Inne i den luftkonditionerade studion klingar de välkända låtarna igen. Och visst är det en tydlig skillnad på ljudet från de gamla banden från 60-talet och dagens digitaliserades låtar.

Projektledaren Allan Rouse lutar sig över det säkert fem meter långa mixerbordet och säger:

- Att remastra är det subtilas konst. Man kan ta bort för mycket, säger han.

Att remastra är att rena ett band från oönskade ljud - till skillnad från att remixa som är att göra en egen tolkning av en låt.

Det är en kontroversiell process - och en kommersiell. Remastering under 1990-talet handlade oftast om att snabbt ge nytt kommersiellt liv för gamla album. Resultatet har inte alltid varit lyckad och skivbolagen har också kritiserats.

Allan Rouse och hans kollegor duckar inte för kontroversen, men de är väldigt angelägna om att visa hur försiktiga de har varit. Att de inte är ute efter att förändra en låt, bara att få den att klinga på det sätt som det en gång var tänkt.

Ljudteknikern Steve Rooke menar att arbetet kan liknas med en konservator som får en tavla som hängt över en eldstad i ett par hundra år. Konservatorns uppgift är inte att ändra tavlan, utan att få fram de ursprungliga färgerna igen.

- Vi för er tillbaka till 1960-talets ljud, säger han stolt.

Därav betoningen på att de är subtila. Och Rouse är medveten om att deras arbete kommer att granskas kritiskt av inbitna Beatlesfans.

Den första uppgiften, när han väl hade satt ihop ett team, var därför att lyssna på banden och identifiera ljud som skulle bort. Det kan handla om småljud från mikrofonerna, eller bandljud, det vill säga ljudet från ett band som löper genom själva bandspelaren som användes vid den ursprungliga inspelningen på 1960-talet.

Balansgången mellan att förbättra ljudet, och att förändra karaktären på en låt är knivskarp.

- Vi avgjorde tillsammans var vi hade gått för långt - eller var vi inte hade gått långt nog, berättar Allan Rouse.

- Jag tror inte att vi tog bort mer än fem minuters bandljud, och du kan faktiskt fortfarande höra bandljud på vissa ställen, tillägger han.

Lika kontroversiellt som att ta bort oönskade ljud är det som kallas för limiting - att höja ljudet. Limiting är annars vanligt i dag, något Allan Rouse inte gillar.

- Det kan förstöra dynamiken i en sång, menar han.

- Vi höjde ljudet något, men bara så pass mycket att vi behöll den ursprungliga dynamiken, hävdar han.

Och det har endast gjorts på de album som gavs ut i stereo, en mindre del av Beatles ursprungliga produktion. Monoalbumen har inte fått ljudet förstärkt alls.

Arbetet har varit svårt och tidsödande. Vid något tillfälle lades hela projektet på is, när EMI bytte ut chefer. Och teknikerna höll på i två veckor enbart med at bestämma vilken typ av utrustning de skulle använda.

De ursprungliga banden är också känsliga. Det gör att teknikerna fick vara ytterst försiktigt när de hanterade dem. För att inte tala om att banden är ohyggligt värdefulla. De får inte ens lämna London.

- Värdet på de ursprungliga banden? Nej, det går inte ens att sätta en siffra på dem.

- Men jag kan berätta att de förvaras på ett mycket säkert ställe i London, säger Allan Rouse med ett leende.

Men vad tycker då de överlevande Beatlesmedlemmarna?

- Paul McCartney var inne här för ett par veckor sedan. Han sade tack, berättar Allan Rouse.

Efter att ha lyssnat på Beatleslåtar intensivt i flera år - lyssnar han någonsin på dem privat?

- Vad tror du, svarar Rouse.