Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Beundransvärt och uselt på countrygala

Foto: IBL

Det är en svårt nedbantad countrygala som dukar upp sitt lilla smörgåsbord på Globens annex denna gråblöta fredagskväll.

2

Country 2 Country

Annexet, Stockholm

Carrie Underwood, Jill Johnson, Lauren Alaina mfl

Country 2 Country arrangeras som en tredagarsfestival i England och Irland sedan några år, men när den nu når Skandinavien är den blott en mindre helkväll. Utbudet är begränsat till artister i genrens absoluta mittfåra. Mer kommersiella och utslätade än Carrie Underwood, Jill Johnsson och Lauren Alaina är det liksom svårt att vara. Besökarna i London och Dublin får åtminstone se Kacey Musgraves, en artist som låter försåtligt mainstream men laddar sin musik med en oväntad intelligens.

I det här paketet är intelligensen helt obefintlig. Här exploderar den amerikanska livsglädjen, och i den ryms möjligen en kontrasterande hjärtesorg, men alltid och med närmast kirurgisk precision banalt formulerad.

Foto: IBLJill Johnson ändå, jag kan inte låta bli att gilla henne. Hon är på riktigt. Och med det menar jag inte att hon är autentisk, utan snarare genuint artificiell. Hon har rakt igenom två säsonger av programmet ”Jills veranda” fått vara med om att crashtesta countrymusiken mot svenska moraluppfattningar om etnicitet, klass, kön, sexualitet, religion och politik. Hennes gäster på verandan har, liksom SVT:s producenter, alla haft en agenda och en vilja att ställa denna djupt konservativa musik mot samtida ideal. Mycket intressant har kommit ur det, men Jill Johnson går oförändrad genom varje prövning. Här kommer hon, uppklädd som inför ett republikanskt partikonvent i glitterröd fransdräkt, och bara kör. Det är konstigt men ändå beundransvärt. Bandet trycker på, det låter hårdkomprimerat som på amerikansk FM-radio, kompetent och rätt snyggt. Allt sitter.

De två amerikanska toppnamnen är båda finaldeltagare i American Idol. Lauren Alaina kom tvåa för fem år sedan efter att ha framfört en sång tillsammans med sin förebild Carrie Underwood, vinnare i 2005 års omgång av tävlingen.

Som varandes storsäljare spelar Carrie Underwood förstås sist, har störst band och högsta volym. Men hon är märkligt usel. Det är inte ofta en artists framgångar är direkt gåtfulla för mig – jag är tillräckligt cynisk för att begripa de mekanismer och tveksamma kvaliteter som skapar popularitet – men Underwood är ett mysterium. Hon skriksjunger med en nasal och odynamiskt röst som nästan helt saknar klang. Det låter dessutom rätt ofta surt. Hennes försök att rocka är svåruthärdliga. I sammanhanget framstår hennes bisarra moralballad ”Jesus, take the wheel” som en ren fröjd.

Lauren Alaina framstår som ett slags vildare småsyskon, inte uttalat kristen och med texter och videor som rätt ogenerat spelar ut sexkortet. Hon är säker på scenen förstås, och tar plats med rösten trots att kompet är sparsmakat och rakt på sak. Hon gör ett medley med kvinnotema, men som alltid är kontentan att egenmakt och självständighet handlar om att imponera på män och framhäva traditionell kvinnlighet. Ända sedan Tammy Wynette sjöng ”Stand by your man” 1968 och uppmanade kvinnor att stanna kvar i dysfunktionella äktenskap har country och feminism varit en komplicerad historia. Och så är det tydligen tänkt att förbli.