Musik

Bowie – förändringarnas hjälte avslutade mitt i steget

I slutet på sjuttiotalet trodde DN:s Nils Hansson att David Bowie var slut. Här skriver han om hur popmusikens mest förändringsbenägna geni gång på gång bevisat hur fel han hade. Ända fram till i fredags, när Bowie med en dag kvar att leva, släppte ännu ett mästerligt album.

När jag var fjorton år 1978 struntade jag i att gå när David Bowie för första gången spelade i Göteborg. Han hade ju blivit så konstig, det var inte alls den David Bowie jag hade lärt mig älska. Hans storhetstid låg bakom honom, det verkade uppenbart.

Fem år senare såg jag honom ändå, på Ullevi i Göteborg. Då hade han än en gång bytt skepnad och musik och jag kunde inte låta bli att dras dit, trots att hans enorma kommersiella genombrott med ”Let’s dance” uppfattades som en sorts förräderi av både mig och de flesta andra som följt honom länge.

I gengäld hade jag då hunnit omvärdera hans sena 70-tal, och höll ”Low” från 1977 som hans allra främsta album. Men det var så dags.

Och när jag många år senare såg en konsert från 1983 års turné på dvd insåg jag att även den epoken måste omvärderas, den var ju så rasande mycket bättre än jag mindes.

Så där var det hela tiden med David Bowie. Han rörde sig så snabbt att knappt någon hann med i alla svängar. Inte ens han själv, alltid. I efterhand har han avslöjat att han inte ens kom ihåg inspelningarna av albumet ”Station to station” 1975. Tempot var så högt och han själv så hög.

Men ett mästerverk är det, också det. Märkligt många av hans skivor förtjänar den benämningen. Även om det inte saknas bottennapp heller.

Att fånga hans egenart är svårt, hans mest uppenbara kännemärke var hans ständiga förändringar, med nya roller, influenser och musikstilar inkastade i den ständigt rusande kreativa motorn. Ofta på tvärs mot vad hans publik önskade sig, men aldrig utifrån någon sorts Bob Dylan-mässig förtjusning i att vara motvalls. Han ville bara vidare, alltid vidare, även om han själv inte alltid visste vart – och inte alltid nådde dit.

Han till och med sjöng helt olika i olika stadier av sin karriär, även om man alltid tyckte att han lät så omisskännlig. Det var lite av en illusion, det också.

Läs mer: 10 avgörande låtar genom Bowies karriär.

Spårar man karriären bakåt tycks han ha haft det i sig från första början. Hans tidigaste karrärsteg var som sångare i olika r&b-band, men han hade också varit en aspirerande jazzsaxofonist. Och till första soloalbumet hade han anammat en lustigt lättviktig music hall-pop i närheten av The Kinks.

Då var han tjugo år, och vid samma tid började han studera mim och dans. Till andra albumet två år senare var han mer av en folksångare med akustisk gitarr, men hade också skrivit rymdsingeln ”Space oddity” som tajmades med månlandningen i juli 1969 och blev hans första hit. Till nästa album ”The man who sold the world” 1970 poserade han i långklänning på omslaget och den androgyne Bowie var född.

Under 70-talet kom han att ge ut minst ett album om året och det var här förändringstakten var som allra högst. Med ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1972 blev han intill förväxling lik den glamrockiga superstjärna han sjöng om, och lika överväldigande populär. Men just som han stod på kulmen av sitt första stora genombrott avslutade han Ziggy Stardust-turnén i juli 1973 med att från scenen tillkännage att det här var hans sista konsert någonsin.

Någon paus tog han dock aldrig. Tre månader senare kom coverskivan ”Pin ups”, där en plötsligt tillbakablickande David Bowie tillät sig att tolka favoritlåtar från mitten av 60-talet. Samtidigt planerade han en musikalversion av George Orwells ”1984”, som aldrig blev av men gav näring åt albumet ”Diamond dogs” 1974 och en ny turné, utan smink, som skulle leda vidare mot den amerikanska soulmusiken på ”Young Americans” 1975. Och så vidare, och så vidare.

Nästan allt han gjorde under 70-talet var fenomenalt, oavsett hur snabbt cirkusen kring honom snurrade och hur mycket droger han konsumerade. Ändå hade han tid att också hjälpa fram flera av sina favoriter från förr. 1972 skrev och producerade han ”All the young dudes” åt det engelska bandet Mott the Hoople, som till slut fick sitt breda genombrott efter år av harvande. Samma år producerade han Lou Reeds andra soloalbum ”Transformer”, som gav den forne Velvet Underground-ledaren sin första kommersiella framgång. Och i samma veva mixade han Iggy Pop och The Stooges ”Raw power”, som inte sålde mycket då men är en odiskutabel klassiker i dag.

Det här är lika lätt att glömma som alla de förvånansvärt många coverlåtar som finns utspridda på de flesta av David Bowies album. Han må ha varit en enastående och unik artist, men han var det alltid i nära förbindelse med andra inspiratörer. Han lyssnade mycket, läste mycket, sög åt sig och bearbetade. Fångade upp trådar i tiden och populariserade dem.

Foto: REX features

Iggy Pop och David Bowie, 1985.

Med Iggy Pop skulle han snart arbeta mer. 1976 flyttade Bowie till Berlin, där han delade lägenhet med Iggy och började spela in en trilogi av skivor (”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”) med producenten Brian Eno, starkt influerade av dåtidens elektroniska krautrock. Han passade samtidigt på att producera Iggy Pops två första soloalbum ”The idiot” och ”Lust for life” – och dessutom spela klaviaturer på dennes första soloturné i England och Nordamerika.

Skalar man ned David Bowies artistiska liv till bara två viktiga punkter är det här den andra. Efter den sminkade, androgyna, ursinnigt färgstarka glamrockaren i början av 70-talet kom den här nedtonade, dystra, svartvita syntrockaren i 70-talets slut – en sorts postpunkare redan innan punken hade hänt. Nästan varandras motsatser, och båda lika ikoniska.

En helt annan sorts motsats presenterade han med albumet ”Let’s dance” 1983. Som en nyfönad elegant i pastellfärgade kostymer sjöng David Bowie plötsligt topplistepop för de stora massorna, slog igenom bredare än någonsin, åkte på arenaturné runt världen och – tappade fotfästet, igen.

Den här gången satte det sig på kreativiteten, och Bowies försök att gå vidare som arenarockare hör till det vilsnaste han gjort. Vägen till återfödelse var vad ingen hade önskat: att bilda ett band och spela bluesrock. Tin Machine hette gruppen, David Bowie låtsades vara bara en medlem bland andra och det enkla rockriffandet på 1989 års debutalbum ”Tin Machine” provocerade mer än nästan något annat under hela hans karriär.

Men albumet är långt bättre än sitt rykte, likt det mesta han tog sig för när han efter några år åter blev soloartist.

Inte för att något skulle få samma genomslag igen, men några fler toppar hann han med. När jag intervjuade honom 1997 beklagade han sig över att hans skivbolag ogillade att han producerade så mycket musik, men som han såg det var det oundvikligt: ju mer engegerad han blev i sin musik, desto mer musik skapade han.

Just då hade den drum ’n’ bass-influerade ”Earthling” trängt undan uppföljaren till det futuristiska konstdeckardramat ”Outside”, där tre ytterligare delar skulle följa. Men de blev aldrig av. I stället gjorde han några hyggliga skivor utan tydlig profil, turnerade flitigt och förvandlades successivt till en artist i mängden. Så pass att det knappt märktes när han i mitten av 00-talet gled in i en nästan tioårig tystnad.

Läs mer: 10 oförglömliga citat från Bowie.

Desto tydligare märktes det 2013 när han utan förvarning återvände med ”The next day”, en enastående rekapitulering av stora delar av hans tidigare historia, lika snabbfotad som idérik. Laddningen förstärktes ytterligare av att han vägrade såväl intervjuer som scenframträdanden, det enda han släppte ifrån sig vid sidan av själva musiken var några utstuderade musikvideor.

I efterhand kan man ana att det var sjukdomen som redan då gjorde strategin nödvändig. Att visa sig öppet skulle ha avslöjat för mycket.

Men han var också ämnet för (och källan bakom) den sensationella utställningen ”David Bowie is” på Victoria & Albert-museet i London, som 2013 visade upp artefakter från hela hans karriär i ett sådant myller av detaljer att det föreföll som om han hade sparat och lagrat precis allt i hela sitt liv.

Sen for hela rasket ut på turné till olika museer världen över, i stället för att artisten själv gjorde det. En film blev det också. David Bowie hade i elfte timmen hittat ännu ett sätt att återuppfinna sig som artist.

Och så sent som i fredags var det dags igen, på hans sextionioårsdag. Albumet ”Blackstar” var ännu ett kliv framåt, skapat tillsammans med ett yngre jazzband, med nerviga impulser från modern dansmusik och två kusliga videor regisserade av svenske Johan Renck. Det lovade lika gott för framtiden som något han gjort sen 70-talet, och gör att han mot alla odds lyckades avsluta sin karriär mitt i steget.

Läs mer: ”David Bowie tog risken – och gjorde det coolt att böga”