Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Batiashvili ger Brahms extra sälta

Musikrecension
3

Artist: Filharmonikerna

Dirigent: Sakari Oramo

Solist: Lisa Batiashvili

Verk av: Brahms och Stravinskij

Plats: Konserthuset, Stockholm

Ska man uppträda i Musikverein i Wien bör man ha något särskilt att erbjuda, något som kan tänkas väcka nyfikenhet hos den kunniga och kräsna publik som skämts bort under århundraden. Men Kungliga filharmonikerna, som ska spela där den första februari, bär inte med sig något svenskt bagage, förutom ett ovanligt Bruckner-klingande mellanspel ur Stenhammars ”Sången” som ges som extranummer ifall applåderna nu skulle bli ihållande. Inte heller försöker man fresta och utmana med ovanlig repertoar, om man nu bortser från Lisa Batiashvilis extranummer, ett stycke av den georgiske kompositören Sulkhan Tsintsadze i orkestralt arrangemang av solistens far, Tamas Batiashvili.

Nej, man ger sig in i metropolen med ett program hämtat ur repertoarens mittfåra.

Det är modigt, för att inte säga dristigt. Men att döma av torsdagens konsert kan orkesterklangen helt klart medges exportlicens, med fina solistinsatser i horn- och oboe­stämmor.

Dessutom är Lisa Batiashvili en karismatisk solist som tillför Brahms violinkonsert lite extra sälta, och säkert kommer att göra det med än större precision efter några dagar på den här turnén. Och Sakari Oramo har verkligen bemödat sig om en tolkning som inte kör ned i de invanda ljudspåren.

Första satsen fick mer av adagiokaraktär än brukligt; efter den kaxiga inledningen drogs tempo och styrka ner, och solist och orkester spelade in sig i ett dis där man sällan återfinner Brahms. Med några temporyck stannade man i det där lugnet, som någon gång kunde bli spänningslöst men oftast fungerade som laddningspunkter för de utbrott som här accentuerades extra. Andra satsen fick mer av andante-känsla, innan finalen tog vid med oväntad kraft.

Också i Stravinskijs ”Eldfågeln” ­ som man klokt nog spelade i den mest spännande versionen, den första fanns en sådan långsiktig arkitektonisk process. Den första hälften gjordes ovanligt nedtonat, någon gång intill blekhetens gräns, innan kraftspelet tog vid, med desto större explosiv verkan. Också det kommer säkert att fungera väl när sam- och nervspelet finjusterats under de kommande konserterna.