– Vart tror du att du kommer att ta den, frågade The Band-gitarristen och sångaren Robbie Robertson en gång Bob Dylan.
– Ta vadå?
– Du vet, hela musikindustrin, sa Robertson.
Det var som en konspiration mot Dylan. Förväntningar omöjliga att infria, en roll som talesman för en generation som övertolkade varje textrad. Bob Dylan har aldrig varit bekväm i någon av alla roller han tilldelades; han drömde sig i stället bort till det enkla livet med rosa rosor och ett prydligt vitt staket. En hägring av anonymitet som aldrig mer kunde bli hans. Till och med hans soppåsar blev ett villebråd för fansen.
En föraning om de dimridåer, den labyrint av återvändsgränder som Bob Dylan har gillrat för att skydda sig själv sedan dess, gav han redan i mars 1966.
I sin första längre intervju, med tidningen Playboy, får han frågan om hur han valde sin karriär.
– Oförsiktigt. Jag förlorade min stora kärlek. Jag började dricka. Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i ett parti poker. Sedan i ett tärningsspel. Jag vaknar i en biljardhall. Sen kommer en mexikansk kvinna och drar ner mig från bordet och tar mig med till Philadelphia. Hon lämnar mig ensam i sitt hus och huset brinner ner. Jag hamnar i Phoenix. Jag får jobb som kines. Jag börjar jobba i en lågprisaffär och flyttar in hos en 13-årig tjej. Sen kommer den här stora mexikanska kvinnan från Philadelphia och bränner ner huset. Jag åker till Dallas. Jag får jobb som modell i en ”före och efter”-annons för bodybuilding. Jag ska föreställa ”före”. Jag flyttar in hos en budkille som kokar fantastisk varmkorv. Sen kommer den här 13-åriga tjejen från Phoenix och bränner ner huset. Budkillen – han är inte snäll: Han ger sig på henne med kniven. Jag hamnar i Omaha. Det är så kallt så jag stjäl mina egna cyklar och steker min egen fisk. Jag har tur och får jobb som förgasare på motortävlingarna varje torsdagskväll. Jag flyttar in hos en gymnasielärare som jobbar som rörmokare vid sidan av. Hon är inte mycket att vila ögonen på, men hon har byggt upp en särskild sorts kylskåp som kan förvandla tidningspapper till sallad. Allting går bra tills budkillen dyker upp och försöker hugga mig med kniven. Jag behöver väl knappast berätta att huset brann ner. Så jag drog ut på vägarna igen. Första killen som plockade upp mig frågade om jag ville bli stjärna. Vad skulle jag svara?
I kväll spelar Bob Dylan på Berns i Stockholm, i morgon i Globen, på fredag och lördag i Jönköping och Malmö.
Fyra korta stopp i en turné som tycks ändlös – och som inleddes för snart ett halvt sekel sedan.
Det är naturligtvis fel att prata om isolering eftersom Dylan står på en scen inför tusentals människor upp till hundra gånger om året, men den publika persona som fått varje låtrad dissekerad har, oftast effektivt, lyckats stänga dörren till sitt privatliv.
Dylan själv har förklarat slutenheten med en förhoppning om att ge framtida biografiskrivare en mängd mysterier att reda ut efter hans död.
Helt logiskt är det därför att Dylan i femton år lyckades dölja att han hade varit gift och fått en dotter med en av sina körmedlemmar, Carolyn Dennis.
Det var först 2001 som författaren Howard Sounes i sin biografi ”Down the highway – The life of Bob Dylan” avslöjade förhållandet.
Som ofta blottas sprickorna i fasaden när vänner blir ovänner och fruar blir ex-fruar. År 1977 möttes Dylan och Sara Lownds, mamma till fyra av Dylans barn, i domstol.
– Jag var så rädd för honom att jag låste dörrarna för att skydda mig från hans våldsamma utbrott och humörsvängningar, berättade hon då.
Sara sa att hennes make inte hade varit närvarande när någon av deras barn hade fötts, att han var regelbundet otrogen och till och med hade låtit en av sina kvinnor flytta in i ett hus på de stora ägorna i Point Dume i Kalifornien.
Skilsmässouppgörelsen innebar att Sara Lownds fick hälften av deras gemensamma tillgångar och till hälften äganderätt av Dylans hela musikkatalog. De tolv åren tillsammans (1965-77) var Dylans mest kreativa och kommersiellt mest framgångsrika period. Uppgörelsen beräknades vara värd 60 miljoner dollar och pengarna har fortsatt att strömma in till Sara som i dag bor i Beverly Hills.
Den kostsamma skilsmässan anges ofta som ett av skälen till att Bob Dylan fortsätter sin ”Never ending tour”.
Vårdnadstvisten som följde blev så infekterad att Dylan vägrade att lämna över barnen till Sara, som överenskommet. I ett desperat försök att få träffa dem jagade hon sina barn på deras skolgård.
– Jag kan helt ärligt säga att det är den mest känslosamma dagen i mitt liv. Om jag skulle prata om den så skulle jag förmodligen hamna hos en terapeut inom en halvtimme, har sonen Jakob Dylan (själv låtskrivare och sångare i gruppen The Wallflowers) berättat.
Jakob konstaterar också att den vanligaste frågan han får är hur Bob Dylan har varit som pappa:
– Jag är vuxen nu. Jag har inte blivit knarkare. Jag sitter inte i tv-program och talar ut om hur hemsk min pappa var. Du kan antagligen själv räkna ut att han gjorde ett hyggligt jobb.
I oktober 1992 tog Bob Dylans andra äktenskap slut. Skilsmässan med Carolyn Dennis blev inte lika dyr som den från Sara Lownds, men följdes åter av ett hektiskt år – 105 konserter i tre världsdelar.
På försörjningslistan stod nu två ex-fruar och sex barn. Dessutom ett stort antal tidigare flickvänner, varav flera har berättat att Dylan har köpt hus till dem, sannolikt som en morot för att inte berätta för medierna om hans privatliv.
I biografier om Dylan vittnar bandmedlemmar och skivbolagsanställda om Dylans rastlöshet, vilsenhet och – ensamhet.
– Han har sina hundar. Briljanta hundar. Mastiffer. Det kanske är därför han inte behöver någon annan, har Carole Childs, som hade ett tioårigt förhållande med Dylan, berättat.
Ensamheten blev uppenbar i samband med att han 1997 diagnosticerades med en svampsjukdom – histoplasmosis – som angrep hjärtat. Dylan fördes akut till sjukhus.
– Jag trodde att jag skulle få träffa Elvis, sa Dylan när han lämnade sjukhuset efter sex veckor.
Hans före detta trummis, Winston Watson, skickade ett krya på dig-kort.
– Senare berättade Bob något som fick mina ögon att tåras. Han sa att av alla dem som han hade jobbat med under åren så var jag den ende som hade hört av sig.
Även om skivan ”Time out of mind” spelades in månaderna innan han däckades av den livshotande sjukdomen blev den ett passande soundtrack till det skede i livet som Bob Dylan nu befann sig i.
”The party is over, there is less and less to say I got new eyes, everything looks far away”, sjunger han i låten ”Highlands”.
Skivan kallades brutalt bitter i sin vägran att erbjuda någon som helst tröst eller lindring.
De senaste tio åren har Bob Dylan uppnått folkpensionsålder. Han har lett ett radioprogram där han har spelat sin favoritmusik. Han har skrivit första delen av sina memoarer, utan att avslöja mycket mer än att han gillar Harry Belafonte. Han har fortsatt att ge ut skivor och gett ungefär 100 konserter om året.
– Innerst inne är Bob en zigenare. Jag tror att han bor i sin turnébuss hellre än någon annanstans, har Dylans vän, regissören och skådespelaren Sam Shepard berättat.