I morgon startar den tionde upplagan av Uppsala reggaefestival. Det firar man genom att göra en ”best-of-festival” med de mest uppskattade artisterna som besökt festivalen genom åren.
När Uppsala reggaefestival, URF, firar ett decennium har man laddat med ett stjärnspäckat startfält. Klassiska världsartister som Abyssinians och Bunny Wailer blandas med nyare akter som Busy Signal.
– Vi har kämpat i motvind och lyckats bli en etablerad festival. I år har vi plockat in de bästa vi har haft, säger Yared Tekeste, festivalens grundare.
När URF drog i gång var det en endagarstillställning med ett fåtal artister. I dag har festivalen blivit en institution på den svenska reggaescenen. Gillis Bengtsson driver skivbolaget Swingkids som under många år specialiserat sig på reggae.
– Det är årets branschfest, säger han. Den är känd även i Europa. Italienska reggaeartisten Alborosie har till och med gjort en låt som heter ”Operation Uppsala”.
Under de tio år som URF varit i gång har det hänt mycket med den svenska reggaescenen, säger han.
– För tio år sedan fanns det bara några okända band.
Under mitten av 00-talet kom ett uppsving för genren. Svenska Akademien släppte sin första riktiga reggaeskiva. Ett par år fanns det fem reggaefestivaler i Sverige och en stor publik byggdes upp. Men banden skapade också en nidbild av svensk reggae.
– Svensk reggae är ju förknippad med progg och hippie. Folk tycker att reggaefans är fula, säger Johanna Karlsson som leder programmet ”P3 Uptown” på Sveriges Radio, som spelar musik från Jamaica.
– Den svenska reggaescenen är fortfarande en scen. Människor som inte är insnöade på reggae bryr sig inte så mycket. Men det beror också på att man inte försöker nå ut, menar Johanna Karlsson.
Gillis Bengtsson ser dock en annan utveckling.
– De som är störst i dag gör reggae med elektroniska inslag, som Million Stylez. Både artister och producenter siktar internationellt.
Bengtsson säger att internet har gjort allas vår musiksmak bredare och det gäller även reggaepubliken.
– Även om de som är klädda i kamouflage och dreadlocks finns kvar är publiken i dag mycket mer heterogen.
Johanna Karlsson ser inte den utvecklingen lika tydligt, men välkomnar den.
– Jag skulle inte vara ledsen om det inte fanns någon reggaefestival om tio år. Om reggaen i stället fick plats på de vanliga festivalerna. När jag hör ungdomar som lyssnar på musik på tunnelbanan är det extremt urban musik, inte bara hiphop och r’n’b. De ska ju inte behöva åka till Uppsala, den musiken ska ju komma till dem.