Hans största solohit är en cover, "New York groove", men på något vis tycks Ace Frehley ha förträngt det. Omedelbart efter att han har spelat den förklarar han nämligen att nu, minsann, ska han spela en låt han inte själv har skrivit. Och drar The Rolling Stones "2000 man", som han spelade in redan med Kiss.

Det är bara en vecka sen hans forna bandkolleger stod på Stadion i Stockholm, och enligt samstämmiga uppgifter lämnade de flesta besvikna. Vad många saknade var just Ace Frehley, den smått legendariske slarvern som också var Kiss egen gitarrhjälte - och den enda i bandet som använde sitt eget efternamn. Nu har han dragit ner sminkningen till enbart nagellack och scenshowen till lite rökutveckling från gitarren, och han lämnar lite väl ofta över sången till andra medlemmar i bandet.

Ändå kan man inte säga annat än att han levererar. Han strösslar frikostigt med Kisslåtar, också sådana han inte skrivit själv, och får det mesta att låta som klassisk garagerock snarare än hårdrock. Dessutom är han en underskattad gitarrist.

Just innan hade den numera folklige Joacim Cans från Hammerfall firat nationaldagen genom att låta sin kör sjunga "Du gamla du fria". Hans Team Cans vann tv-tävlingen "Körslaget" för en knapp månad sen och man får nog förmoda att kören hade stått på Sweden Rock också om den inte hade vunnit, sådan är solidariteten i hårdrocksvärlden. För säkerhets skull stod nationalsångstexten tryckt i festivalprogrammet, ändå var det låtarna före och efter som verkligen tände publiken, och inte minst gav solisten Petra Kvännå chansen att lysa lite extra.

Riktigt taggade var också de just återförenade - som så många på festivalen - Carcass. Bandet som vann ryktbarhet genom hårdrockvärldens kanske allra äckligaste skivomslag och texter som bitvis liknade obduktionsjournaler, nu stod de på festivalens näst största scen och stortrivdes till den grad att de kändes närmast fnittriga. Trots att originaltrummisen saknades av hälsoskäl.

Och det var verkligen en fenomenal uppvisning de bjöd på. Sällan har lika stenhård dödsmetall känts lika, ja faktiskt, svängig. All sin benhårda tekniska komplikation till trots.

Också Ministry valde att gå ut med flaggan i topp, på sin enda Sverigespelning under sin avskedsturné. Märkligt förskansade bakom hönsnät, som på sydstatssyltan i filmen "Blues Brothers", men med en förmåga till tätt, tungt mangel - och till ett paradoxalt liv mitt i det - som få andra. Monotona enackordslåtar med outgrundlig rytsång borde verkligen låta mer begränsade.

Samtidigt måste man undra vad Al Jourgensen ska hitta på efter det här. Han har alltid varit den enda fasta medlemmen i bandet, och redan på 80-talet bytte han musikstil över en natt. Så vad han än väljer att fokusera på kunde han lika gärna kalla det Ministry. Fast det hedrar honom naturligtvis att han nu stänger den dörren. Också om han lär öppna den om några år för en återföreningsturné.

Mindre lysande var däremot idén att återuppväcka Whitesnake. David Coverdale är fortfarande en rätt hygglig sångare på skiva, och han har en musikalisk spännvidd som sträcker sig långt förbi de kladdigaste powerballaderna. Men när han står i sitt gamla hårdrockband - med alla medlemmar mer eller mindre nya - framstår han bara som en föråldrad hårdrockdinosaurie. Med en röst som inte alls räcker till längre.

Att han har blekt sina tänder till den grad att man får ont i ögonen är väl knappast relevant, men ganska typiskt. Whitesnake anno 2008 är playboymetal som har åldrats hårdare än vad huvudpersonen själv vill inse.