Tonsättaren Malin Bång är född i Göteborg men sedan länge bosatt i Stockholm. Hon har utbildat sig i komposition på Kapellsbergs folkhögskola i Härnösand, på musikhögskolorna i Piteå, Stockholm och Göteborg samt i Berlin.

Attraktionen till komponerande föddes redan på musikgymnasiet där Malin Bång bland annat fick kontakt med modernisten Sven-Eric Johannsons musik.

Senare inspiratörer är bland andra Brian Ferneyhough, Helmut Lachenmann och Salvatore Sciarrino. Viktiga vändpunkter i sitt tonsättarskap har varit verken ”Faces and Moon Splinters” från 2005 och ”Turbid Motion” från 2010.

Nu har Malin Bång remixat Wilhelm Stenhammars sång ”I lönnens skymning” från 1918 (till en text av Verner von Heidenstam) som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk.

Vilken är din relation till Stenhammars musik?

– Egentligen ingen djupare men det som lockade mig var koncentrationen, den starka texten och den melankoliska pianostämman som bara rullar på, nästan som vore den självspelande, säger Malin Bång.

– Sen ville jag också göra något med röst. Jag har alltid fascinerats av röst, hur den kan uttrycka en närhet och något djupt personligt samtidigt som den klassiskt skolade rösten i hög grad är ett instrument.

Vad har du gjort med Stenhammars romans?

– Jag ville gå ifrån det sofistikerade och sätta in sången i en vardaglig kontext. Texten handlar om en nyss bortgången person som ser tillbaka på sitt liv, vilka intryck som varit viktigast för henne. Och det är ju ett tidlöst ämne. Därför gick jag ut och spelade in ljud kring Mariatorget i Stockholm som är en plats där det historiska och det moderna finns närvarande samtidigt: fontänen och den klassiska parken som samsas med och kaféerna och pubarna runt omkring samt människor i alla åldrar.

Hur vill du beskriva förloppet i din remix?

– Det är en promenad, både drömlik och realistisk, som börjar på gatan och går vidare in i parken och som slutar på ett av kaféerna. Och den beskriver en röst som uttrycker en saknad som dyker upp mitt i det vardagliga bruset, när man egentligen inte är beredd. Och som gör sig påmind igen och igen. Det handlar om dörrar till det inre som öppnas och stängs.