– Är man tjugo kan man sitta och rulla tummarna och dricka kaffe och prata. Men om man är fyrtio börjar man haja att det här inte kommer att vara för evigt, och då blir man mer effektiv. Vi bor inte ens i samma stad nu, ändå får vi mer gjort, säger Conny Nimmersjö.
När Bob hund släpper en ny skiva i november kommer de att ha gjort tre album och en ep på två år. Det är den mest produktiva perioden i Bob hunds historia. Just nu är de ute på turné och i kväll gör de sin 451:a spelning någonsin. Det är ungefär samma grej som förr, fast med färre öl, menar Conny Nimmersjö. Och utan buss.
– Förr åkte vi alltid runt i en gamma skruttig Scaniabuss från 60-talet, men till slut lämnade vi den vid en väg. Vi var på väg upp mot Jönköping när bussen slutade funka och fick promenera flera kilometer i minus tio till en vägkrog. Vi testade en annan buss, men började gå back för att det var så dyrt. Nu flyger vi och åker tåg. Vi har inga turnéblandband längre, som vi brukade ha. Nu får vi umgås mellan soundcheck och spelning i stället.
Fyller Bob hund en annan funktion för dig i dag?
– I viss mån. Vi har inte så mycket att bevisa längre som vi hade då. Revansch, hat, sådana saker. Nu bygger vi musiken mer runt glädje och kärlek. Jag hade nog mer utanförskapskänsla när jag var yngre, men det har alla. Man känner sig utanför när man är tjugo, vid fyrtio har man liksom inget behov av att hävda sig längre.
Måste man inte ha hävdelsebehov för att vara rockmusiker?
– Nej, det försvinner med åren. Man kanske byter ut det mot något mer personligt, man blir mindre skyddad. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Ta Slayer, de har fortfarande samma attityd, och det är ingen som vill höra dem sjunga en massa kärlekstexter. Men för vår del kanske det är så.
I början av 2000-talet började det florera rykten om att Bob hund startat ett sidoprojekt, Bergman Rock, och singeln ”Help the band” släpptes. Några år senare pausades Bob hund, bandet satsade helt på engelskspråkiga Bergman Rock och släppte ett album som floppade.
– Folk började tröttna på Bob hund. Vi hade gjort den här grejen ganska länge och spelat runt i hela Sverige. Vi var också lite trötta, vi var färdigdefinierade, alla visste vad vi höll på med. Vi behövde en ny utmaning, och det fick vi. Bergman Rock blev ju inte så poppis, vi fick känna på hur det är att vara ett band som måste kämpa. Det är skillnad på att kliva in på en scen när alla står och jublar, och att stå där framför folk som är tveksamma och undrar vad man håller på med.
– När vi sedan drog i gång Bob hund igen hade vi massa lust att spela, och då går saker av sig själva. På våra senaste två skivor drivs energin mer av bas och trummor, vi har fått andra roller. Det är roligt. Hade vi fortfarande gjort skivor på samma sätt som för tjugo år sedan hade det inte känts som Bob hund längre, utan mögigt, nostalgiskt.
Har ni en annan relation till publiken i dag?
– Nej. Det här är en klyscha, men Thomas har den egenskapen att han lyckas riva barriären mellan publik och scen. Vi har aldrig varit rockstjärnor, utan ett gäng som vår publik kan identifiera sig med. De är våra kompisar.
Har publiken blivit äldre?
– De som står längst fram är konstant mellan arton och tjugotre. Är man lite äldre står man i baren. Är man ännu äldre kommer man inte alls. Men vi blev ganska förvånade av att upptäcka att vi fortfarande har nya artonåringar som fans, det är folk som upptäckt oss via Youtube.
Förr var det mycket snack om att Thomas var så vild på scenen. Bröt benen och liknande. Hur är det i dag?
– Thomas har väl lärt sig att hitta gränserna lite mer, han gör sig inte illa längre. Men jag tycker fortfarande att det ser livsfarligt ut, jag brukar titta bort när han klättrar på monitorhögtalarna.
Fotnot: Bob hund spelar på fredagskvällen på Münchenbryggeriet, T-Mariatorget, klockan 20.