Lina Thomsgård: Titta på dem som är A & R:s (medarbetare på skivbolag som väljer vilka artister som ska få kontrakt, reds. anm), finns det en enda kvinna på de här skivbolagen som är det?
Är det så att det finns speciella ”kvinnojobb” på de här bolagen, alltså att de hamnar i särskilda positioner? Det är ju i alla fall sällan som kvinnor hamnar i någon ledande position?
M: Jag jobbade på EMI tio år före Sandra och Lina och jag tycker det går bakåt om jag tittar på branschen i dag. När jag började så fanns det trygga, stadiga vd-människor som var väldigt öppna för nya saker. Det hände mycket positivt, bland annat kom cd-skivan och ersatte vinyl. Jag upplevde aldrig att det var någon nackdel att vara tjej. Varken när jag jobbade i Stockholm eller i London. Jag satt i ledningsgruppen och hade chefer som promotade mig. Upp till en viss nivå.
Är det också Sandras känsla att det gått bakåt?
Sandra Nordin: Bakåt från när? Jag tycker egentligen inte det gått så mycket framåt sen jag började i branschen på nittiotalet. Den är inte så nytänkande när det gäller organisation, det tänks generellt väldigt gammeldags. Åsa (Törneryd, tidigare vd på EMI, reds anm.) var en stor anledning till att jag senare gick till EMI. Jag hade kanske inte erfarenheten eller kompetensen, men hon tog in mig på den positionen och trodde på mig, vilket var jättehäftigt. Det tror jag ingen annan i den här branschen hade gjort för mig. För då hade det hänt för länge sedan.
M: Ja, man anställer varandra. Byter något bolag chef så kommer det in någon redan beprövad och han tar sina manliga kompisar med sig och så går allt runt. Detta är ett stort problem både i Sverige och internationellt. ”Vi provade en tjej och det funkade inte”, sådana dumma saker kan man höra.
L: Grundinställningen är svensk man. Det är själva definitionen av kompetens. Bolagen borde tänka till, för man har inte råd att exkludera folk. Redan i rekryteringsprocessen måste man se sin egen enögdhet så man inte missar halva Sveriges befolkning och deras kompetens. Det är samma principer som gäller när det kommer en snubbe som ska jobba på dagis, han möter kanske åsikter som ”hur ska det här gå, han kanske inte har samma medfödda förmåga att ta hand om barn” eller vad det är. Man måste våga mecka med de där tankarna och inse att man kan göra bättre.
Det finns två kvinnliga renodlade A & R:s på de största bolagen i Sverige, men är den posten så viktig längre? När man söker skivkontrakt så letar ändå de flesta majorbolagen efter artister som redan kommit en bit. Som redan har en fanbase och P 3-hittar?
L: Ja, så kan det vara. Men det minskar inte en A & R:s roll egentligen. Det var bland annat det jag tyckte var så kul med att gå till Myspace. Att gå från en skivbolagsvärld där alla tävlade om den senaste artisten som hade en indiehit på P 3 och sen komma till Myspcae och jobba upp en artist som satt på kammaren och få 300 000 spelningar. Men detta förändrar ju inte faktumet att A & R-kisarna sajnar som de gör och man ska aldrig underskatta en människas benägenhet att tänka som man alltid har gjort. Vad är bra musik? Vad är en bra artist? Vad är artisteri? Det är detta man funderar på när man letar artister, så man letar efter det man brukar leta efter. Och missar man då oftast artister med ett annat kön, ett annorlunda tänk, annat ursprung, är det ju riktigt dåligt. Att det där får påverka hälften av Sveriges befolkning, alltså kvinnor, det är ju givetvis en jättemiss.
M: Den här problematiken gäller ju även medierna, där dina kompisar på de stora tidningarna sitter och tycker. Det är ju också mest vita, straighta medelålders män.
L: Jag som jobbar med Robyn får ofta samtal från aktörer som ska sätta ihop en gala, och vill ha Robyn. Jag kanske svarar att det inte går för att Robyn har en spelning i USA just då. ”Jaha”, säger de, och så blir det ingen tjej för att Robyn inte kan. Ett annat tillfälle är det någon som ringer och ordnar ett seminarium om entreprenörskap som ville ha Robyn som talare. Nej, hon är mitt i ett albumsläpp och har inte tid och möjlighet att prata om entreprenörskap just nu, säger jag. ”Nähä”, säger de, och så blir det bara killar för Robyn kunde inte. Då brukar jag skicka dem en lista med 50 andra passande namn, för vi måste gemensamt, män som kvinnor, hjälpa till att skapa ett klimat där man tänker annorlunda. Föreställ dig det omvända, att någon ordnar en gala och ringer Håkan Hellström, ”Nej, Håkan kan inte, då blir det bara tjejer”. Det är ju fullkomligt absurt. Jag vet att många som läser den här artikeln kommer att tycka att det här är ett icke-problem. Att du som skribent, genom att lyfta upp frågan, skapar ett problem som inte finns. Då kan man säga till dem att räkna och försöka föreställa sig det omvända, en Rockbjörnengala där det bara är kvinnor som spelar, helt okommenterat. Det skulle givetvis aldrig hända.
M: Jag får ofta frågan om att sitta i paneler av olika slag med min erfarenhet, oftast frågar de mig eller Helen McLaughlin, men varför kan vi inte sitta där båda två? De vill alltid ha ”en tjej”, men om du ringer mig för att du vill ha en ”kvinnlig manager” så ring inte mig. Jag är manager, punkt.
S: Eller som när de ringer från Sveriges Radio, med alla goda intentioner, och så säger de ”Vi har ju en policy att vi ska få in 50/50”. Det blir så jävla fel. Då är det ju inte min kompetens de ringer för utan för att jag är kvinna. De ska ringa mig för att jag kan det här jobbet, inte för att jag är kvinna.
Sandra satt tidigare i styrelsegrupper på EMI. Marie har också suttit i ledningsgrupper där. Varför är det så svårt för kvinnor att nå in i styrelsen än i dag?
M: Man måste vara dubbelt så bra, och man får inte göra fel. Det vet man som kvinna.
Vad skulle publiken vinna på att det här ändras?
L: Ett mer levande musikklimat, fler talanger. Att monokulturer förgör sig själva fick vi lära oss redan i biologin. Det här är egentligen inte en fråga om åsikter, utan en fråga om kunskap. Det finns väl ingen som tror att musikalisk talang är något som män genetiskt har mer av? Att det skulle vara bundet till snorren? Vi kan konstatera att vi någonstans längs vägen lärt oss att värdera våra talanger och intressen på olika sätt, beroende på vårt kön. Många påstår att det här är ett icke-problem och är man då den som sitter i ett styrelserum och vill prata om detta så blir man också den som skapar problemet. Det vill säga, ”det fanns inget problem innan du kom och började prata om det här”. Det är en jobbig position att ha.
Marie, du var påläggskalv på EMI ett tag. Varför lämnade du jobbet?
M: Det var dåvarande chefen som hade bestämt sig för att jag skulle vara påläggskalv, så jag var i London och gick olika utbildningar. Vid ett tillfälle var vi i Frankrike på ett möte med dåvarande Europachefen. De säger något skojigt till varandra och jag följde upp med en, som jag tyckte, skojig replik. Då sade Europachefen: ”Don’t be such a woman, Marie. Be an executive.” Jag svarade att jag trodde jag var både och men kände att han menar det här på riktigt och det skulle bli så jobbigt att försöka driva och vara någonting i ett sådant klimat.
Om vi tittar på Live Nation, där är det nästan 50/50 i totalt anställda kvinnor och män. Varför är det bättre på bokningsbolagen?
S: Du borde titta på vad de anställda har för funktioner. Är det verkligen så mycket bättre?
På Live Nation sitter det tre personer i styrelsen, alla är män. I ledningsgruppen totalt sex personer där fem är män, så i alla fall inte på den nivån, nej.
L: De jag känner som jobbat där har haft roller som projektledare för andra människors idéer. Det som man lär sig hemma för att man ser på mamma hur hon gör för att få hemmet att fungera. Nu pratar jag inte specifikt om Live Nation, det här tycker jag går igen i de flesta organisationer och företag. Männen ses som de skapande genierna och kvinnorna har som uppgift att i det dolda se till att deras genialitet ros i land. Det är tradigt och begränsande för alla inblandade.
S: Du kan ställa en enkel fråga, hur många kvinnor är det som är bokare på Live Nation? Noll, kan jag säga.
M: Det är samma sak på Blixten & Co och United Stage, jag tror inte det finns några kvinnliga bokare där.
M: Man kan tycka att i en bransch som halverats sen storhetsdagarna på nittiotalet så borde man vara intresserad av att prova något nytt? Tittar man på konsumenternas beteende så ser man att man måste nå kvinnorna för att bli riktigt framgångsrik och sälja mycket. Då måste man ju ha folk som räknas i den processen, tycker du inte det?
Vad innebär då den här maktordningen för artisterna?
L: Att kvinnor alltid ses som en särart, placerat vid sidan av det ”riktiga” artisteriet som män ägnar sig åt. Läs intervjuerna och recensionerna, de skriver ofta ”en fascinerande kvinnlig artist” men när sa man senast motsvarande om en manlig artist? Begreppet ”en manlig artist” finns inte ens. Kvinnor förväntas prata om sig själva som objekt och vara goda förebilder, för att på något sätt förtjäna sitt utrymme. Ingen har väl någonsin frågat Eldkvarn eller Håkan Hellström hur de ser på sig själva, ”Är du en bra förebild fast du röker?”
Vad kan musikbranschen konkret göra för att förändra det här?
L: Ett: räkna. Två: peka på siffrorna och fråga vad vi gör åt det här? Då synliggör man ett problem som kanske blivit så självklart att ingen ens tänkt på det. Sen måste man våga göra tvärtom, våga tänka nytt.