Ivan Novak på telefon från Ljubljana.
I snart trettio år har Laibach utforskat relationen mellan konst och ideologi med hjälp av stålblank industrisynt och wagnerianskt metallmangel. Senaste skivan "Kunst der Fuge", från i höstas, är ett undantag med lågmält, ambienta drag. Resultatet av en inbjudan från Bachfestivalen i Leipzig för tre år sedan, där gruppen fick fria händer att tolka valfritt verk.
- Vi har alltid använt vissa konstmusikaliska element i det vi gör - antingen samplingar eller rekonstruktioner. Den klassiska musikaspekten är historiskt relevant och intressant. Vi försöker hitta kopplingar mellan dagens musik och äldre musik.
Laibach bestämde sig för att framföra "Kunst der Fuge" med hjälp av datorer och datorprogram för att visa att Bach lika gärna skulle kunna betraktas som en pionjär inom electronica, techno och datormusik.
- Det är ett väldigt teoretiskt verk som inte är skrivet för något specifikt instrument. Han använder många matematiska algoritmer, vilket en fuga redan är per definition - en matematisk form, mycket precis.
Följaktligen blir det ingen vanlig Laibachkonsert utan en 90 minuter lång performance med videoprojektioner tillägnad Bach, Schönberg, Kraftwerk, Capt. George Hope Verney samt schackspelarna Fischer och Spasskij.
- Det var en liten rebus som vi ville lägga till på skivan för att understryka att musik också är en tankeövning som har likheter med schack, säger Ivan Novak och undrar entusiastiskt om jag minns när Fischer och Spasskij kämpade om världsmästartiteln i Reykjavik 1972.
Laibach har alltid satt föränderlighet framför dogmer, men kärnan förblir densamma. "Pop is music for sheep and we are wolves disguised as shepherds" är ett klassiskt citat.
- Det är så det generellt tolkas, att popmusik är för massorna och massorna är får. Utifrån det perspektivet tror vi att vi kan agera som vargar utklädda till fåraherdar. Och det är vad konstnärer borde göra nu för tiden.
Men vad innebär det att vara en varg utklädd till fåraherde?
- Det innebär att vi tar en tugga här och där, säger Ivan Novak och skrattar. Det är förstås bara en relation. Vi kan inte existera utan publik och vi kan inte acceptera att vår publik inte blir berörd. För om man inte lyckas väcka ett visst intresse för det man gör har man sist och slutligen inte åstadkommit någonting alls.