Efter en akut ekonomisk kris förra året var veckans 25-årsfirande av Stockholms jazzfestival i fara. Men med extra bidrag är festen
i gång som vanligt, med start i dag.
Uppmärksamheten kring Stockholms jazzfestival har nästan handlat lika mycket om dålig ekonomi som musik de senaste åren. Sedan 2003 har festivalen brottats med stora underskott och efter förra årets bakslag var sommarens 25-årskalas hotat av akut nedläggning. Men i februari beviljade Stockholm stad ett bidrag på 650.000 kronor, och tillsammans med en likvärdig summa från Svenska Spel gav ägarna klartecken till årets upplaga.
- Det finns inga hål från tidigare festivaler att fylla. Alla gamla räkningar är betalda och det finns pengar i kassan. Alla bidrag vi fått har gått till årets festival, säger Bosse Persson, vd för Stockholms jazzfestival.
Pengarna kommer också från Statens kulturråd som bidragit med 400.000 kronor, samt Stockholms läns landsting och regeringen som gett 200.000 kronor var. Budgeten är därmed större än tidigare, vilket även beror på en ändrad ägarstruktur. I våras lämnade amerikanen John Nugent över sina aktier till Industrifonden och musikerorganisationen Sami, eftersom det är lättare för svenska ägare att få kulturbidrag än utländska.
En annan åtgärd är att festivaldagarna har blivit färre - från fem till fyra. Men enligt Bosse Persson har minskningen ingen betydelse för utgifterna eftersom det numera är tre scener i stället för en på festivalområdet.
- Vi märker att vi sålt fler festivalpass än tidigare år. De är lite billigare och vi tror att det är mer attraktivt med mer musik under alla dagarna. Hur ser ekonomin ut i ett längre perspektiv?
- Det går ju aldrig att utvärdera ekonomin förrän efteråt eftersom allt beror på hur festivalen går och vilket väder det blir. Men vi följer de kurvor vi har dragit upp ganska bra och det finns ett intresse för biljetterna, även om vi behöver sälja mer än vi gjort hittills, säger Bosse Persson som hoppas på 25.000 besökare.
Vad finns det för fallgropar?
- Festivalen är väldigt artistdriven och det är där den stora fallgropen finns. Det gäller att hitta artister som både är bra för publiken och som vi har råd med. Vårt problem är att kostnaderna för artister har ökat enormt de senaste åren så vi måste lägga enorma summor i artistgager.
Att det är rätt mycket rock i programmet - är det något ni får försvara?
- Ja, och jag är lite förvånad över det. Den anrika, fina och väldigt statlig stödda Björneborgs/Poris jazzfestival i Finland har precis samma artister som vi och det är ingen diskussion där. Alla tycker det är kul. Samma sak i Molde, den kraftfullt statligt finansierade jazzfestivalen i Norge, där det ser likadant ut, men utan debatt över huvud taget.
- På Montreux' festival i Schweiz får man leta efter jazzen, och i övriga Europa och USA finns också en bredd.
Men jazzen kommer inte att försvinna från jazzfestivalen. Minst 75 procent av akterna ska vara jazz, och dessutom pågår ett långsiktigt arbete för att stärka musiken generellt. Jazzfestivalen ingår i ett nätverk för svensk jazz och är en av aktörerna som vill institutionalisera genren.
- Vi skulle behöva en mer långsiktig finansiering så man inte måste söka en ny slant en gång om året. Att få bidraget i februari samma år som festivalen går är en ganska jobbig situation.
Emma Ågrahn
emma. agrahn@dn.se